Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arfvidson - Arfvidsson, Nils - Arföl - Argus - Arholma - Arildsleje - Aringsås - Arins horn - Aristokrati - Arjeploug
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personers enskildta förhållanden, hvilka de stundom
sökte fördölja, men hvarom hon, troligen genom
hemliga relationer, visade sig väl underrättad.
Det säges, att Gustaf III, lockad af de många
historierna om hennes spådomskonst, jemväl skall
hafva besökt henne, det förstås inkognito, och af
henne blifvit varnad för Mars månad och en
person med röd väst. Den snillrike Carl August
Ehrensvärd gick också en dag till henne jemte sin
vän, General-Amiralen Trolle. Sedan hon en stund
under djupt begrundande skådat i kaffekoppen,
sade hon båda hvilka de voro, och förespådde
Ehrensvärd, att han skulle blifva Trolles efterträdare,
något som ej syntes troligt, emedan Trolle var
vid fullkomligt god helsa och Ehrensvärd icke stod
honom närmast i tur. Det slog likväl in. Trolle
dog efter ett års förlopp och ett konvolut, som
Gustaf III, före sin afresa till Italien, efterlemnat
med påskrift, att det skulle brytas i händelse af
Trolles död, befanns innehålla Ehrensvärds
utnämning till General-Amirals-embetet.
Arfvidsson, Nils, Protokolls-sekreterare,
Amanuens i Riksarkivet, född år 1802; år 1844 t. f.
Scenisk Intendent vid Kongl. Teatern, men hvilken
befattning han lemnade om våren år 1845, var
medarbetare först i Aftonbladet och sedermera i
Dagligt Allehanda, har utgifvit åtskilliga arbeten,
såsom: Resa på Kontinenten, Nord och Söder, en
öfversättning af Oisians Sånger, dramen Griselda, m. m.
Arföl, ett gammalt fornnordiskt ord, som
betecknade graföl. Egentligen betyder det en
sammankomst efter den aflidne, hvarvid offret efter
denne delades (öl betyder här egentligen en
dryckessammankomst; ordet arf äger ännu samma
betydelse som förr).
Argus, den Svenska. Åren 1733 och 1734
utkom i Stockholm en tidning med detta namn,
hvilken, för den qvickhet och snille, hvarmed den
framställde sina ämnen, som förnämligast voro
politiska — merendels klädda i fabelns drägt,
väckte största uppmärksamhet. Länge sökte man med
spänd nyfikenhet förgäfves spana den okände
författaren, men omsider blef bekant att denne var
ingen annan än Dalin, som dermed började sin
utmärkta bana. Dalin kan sägas vara Svenska
tidningsväsendets fader. Man måste erkänna att
det lekande, ofta hvassa, framställningssättet i
nämnde tidning för sin tid var nytt och icke utan
förtjenst. År 1820 började Magister Johansson
utgifva en tidning med samma namn, hvilken kan
sägas hafva gjort epok i den nyare Svenska
publicitetens historia, såsom oppositionspressens
första egentliga representant. Tidningen undergick
flera indragningar, men utkom alltid snart åter
med bibehållande af namnet Argus, blott med tillägg
af den andra, den tredje o. s. v. Den upphörde
år 1838. Ett annat blad, under namn af Argus
den fjerde, utgafs af Regnér, men hade för öfrigt
ingenting gemensamt med den verklige Argus.
Arholma, en liten ö uti skärgården i Wätö
socken af Upland. På densamma är uppbyggd en
ansenlig Kännings-båk af sten. Norr ifrån densamma
äro tvenne höga kasar, och vid östra sidan af
Arholma är ett sjömärke, som hör under norra
lotsdistriktet och Stockholms fördelning.
Arildsleje, ett fiskläge vid Skånes vestra kust.
Här fångas den mycket omtyckta Kulla-sillen.
Denna sill plägar komma mot slutet af Juli månad,
och qvarstannar till Michaeli-tiden. Sillfångsten
har här varit mycket omvexlande. Fiskläget
bebos af omkring 50 hushåll och styres af en
byfogde. Arildsleje har ett eget kapell, om hvars
ursprung ibland menige man går en underbar och
sorglig sägen. I byn Stukberup bodde en qvinna
vid namn Helena, moder till den helige Arvid, åt
hvilken man invigde kapellet. Denna dam hade
gift sig andra gången med en man, som hette
David. Stjuffadern lade försåt för sina rika
stjufsöner, förhyrde ett skepp, på hvilket de skulle
resa för att bese främmande länder och förvärfva
namnkunnighet, men stämplade med skepparen i
hemlighet, så att denne tände eld i det med
stenkol lastade skeppet, och öfverlemnade Arvid, som
var drucken, samt de öfriga, åt lågorna. En stor
flytande sten emottog Arvids döda lekamen, förde
den till stranden helt nära dit, der den aflidnes
moder bodde, som då lät begrafva sin son, och
till hans åminnelse bygga nyssnämnde kapell.
Stenen beskådas ännu med förundran af alla
kommande, emedan man på densamma ser aftryck af en
menniskokropp. — Enligt en annan sägen, kastade
sig begge bröderne ifrån det brinnande skeppet i
hafsvågorna, och flöto i land. Man har ännu en
gammal visa härom, som sjunges af fiskare och
bönder på orten, och hvilken börjas sålunda:
Stolt Inger lill var ett rosenblad,
De herrar ligga inför Brunby,
Herr David han om henne bad,
Så ynkelig gråter stolt Inger m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
