Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ansgarius eller Anschar - Antediluviansk - Anterfjol - Anthropolither - Antimon - Antimon-regulus - Antingen grepen eller repen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begära Kristne Lärare. Tiden för hans ankomst till
Sverige antages allmänt till år 829. Under
vägen öfverfölls han af sjöröfvare, som plundrade
honom och hans följeslagare Withmar på allt hvad
de ägde, och hvarvid äfven de för Konungen
medförda skänkerna gingo förlorade. Icke afskräckt
af denna motgång, fortsatte Ansgarius sin väg till
fots, anlände vid midsommarstiden till Björkö, der
Konung Björn på Håga då residerade, blef af
honom väl emottagen, och fick tillstånd att predika.
Efter ett halft års vistande i Sverige återvände
han hem och blef, såsom belöning för sina
förtjenster, år 831 utnämnd till förste Erkebiskop i
den nya staden Hamburg, med hvilket stift
sedermera jemväl Bremens Erkebiskopsstol förenades, samt
med dess andeliga väldes utsträckning öfver hela
den nordligare delen af Europa. Den nyplanterade
Kristendoms-växten hade likväl under hans
bortovaro blifvit utsatt för många vådor, och nära att
förqväfvas af ogräs, hvarföre Ansgarius sedermera
tvenne särskilda gånger företog resor till Sverige.
Andra gången regerade här en Konung, som
kallas Olof, troligen endast Konungens Jarl, emedan
Ragnar Lodbrok då var Upsala Konung. Genom
skänker och vältalighet vann Ansgarius äfven hans
bevågenhet; men han ansåg sig icke våga af egen
myndighet tillåta honom predika, utan borde
detta ärende underställas först Rådets och sedan
menighetens pröfning. Hos Rådet gick väl saken
igenom, men hos folket uppstod mycken tvist derom,
hvilken dock bilades genom en gammal vördad mans
föreställning, att mången med framgång vändt sig
till de Kristnes Gud, hvilken syntes vara ganska
mägtig, hvarföre det vore orätt att hindra någon
taga sin tillflygt till honom. Nu erhölls den
begärda tillåtelsen. Kristendomen predikades,
kyrkor byggdes och prester tillsattes, hvarvid
Ansgarius ofta bestod kostnaden. Han var nemligen en
af desse sällsynte män, hos hvilka idéen, pligtens
uppfyllande, det anförtrodda värfvets befordran,
gäller mer än den egna fördelen, eller rättare:
som häri se sin fördel. Han afled d. 4 Febr. år
863 eller 865 och sattes bland Romerska kyrkans
helgon. Hans namn är hos oss ännu förvaradt i
almanachan, der hans dödsdag prydes dermed. År
1829 firades i hela Sverige d. 1 Nov. ett
tusenårigt jubileum, i anledning af hans
omvändelseverk, och på Björkö i Mälaren är ett monument,
till minne deraf, uppsatt.
Antediluviansk, af ante diluvium, före
öfversvämningen, kallar man hvarje kropp, som synes
hafva existerat före den s. k. syndafloden, eller
den stora öfversvämning, som, enligt flera
folkslags traditioner, öfvergått jordytan, sedan den
redan var bebodd af menniskor, och hvarvid flera
djurslägten synas hafva gått helt och hållet
förlorade, hvaraf lemningar återfunnits uti
alluviallagren, samt derföre företrädesvis kallas
antediluvianska djur.
Anterfjol kallas i Bohus län det år som föregått
det sistförflutna.
Anthropolither kallas stenvandlade
menniskokroppar, eller delar deraf, d. v. s, sådana, uti
hvilka det organiska ämnet blifvit genomträngdt
eller substitueradt af en rent stenartad massa,
såsom kiselsyra eller kalkföreningar. Äldre
författare omtala väl hela menniskokroppar, som blifvit
funna i detta tillstånd, men i nyare tider och
sedan geologien utbildats till en vetenskap, har
mycket tvifvel uppstått öfver tillvaron af verkliga
anthropolither; dock synes denna nu mera vara satt
utom allt tvifvel, ehuru ännu icke veterligen
några hela skeletter, ännu mindre hela kroppar,
blifvit funna. Benämningen har förr, ehuru
oegentligt, blifvit använd äfven för sådana
menniskokroppar, som genom indränkning uti lösningar af
metallsalter, t. ex. vissa grufvors vatten, länge
bibehållit sig oförändrade; men dessa äro dock icke
stenvandlade, ehuru de stundom kunna vara
ganska hårda, utan befinna sig i samma
predikament, som genom långsam förvaring i saltlake
hårdnade kött- eller växtämnen, samt sådana
kroppar, hvilka genom s. k. balsamering, med tillhjelp
af vissa metallsalter, blifvit mumiefierade. En
sålunda konserverad menniskokropp, eller
oegentligen kallad anthropolith, fanns år 1719 i Mårdstens-
och Wredes-schackten af Fahlu grufva, och befanns
hafva varit en grufarbetare Matts Israelsson, Fet-
eller Stor-Matts kallad, som år 1670 hade vid
nedfarten i grufvan omkommit, och således legat
49 år under vattnet, hvarvid kroppen blifvit af
den deruti upplösta vitriolen så genomträngd, att
den, ehuru vid upptagandet mjuk, snart blef hård
som sten, samt förvarades sedermera 30 år i ett
glasskåp vid grufvan, men genom vitriolens
benägenhet att vittra i luften, började kroppen
efterhand att sönderfalla, hvarefter den 1749 blef
begrafven. Kroppen var så väl bibehållen, att den
vid upptagandet igenkändes af den aflidnes, då
ännu lefvande, fästmö. På samma ställe lärer
äfven omkring år 1635 en dylik, genom
grufvuvattnet bibehållen, kropp hafva blifvit funnen, som
troddes hafva legat uti vattnet öfver 200 år.
Antimon, spetsglans, en elektro-negativ metall,
som har förekommit gedigen i Sala grufva, men
vanligen förekommer förenad med svafvel,
bildande grå spetsglansmalm, äfven kallad Antimonium
crudum, som äfven, ehuru sparsamt, förekommer
på samma ställe, strålformigt insprängd i
blyglansen. Metallen, med konstens tillhjelp afskiljd ur
malmen, får namn af
Antimon-regulus, den är silfverhvit,
kristallinisk, spröd, så att den kan pulveriseras af 6,78
egentlig vigt, lättsmält, flygtig, och begagnas
tillsammans med bly till gjutning af boktryckarstilar,
äfvensom till några andra metall-legeringar,
särdeles s. k. Pewter. I förening med syre,
hvarmed den ger tre särskildta oxider, neml. syra,
syrlighet och oxid, äfvensom i förening med
svafvel, hvarmed den ger svafla, svaflighet och
sulfuret, samt med chlor, begagnas den i
medicinen, och utgör hufvudbeståndsdelen i kräksalt
samt kermes.
Antingen grepen eller repen, ett ordspråk,
betecknande, att då menniskan blir förtviflad om sin
välfärd, måste hon antingen arbeta med äran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
