Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adlerbeth, Göran Gudmund - Adlerbeth, Jakob - Adlercreutz, Carl Johan - Adlercreutz, Fredrik - Adlerfelt, Gustaf - Adlerfelt, Per - Adlerfelt, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans namn odödligt inom den Svenska vitterhetens
häfder, är hans metriska öfversättningar af
Virgilius, Horatius och Ovidii Metamorfoser, hvari han
på vårt språk är oupphunnen och på intet språk
öfverträffad. Adlerbeths enskilta karakter var lika
ren och ädel som hans bildning. Den enda, icke
fläcken, men sällsamheten deri, var en
öfverdrifven sparsamhet, som dock gällde honom sjelf, och
ej besmittades med ens en skymt af egennytta.
Han tog afsked ur Statsrådet, som det säges,
hufvudsakligen derföre, att man ville göra honom till
Exellens, och den högre representationskostnad,
som denna värdighet skulle medföra, fruktade han
skulle ruinera honom. Han emottog likväl ingen
annan pension, än den ringa han haft såsom
Konungens handsekreterare. — Hans son
Adlerbeth, Jakob, född 1785, förste
Expeditionssekreterare, Ledamot af Vitterhetsakademien
och stiftare af Göthiska Förbundet, omkom genom
vådlig händelse d. 2 Sept. 1844, och den
friherrliga ätten utgick med honom.
Adlercreutz, Carl Johan, det mest lysande
namn i Sveriges nyare krigshistoria. Son af
kornetten Thomas Adlercreutz till Kiala, blef han vid
13 års ålder Vice-korporal vid Finska Lätta
Dragonkorpsen, var vid Finska krigets utbrott Kapten
vid Savolax regemente, utmärkte sig under
fälttåget vid flera tillfällen, avancerade i grader och
fick år 1804 uppdrag att värfva och organisera
ett eget regemente, hvars chef han var, då 1808
års krig började. Då Grefve Lövenhjelm, Finska
arméens Generaladjutant, d. 16 April vid
Pyhejocki fallit i Rysk fångenskap, blef A. hans
efterträdare, och med honom inträdde ett nytt
system för krigets förande och en ny anda i arméen
och dess operationer. Två dagar derefter, d. 18
April, stod slaget vid Sikajocki, der Adlercreutz,
med en djerf manöver, genombröt fiendens center
och slog honom på flykten. Det var nu ej mera
den Finska, utan den Ryska arméen, som
retirerade och förföljdes. Nio dagar senare blefvo
Ryssarne åter slagne vid Revolax, med en förlust af
en general, 7 officerare och 400 man fångne, och
utom åtskilliga mindre träffningar segrade
Adlercreutz efter hvarandra i striderna vid Ny-Carleby
d. 23 Juni, vid Lappo d. 14 Juli, vid Alavo d.
17 Aug. och vid Kuortane d. 21 Sept. Finska
arméens försvagande, hvilket stod i jemnt
förhållande till fiendens förstärkning, nödgade likväl A.
till ett återtåg, som fortsattes hela hösten, ända
upp till Finlands gräns. Försöket, att tillkämpa sig
ett annat resultat af härens otaliga ansträngningar,
gjordes vid Oravais d. 14 Sept., der den
blodigaste träffning under hela kriget föreföll, och der den
förenade Svenska och Finska arméen under
Adlercreutz’s och Vegesachs befäl med en förlust af 40
officerare och 1400 man, visserligen behöll äran
och slagfältet, men ej mäktade förändra
händelsernas gång. Det var det sista på Finlands jord. Den
reträtt, som nu egentligen vidtog under en
tilltagande, ända till 40 grader stigande, köld, med en af
strider och brist försvagad här, förande med sig
6000 sjuka och sårade, utan att fienden förmådde
fråntaga henne en enda kanon eller ens en
trosskärra, är en af de vackraste bragder någon armées
häfder kunna uppvisa. Vid Wiret stod d. 11 Nov.
en kort träffning, som d. 19 följdes af
konventionen i Olckjoki, hvarigenom arméen fick rådrum att
obehindradt återtåga inom Svenska gränsen. A.,
som efter hand belönats med Generalmajors titel,
Friherrevärdighet och Svärdsordens Stora Kors, for
nu till Stockholm, der han på det mest smickrande
sätt emottogs af alla klasser och der tillfället
väntade honom, att förvärfva en ny förtjenst om
fäderneslandet, genom utförandet af revolutionen d. 13
Mars 1809. Medelst Konungens arrestering,
således förhindrandet af hans resa från Stockholm och
det inbördes krig, som troligen häraf blifvit en
följd, var statshvälfningen de facto verkställd och
kan förnämligast anses som Adlercreutz’s verk. Han
inkallades i Statsrådet vid detsammas organisation,
förde, såsom Generaladjutant, befälet öfver arméen
både under freden och under fälttågen i Tyskland
och Norrige åren 1813—14, och utmärkte sig
öfverallt med det mod, den rådighet och
rättskaffenhet, som karakteriserade honom. En kort sjukdom
slutade d. 15 Aug. 1815 alltför tidigt hans
verksamma lif i en ålder af endast 58 år. Han hade
under tiden befordrats till General, beklädts med
Grefvevärdigheten, blifvit prydd med
Serafimerorden och flera utländska ordnar. A. var krigare till
kropp och själ, och utrustad med bådas förenade
egenskaper för detta yrke. Stark och härdig till
sin fysik, oförskräckt, icke öfverdådig,
snabbfattlig, rådig, seende sakerna i stort, begåfvad med
anförarens blick och lugn, tillika med soldatens eld
och mod, upphöjd till sina tänkesätt, glad och
fryntlig till lynnet och förtjent att lysa på en större
krigsteater, der han sannolikt skulle blifvit en af
århundradets förste härförare. — Hans äldste son,
Adlercreutz, Fredrik, Öfverstelöjtnant, har
gått i Kolumbiansk tjenst, der utmärkt sig genom
flera bragder, särdeles vid Karthagenas eröfring,
och blifvit befordrad till Guvernör i en provins.
Adlerfelt, Gustaf, son till Hofkamreraren
Adlerfelt, en bildad och studerad man, antogs, efter
återkomsten från sina utländska resor, år 1700,
af Carl XII till dess Hofjunkare, och utnämndes
sedan till Kammarherre, följde Konungen under dess
fälttåg, öfver hvilka han författat en noggrann
dagbok och stupade vid hans sida i slaget vid
Pultava. Född 1671, död d. 28 Juni 1709.
Adlerfelt, Per, den förres broder, ingick i
krigstjenst 1700 och avancerade småningom till
Generalmajor, deltog i de flesta af Carl XII:s
krigsoperationer och fältslag, blef fången vid
Pultava, men åter genast frigifven af Czaren, blef
Riksråd år 1739 och dödskjuten på
Norrmalmstorg af de upproriske Dalkarlarne, hvilka han var
utsänd att lugna och öfvertala till fred och
lydnad. Född 1680, död d. 22 Juni 1743.
Adlerfelt, Carl, den sistnämndes son, tjente i
yngre år som Officer både i Sverige och
Frankrike, och blef år 1748 en af de förste
Svärdsordensriddarne, deltog i Pommerska kriget, blef
derunder utnämnd till Generalmajor och 1764 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
