Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Altar - Altarduk - Altarmat - Altarristae - Altarskåp - Altén, Mårten - Alter - Al-tita - Altona - Altorps källa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liknelsevis gifva det namn af altare. I första
församlingen fanns icke mer än ett altare i hvarje
kyrka, men snart ökades antalet, så att i Lunds
Domkyrka t. ex. funnos 48 altaren. Det
förnämsta altaret kallades högaltaret. Detta var vanligen
invigt åt kyrkans patron, äfvensom de öfrige,
hvilka hade sina egna chor, åt vissa helgon. —
Vid reformationstiden i Sverige funnos flera
altaren i hvarje kyrka; men de blefvo efterhand
borttagna. Några fingo likväl behållas i städerna, der
stora församlingar voro, till dess Upsala möte år
1593 dem inskränkte. Då beslöts, att allenast ett
altare skulle uti hvarje kyrka tillåtas, emedan det
kunde vara tillräckligt till den Heliga Nattvardens
begående, hvarföre alla de andra borde skaffas ur
vägen. Altareklädnad hafva ock våra evangeliska
förfäder tillstadt; dock med den betingning, att den
måtte vara måttlig och utan missbruk. Men
altarens och altartaflors invigning nämnes icke.
Ett annat slag af altare äro de så kallade
offerlafvarna eller offeraltaren, hvilka intill senare
tider varit i bruk hos Lapparne. De bestå af 3
eller 4 stolpar, som äro 2 til 4 alnar höga. Då
offring sker, lägges på och omkring dessa stolpar
gran- och björkris samt qvistar af träd på
marken på alla sidor deromkring. En trädbild, som
föreställer den som skall tillbedjas, är vanligen
rest på marken emot altaret. Offren bestodo
vanligast i renhorn eller ben af sådana djur.
Ännu ett slag af altaren, är den mängd af
altarlika stensättningar, som förekomma i flera
Svenska landskaper, och äro lemningar efter våra
förfäders hedniska gudsdyrkan. De utgöras
vanligen af ofvanpå flata större stenar, någon gång
omgifna af en stensättning.
Altarduk kallas den duk eller det täcke, som
betäcker altaret. Den var, särdeles under
medeltiden, prydd med helgonbilder samt föreställningar ur
den Heliga Skrift, ofta utvisande en berömvärd
skicklighet i konsten att brodera och virka.
Flere sådana gamla altartäcken förvaras ännu
tillfälligtvis i vårt land, såsom i Skoklosters kyrka i
Upland, i Fogdö kyrka af Södermanland, m. fl.
Det sistnämnda säges tillhört Mariebergs
nunnekloster, alltså icke otroligt att klosterjungfrurna
förfärdigat detsamma.
Altarmat. Denna frivilliga afgift till
presterskapet af sockneboarne har säkerligen sitt ursprung
långt in i katholska tiden, då allmogen framlade
på altaret åtskilliga matvaror för presterskapets
räkning. Den blef genom en Kongl. Förordning
af år 1681 alldeles förbjuden. Att altarmaten icke
desto mindre erlagts, visa flere senare
Förordningar, såsom den af år 1720, som tillät
presterskapet, att hemma hos sig af allmogen uppbära
denna frivilliga afgift.
Altarristae kallades sådana prester, som under
den katholska tiden i de offentliga lärohusen
underhöllos och inöfvades i sång och messa — en
hufvudsak vid den katholska Gudstjensten. Altarristae
öfversattes derföre rätteligen med messeprester.
Altarskåp. Redan i första katholska tiderna var
det brukligt, att med någon föreställning i sten,
träd eller målning pryda kyrkoväggen ofvan ett
altare. Dessa voro i början ganska enkla och
bestodo vanligen i ett kors eller annan symbol, men
med tiden blefvo de mera konstmässiga och
dyrbara, hvarföre de ock infattades i skåp, som
kunde öppnas och tillslutas. Dörrarna till dessa skåp
voro vanligen försedda med målningar, ofta af
högsta konstvärde. Man säger att altarskåpen
tillslötos under fastlagstiderna. Altarskåp förvaras i
de flesta Domkyrkor i vårt land, äfvensom i ett
stort antal af de äldre landskyrkorna.
Altén, Mårten, Sekreterare, på sin tid en af
de flitigaste litteratörer. Något egentligt original
af honom känner man ej mer än en dram i 5
akter: ”Den förföljda oskulden”, men deremot en
ganska stor mängd öfversättningar, särdeles af
teaterstycken och romaner, hvilka alla röja en lätt stil och
bekantskap med språken. Född 1764, död 1830.
Alter, ett jernbruk, i Piteå socken af Norrbottens
län, med tvenne härdar. Äger 750 skepp:d
privilegieradt årligt smide, hvarföre erläggas i
hammarskatt 7 skepp:d 10 lisp:d. Tillverkningen, som
sker med eget tackjern, skeppas på Luleå eller
Stockholm. Ett manufakturverk har härstädes
blifvit privilegieradt, men lärer ej vara uppfördt.
Smidesstämpeln utvisar sammanbundna
bokstäfverna J D. med punkt efter D.
Al-tita, stjertmes, (Parus caudatus), vistas i täta,
buskiga skogar öfver hela landet, men sparsamt,
och om sommaren sällsynt, i de södra
provinserna, dock häckar han äfven i Skåne, och höst och
vinter träffas han familj- eller flockvis, i
synnerhet i alskogar. Hela hufvudet och halsen samt
nedra kroppsdelarna ända till magen äro rent hvita.
Ryggen svart, skuldrorna, magen och
undergumpen rosenröda, särdeles skuldrorna. Stjerten lång,
vigglik, svart; vingarna svarta, likasom ben och
näbb. Honan har ett bredt svart band öfver
ögonen. Hannen flyger långsamt och ger dervid
oupphörligt ett läte, liknande: Ii, Ii, gegegeh! Lefver
af små insekter, samt larfver och insektägg.
Häckar på träd eller i tjocka busksnår. Äggen,
ända till 15 till antalet, äro hvita, glänsande, med
mer eller mindre tydliga, rödbruna, fina punkter
vid den tjockare ändan, och nära 5 linier långa
samt 4 linier tjocka.
Altona. Genom det härstädes år 1689 afslutade
fördraget, tvang Carl XI Konungen af Danmark, att
till Hertigen af Holstein återställa hans hertigdöme.
Denna stad är eljest olyckligt ryktbar i Svenska
historien genom den förstöring, som Stenbock d.
9 Jan. 1713 lät henne undergå, då han, på Grefve
Wellingks råd och befallning, uppbrände henne.
Det var en fläck på hjeltens minne och hans
lyckas stjerna nedgick från denna dag.
Altorps källa, belägen på den så kallade
Ödskölds mo i Widbo härad af Dahlsland.
Allmogen i orten har, om denna källa, den vidskepliga
sägen, att hon, då krig och ofred tillstundar,
flödar öfver, så att en icke liten bäck flyter från
henne, hvaremot hon under fredstider nästan
alldeles förtorkar. Se vidare om dylika källor
under ordet Hungerkällor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
