Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Armfelt, Gustaf Mauritz - Armring - Arndt, Ernst Moritz - Arndts Sanna Kristendom och Paradis-lustgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf III under hans vistande i Spaa och vann der så
hans bevågenhet, att den fordna onåden förbyttes i
den afgjordaste nåd. Han anställdes vid hans hof,
blef kavaljer hos Kronprinsen, snart
Öfverstekammarjunkare, Generaladjutant och Öfverste för
Nylands infanteri. Använd i politiska värf, var han
på en gång Konungens Minister och deltagaren i
hans nöjen och förtroliga sällskapskretsar, följde
honom till Italien — der han bland annat skall
hafva vunnit Konung Ferdinands utmärkta nåd och
beundran, emedan han vid en brottning förmådde slå
monarken i golfvet, en i Konungens tycke högt
gällande förtjenst — och till Finland, sändes till
Dalarna att öfvertala allmogen att bilda frikorpser,
och till Werälä att underhandla om freden. Under
Finska kriget ådagalade han mycken mandom vid
batteriernas på Elgsön stormning och det starka
Kärnäkoski-passets eröfring, men var ej lika
lycklig i anfallet på Savitaipale, der trupperna måste
draga sig tillbaka och han sjelf blef illa sårad.
Under Konungens resa till Aachen år 1791 var han
ledamot i den tillförordnade styrelsen, en ära, som
en gång förut händt honom, och som skulle
vederfarits honom tredje gången efter Gustafs död, om
dennes sista vilja respekterats. Han hade
emellertid af sin kunglige välgörare blifvit prydd med
Serafimer-orden, utnämnd till Generalmajor, Chef
för Nerikes och Wermlands regementen samt, på
dess sotsäng, till Öfverståthållare i Stockholm.
Efter Gustafs död förändrades allt detta. Han var ej
älskad af Regenten och hatad af dess gunstling,
hvarföre man aflägsnade honom och han skickades
i en slags förvisning som Minister till Neapel. Här
inlät han sig i planer att öfverändakasta den
bestående regeringen i Sverige, mot hvilken han
hyste personlig motvilja och som han trodde umgås
med fiendtliga afsigter mot den unge Konungen.
Planen upptäcktes genom uppsnappade bref och
genom någon betjents förräderi, och en Svensk
eskader skickades ut att gripa honom. Drottningen af
Neapel, hos hvilken han stod i utmärkt ynnest —
ty han visste förtjusa qvinnor lika mycket som män
— varnade honom likväl och han lyckades
undkomma, men dömdes in contumaciam från lif, ära och
gods och hans namn uppspikades på skampålen.
Detta skedde år 1794. (Se vidare Rudenskjöld,
Fröken.) Efter att någon tid hafva uppehållit sig i
Kaluga i Ryssland, och sedermera i Tyskland,
upphäfdes domen öfver honom år 1800; han återkom
till Sverige, skickades som Minister till Wien och
hemkallades år 1804, att öfvertaga befälet öfver
trupperna i Pommern. År 1807 utförde han en
lycklig expedition emot de aftågande Fransmännen, men
blef vid deras åter framryckande tillbakadrifven
och sårad, hvarefter han nedlade befälet. Följande
året anställd såsom Chef vid arméen mot Norrige,
kunde, och kanske ville han ingenting uträtta,
med undantag af ett par obetydliga affärer inom
Norrska gränsen, hvarigenom han åter ådrog sig
Konungens onåd, och hemkallades med befallning,
att vistas på sin egendom några mil från
Stockholm. Anstiftarena af 1809 års revolution sökte
draga honom in i planen och han yttrade sig ej
obenägen derföre, men tog ingen del i
verkställigheten, hvartill en stjelpning med slädan, då han
i Friherre Anckarsvärds sällskap skulle resa in till
Stockholm, uppgafs som skäl. Han blef likväl
delaktig af revolutionens frukter för hufvudmännen,
utnämndes till Excellens och President i
Krigskollegium af samme Carl XIII, som låtit dömma
honom som förrädare och uppspika hans namn på
skampålen. Det mindre vänskapliga förhållande,
hvari han ställt sig till det nu rådande partiet,
hans illa dolda förtrytelse mot dess hufvudmän och
en skrift emot dem, för hvars författare han
ansågs, gjorde likväl, att han redan om hösten år
1810 måste taga afsked från sina embeten. Illa
anskrifven hos styrelsen och den nye tronföljaren,
sökte han ett räddningsmedel mot den fara,
hvaraf han trodde sig hotad, derigenom, att han svor
Ryske Kejsaren trohetsed, men affördes redan
följande dagen d. 1 April 1811 öfver gränsen. I
Ryssland emottogs han med mycken nåd, blef Finsk
Grefve och Ordförande i Kommittéen för Finska
ärenderna, samt förestod någon tid
General-Guvernörs-embetet i Finland. Hedrad med Kejsar
Alexanders förtroende, säges han hafva kännt dess
tänkesätt, i afseende på Kronprinsen af Sverige, och
haft för afsigt att derom underrätta denne vid
mötet i Åbo år 1812. Han kom likväl för sent;
de båda höga personerna hade redan träffats och
varningen, att ej göra onödiga uppoffringar,
kunde ej gifvas. Äfven i detta fall liknade han
Alcibiades, att han varmt älskade sitt fädernesland,
men af sällsamma skickelser tvangs att öfvergifva
det och träda i dess fienders tjenst. Under Gustaf
III:s tid var, åtminstone en dilletantism, i
vitterheten ett nödvändigt vilkor för att omhägnas med
hans nåd, och Armfelt ville derföre äfven
figurera som författare. Den lilla artiga vaudevillen
Tillfället gör tjufven uppgafs vara af honom, men
lärer tillhöra Hallman. Den förskaffade emedlertid
A. en stol i Svenska Akademien, som han väl
intog, men utan att fullgöra det dervid förknippade
vilkoret, att hålla ett åminnelsetal öfver sin
företrädare. Armfelt afled på Tsarskoe-Selo d. 19
Aug. 1814, endast 57 år gammal.
Armring. En bekant fruntimmersprydnad, hvars
bruk är urgammalt. Den enkla forntiden synes
hafva lagt en icke ringa vigt på denna prydnad,
som då nyttjades af både män och qvinnor.
Armringarna voro än af guld, än åter af silfver eller
bronz, och försedda med mångfaldiga inristade
prydnader. (Se Björners hjelteprydnad, pag. 59.)
Nästan alla fornnordiska sagor omtala armringarna
såsom Drottningars, Prinsessors och andra förnäma
personers smycken. I Svenska grafhögar från äldre
tider hafva de ofta anträffats, och i våra
antiqvariska samlingar förvaras ett icke ringa antal sådana.
Arndt, Ernst Moritz, född i Pommern 1769,
och i Sverige bekant genom sin beskrifning öfver
den resa, han år 1804 företog genom vårt land.
Han anställdes år 1818 som Hist. Professor i Bonn.
Arndts Sanna Kristendom och
Paradis-lustgård, tvenne i Sverige mycket lästa böcker,
öfversatta från Johan Arndts arbete. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
