Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bjarkamál det gamla - Bjarke - Bjelke - Bjelke, Thure Thuresson - Bjelke, Hogenschild Nilsson - Bjelke, Thure Nilsson - Bjelke, Clas - Bjelke, Sten, d. ä. - Bjelke, Sten, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Latin, hos Saxo Grammaticus. På Svenska läses
ett oändligen skönt stycke deraf i tidskriften
Iduna, 1:a häftet. En skönare lemning af
fornnordisk sång finnes näppeligen. Sitt namn har
Bjarkamál antingen af Bodvar Bjarke, eller af en
annan gammal skald med detta namn. Bjarkamál
har omsider blifvit en allmän benämning på
sådana skaldestycken, hvarigenom man uppmuntrar sig
sjelf eller andra till tapperhet och förakt för
döden, såsom då man ger Lodbrokar-quida namn af
Lodbroks Bjarkamál.
Bjarke. En namnkunnig berserk; en af Arngrims
tolf söner. Konung Rolf Krake skickade honom
och hans elfva bröder till hjelp åt konung Adils
i Upsala, under kriget mot konung Ale i Norrige.
Bjarke och hans bröder tillkämpade segern åt
Upsala-konungen.
Bjelke. Denna urgamla ätt leder, enligt
Stjernman, sin upprinnelse från riksrådet Bengt Jönsson,
hvilken skall hafva varit råd hos Magnus Ladulås,
omkring år 1281. Men, enligt rådslängden, finnes
vid nämnde tid, intet riksråd med detta namn;
deremot omnämnes en Kettil Bengtsson Bjelke
sedan år 1260. Många utmärkte män och
fruntimmer tillhöra denna ätt, af hvilka här må anföras:
Bjelke, Thure Thuresson, svåger till Carl
VIII Knutsson, och en ansedd man under hans
regering. (Se: Thord Bonde.) Tillfångatagen af Thord
Bonde på Axevalla slott, och på sitt hedersord
skickad till Warnhems kloster, bröt han detta ord
och flydde till Danskarne. Redan förut hade han
lyckats innästla sig i Carls ynnest, men visade sig
så föga tacksam, att han stämplade mot honom
med hans fiender, och bidrog till att störta sin
konung och anförvandt, samt att inkalla Christian
i riket. Denne belönade honom med
riksmarsksvärdigheten, hvarifrån han likväl skiljdes vid Carls
återkomst år 1464. Han dog 1488, och
efterlemnade, enligt Sh. Rosenhane, icke något
”ärofullare minne, än att hafva tre gånger blifvit
tillfångatagen med afvog sköld emot sitt
fädernesland, och att hafva varit en stor bondeplågare,
hvarföre han hos allmogen kallades: Köttmanger
och lanio-rusticorum (bonde-slagtare).” Se vidare:
Bonde-uppror.
Bjelke, Hogenschild Nilsson, riksråd,
ståthållare i Stockholm. Han användes af Erik XIV
såsom befälhafvare mot Danskarne; men spelade
derunder en tvetydig rol, hvilken han fortsatte
under dess efterträdare. Han anses hafva varit
en bland dem, som rådde Joban III att uppfostra
sin son i katholska läran och söka skaffa honom
Pohlska kronan. Bjelke åsyftade härmed, att
försvaga Svenska konungamagten och stifta oenighet
inom Wasaslägten. Han var en ifrig förfäktare
af adelns privilegier och höll sig derföre till
Sigismund, under hvilken de troddes snarast kunna
bibehållas och utvidgas. Carl ansåg honom
derföre såsom högst farlig, kallade honom den
gamle basilisken, och lät, sedan han en längre tid
hållit honom fängslad, halshugga honom på
Stortorget i Stockholm, den 3 Juni 1605. Han var då
gammal och lidande af podager, så att han måste
bäras till afrättsplatsen. Namnet Hogenschild
antog han efter sin morfader.
Bjelke, Thure Nilsson, en yngre broder till
den föregående, blef, vid 20 års ålder, ståthållare
på Kalmar slott, sedermera drottning Catharina
Jagellonicas hofmästare, öfverste-skattmästare,
riksråd, häradshöfding i Åkerbo härad och lagman
i Tio häraders lagsaga. Han var en man af
utmärkta kropps- och själsegenskaper; men
invecklades i tidens politiska tvister, och föll, ett offer
för dem. Utsedd jemte några andra, att, år 1593,
afgå på en beskickning till konung Sigismund, för
att redovisa för tilldragelserna under hans
frånvaro, stannade han qvar hos honom, återkom till
Sverige med hans härar, utlemnades efter
Stångebro slag, lagfördes i Linköping och afrättades på
dess torg, år 1600. (Se: Banér, Gustaf.) Han
var då 48 år gammal. På afrättsplatsen visade
han mycken frimodighet, tackade Gud, som gifvit
honom en hustru, med hvilken han lefvat 20 år
tillsammans, utan att ett ondt ord blifvit vexladt
emellan dem, önskade allt godt öfver sitt
fädernesland och lät halshugga sig med oförbundna
ögon.
Bjelke, Clas, riksråd och ståthållare på
Stockholms slott, en tredje broder till de föregående; men
hvarken deras jemlike i godt eller ondt, ehuru
öfver dem i rikedomar, emedan han, genom sitt
gifte, blef den rikaste man i landet och beslägtad
med konungahuset, såsom svåger till Johan III:s
andra gemål. Dessa förhållanden, tillika med hans
egen obetydlighet, räddade honom undan brödernas
öde, ehuru äfven han utfördes till afrättsplatsen i
Linköping, för att åskåda det blodiga uppträdet.
Under förhöret hade han på knä bedt hertigen om
nåd och fått löfte derom. Han sattes på fri fot,
men efter år 1605, då Hogenschild blifvit
afrättad, fattade konungen åter misstankar mot Clas
och befallde honom lemna landet. Detta gjorde
han; men begärde och erhöll år 1616 tillåtelse
att återkomma, och dog år 1623, sannolikt
omkring 70 år gammal. I fängelset hade hans
helsa blifvit mycket försvagad, så att han, under de
sista tjugutre åren af sin lefnad, nödgades gå på
kryckor.
Bjelke, Sten, d. ä., friherre till Kråkerum,
riksråd, general-guvernör öfver Pomern och det
Evangeliska Förbundets direktör, intill sin död,
den 6 April 1638. I yngre åren gjorde han
vidsträckta resor och besökte äfven Jerusalem. Han
kallas en lärd och vältalig herre. Att han varit
en man af utmärkta egenskaper, synes af det
värde Gustaf Adolf satte på honom samt af dennes
yttrande, att, i händelse af Axel Oxenstjernas
afgång, Bjelke vore den ende som kunde ersätta
honom. Hans fader, riksrådet och kanslern Svante
Bjelke, hade, jemte sin broder, Nils, blifvit
upphöjd i friherrligt stånd; men som Sten dog ogift,
utgick hans friherrliga ätt med honom.
Bjelke, Sten, d. y., en brorson till den
föregående, egnade sig först åt sjötjensten, hvari han
befordrades till amiral, men öfvergick sedan till
den civila embetsmanna-banan, dä han år 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
