- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Första delen. A - G /
28

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogens klädedrägt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verkliga värde. Också föranledde hvarken någon
ovaraktighet i drägten, eller förändrade bruk till
tätare omkostnader. En klädning med tillbehör af
prydnader fick betjena icke blott köparen, så
länge han lefde, utan äfven efterkommande i tredje
och fjerde led. — Den första yttring i afseende på
gamla drägten bibehållande skedde redan under
Gustaf I:s tid. Märkligt är, att denna yttring utgick
från folket. Det var nemligen Dalkarlarne, som till
honom läto ingifva en böneskrift, deri de bland
annat anhöllo, att han icke måtte ”införa i landet
någon ny och ovanlig klädedrägt
.” Det vid denna tid,
särdeles under nämnde Konungs sista regeringsår,
stigande öfverflödet väckte säkerligen allmänhetens
uppmärksamhet. Det blefve för vidlyftigt att
anföra alla de mått och steg, som af senare Svenska
regenter, särdeles Wasakonungarne, blifvit
vidtagne, dels för gamla klädedrägters bibehållande, dels
för uppmuntran af bruket utaf inhemska tyger (hvad
Carl XI för samma sak verkade, förtjenar alltid att
behjertas). Vi inskränka oss till anförandet af ett
ganska nytt, utmärkt vackert dithörande
konungsligt drag. År 1816, då Konung Carl XIV Johan,
såsom Kronprins, under en resa befann sig vid Wreta
gästgifvaregård i Östergöthland, och der såsom
vanligt, omgafs af mycken allmoge, skänkte han en
dukat åt hvar och en hustru och flicka bland det
församlade folket, som var klädd i inhemsk drägt,
för att uppmuntra dem att afstå från utländska
tyger, och i allmänhet från det öfverflöd, som är
mycket rådande i dessa trakter, samt återgå till
den gamla enfalden och måttligheten.

Till utmärkt vackra enskilda åtgärder i denna
sak hör den förening, som i Hällefors socken af
Wermland kring år 1816 blifvit stiftad af en
Fröken Charlotta Heijkensköld, jemte flera fruntimmer,
till åstadkommande af en enkel folkdrägt inom
församlingen. Denna bestod i en blå kjortel med 3
rader röda och smala ylleband, hvitt förkläde, hvit
tröja och ett rödt och hvitt ylle-lifband med
silfverspänne, jemte en hvit uppstående krage. Utom
silfverspännet måste allt vara förfärdigadt med
egna händer. Drägten är tillika en hedersdrägt, så
att den brud, som ej får bära krona, ej heller får
begagna drägten. — Stiftarinnorna sjelfva voro de
första, som visade sig klädda i den nya drägten i
kyrkan. Men framför allt förtjenar nämnas, att
denna drägt hos allmogen i kringliggande trakter
vann ett sådant bifall, att den mer och mer
antogs, icke allenast i Hällefors, utan äfven i flera
kringliggande församlingar. Till och med i
Philipsstad begynte den komma i bruk. — Ändtligen må
det tillåtas oss härtill lägga ett dylikt drag, neml.
det att Herr Öfverstelöjtnanten Ihre, ägare af
Skenäs gods i Wingåkers socken af Södermanland,
nyligen förständigat sina underhafvande, att icke
aflägga den i socknen brukliga gamla drägten. Ett
sockenstämmobeslut i samma ärende och i samma
socken fattades äfven för någon tid sedan, utgörande
dock endast ett upplifvande af ett äldre dylikt af Kgl.
Maj:t stadfästadt beslut från medlet af 1700-talet.

Vi anse oss göra våra läsare ett nöje med att
meddela en kort underrättelse om de märkligaste af
de folkdrägter, som i olika delar af vårt land
intill början af 1800-talet varit och till en del ännu
äro brukliga. Vi betrakta således dessa till en
början i Svea rike, och vända oss först till Upland,
der, förmodligen i anseende till hufvudstadens
närhet, icke mer än en enda folkdrägt är bruklig, då
man undantar skärgårdsdrägten, hvilken likväl på få
förändringar när, är lika i alla Svenska skärgårdar.
Den nämnda drägten är bruklig i Häfverö
annexförsamling, som utgör en större ö vid Uplands
nordöstra kust. Hvad som isynnerhet utmärker den här
brukliga drägten är qvinnornas turbanlika
hufvudbonader, samt deras prydliga s. k. bröstlappar. Icke
utan skäl har man antagit, att Häfveröboarne
utgöra en egen stam, som i fordna dagar sjöledes
anländt och bosatt sig på ön. Men om denna drägt
har man hittills icke haft någon skriftlig
underrättelse. — Väl har äfven i Skoklosters socken en
egen folkdrägt varit bruklig, som utvisade
medeltidens prakt och smak, men denna upphörde
alldeles i början af sistförflutna århundrade.

Södermanland har, enligt hvad man antagit, i
fordomtima blifvit bebyggdt af många stammar. Här
äro derföre en myckenhet olika drägter i bruk. De
kunna väl ännu upptäckas i hvarje härad, för att
icke säga socken. Men synbarast äro de i Sotholms
härad och den s. k. Wingåkersbyggden.
Sotholms-drägten har dock nästan endast bibehållit sig
uteslutande i Sorunda vidsträckta socken, men likväl
finnas tecken deraf i Hanninge socknar — kanske af
en tillfällighet. Sorundabonden är lika utmärkt till
väsen, som i det yttre. Men vi hålla oss nu endast till
klädedrägten. Männernes gamla drägt är dock här
mycket förändrad. Qvinnorna utmärka sig särdeles
genom snitten på deras åt hufvudet tätt sittande
mössor, samt deras ljusblå koftor och broscher af
silfver. Sommartiden bära de röda lif, äfvensom
merendels bruna kjortlar och röda strumpor. De
yngre hafva kring hufvudet en brokig halsduk, som
de veta att ganska täckt linda, så att den får
utseende af en turban. — Wingåkersdrägten är
allmänt känd. Den består hufvudsakligen af hvitt
vadmal, hvaraf så väl män, som qvinnor begagna
sig till långa rockar — af hvilka qvinnornas utgöra
ett slags öfverplagg. Bland qvinnorna äro
brandgula underkläder af ålder brukliga, samt ett slags
bälten af tätt vid hvarandra sittande silfverbucklor,
till formen ej olika dem man någon gång finner i
hedniska grafvar. Dessa bälten kunna uppstiga i
värde till 100 R:dr B:ko. Om qvinnornas
hufvudbonader, isynnerhet de, som nyttjas vid högtider,
vore mycket att säga. De äro nog utmärkta för
att icke kunna antagas vara af Svenskt ursprung.
— Äfven i angränsande Österåkers socken har
allmogen sin egna klädedrägt, endast i vissa delar
skiljaktig från den förra. Det har blifvit sagdt,
att folkdrägten i Österåker liknar Grekiska
qvinnornas i Archipelagen. Vi nämna detta endast
derföre, att det blifvit yttradt af en utmärkt
kännare, neml. Friherre A. L. Stjerneld. Några andra
märkbara folkdrägter förekomma icke i
Södermanland. En äldre författare (Svanander) yttrar, att
klädedrägten i norra delen af Bara härad i Skåne,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/1/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free