Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blom, Isak Reinhold - Blomdahl, Johan Ulrik - Blomma - Blommedals allmänning - Blomskog - Blomstret är fruktens fästepenning - Blomvass - Blosenhjelm, Wolrath Joakim - Blosshållare - Blota - Blotsven - Blum, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon då på en gång eröfrade. Hon bibehöll sig
icke ens qvar derpå, ty han skref sedan aldrig
någonting jemförligt med dessa båda poemer. Hans
öfriga poetiska skrifter bestå, utom en ”Sång till
fäderneslandets försvarare”, hvilken upplästes å
akademiens högtidsdag år 1808, i smärre stycken
samt inträdestalet i akademien, minnesteckningen
öfver Oxenstjerna, uppläst i vitterhets-akademien,
samt en kritisk afhandling om Svenska vitterheten
före Dalin. Hans samlade arbeten upptaga ett
medelmåttigt oktavband. Såsom embetsman gjorde
han lika mycken lycka och utmärkte sig der
genom samma egenskaper: redbarhet, allvar,
sanningskärlek och rättvisa. År 1797 blef han
rådman i Stockholm, såsom sådan riksdagsman år 1809
och justitie-råd vid stiftandet af detta embete,
från hvilket han tog afsked år 1823. K. af N. O.
Död d. 6 Maj 1826.
Blomdahl, Johan Ulrik, en utmärkt
predikant, hvars extemporerade föredrag flödade af
värma, liflighet och uppbyggelse. Kyrkoherde i
Starrkärr af Götheborgs stift, kontraktsprost,
riksdagsman, theol. doktor, L. af N. O. Född den
10 Juni 1762, död den 16 Maj 1836.
Blomma (Isl. Blomi). En poetisk, men
oändligen sann och skön definition på den del af en
ört, som egentligen kallas blomma, gifver
botanikens furste Carl v. Linné, då han säger:
”blomman är växtens blottade kärlek.” — Svenska
blomstren hafva orättvist blifvit nedsatta, för deras
färgblekhet, oansenlighet, m. m. De kunna
visserligen icke jemföras med söderns praktväxter;
men de äga ett behag, hvilket de sydländska
sakna. — De talrika Svenska folknamnen på
blommor utvisa att allmogen, sedan urminnes tider,
egnat dem sin uppmärksamhet. Ett stort antal har
blifvit tillegnadt Jungfru Maria, såsom: Jungfru
Mariæ kronor (Trifolium agrarium), — jungfru
Mariæ hand (Orchis bifolia), — jungfru Mariæ
förkläde (Orchis maculata), — jungfru Mariæ
nåldyna (Thlapsi), — jungfru Mariæ lin (Polygala
vulgare), — jungfru Mariæ råck (Orchis
maculata), — jungfru Mariæ tårar (Drosera), —
jungfru Mariæ silfhår (Drosera), — jungfru Marias
kringlor (Vicia), — jungfru Marias tofflor
(Leontadon), — jungfru Mariæ kyrkogång (Viola
tricolor), — jungfru Marias hammössa (Splachnum),
— jungfru Marias fingerborg (Campanula), —
jungfru Marias öronklocka (Campanula), — jungfru
Mariæ sänghalm (Galium), — jungfru Marias
vaggegräs (Galium), — jungfru Marias nycklar
(Polygala). Detta utgör ungefär hälften af dem, som
förvara minnet efter den heliga jungfrun. Se
vidare: Växt, Ört, o. s. v.
Blommedals allmänning, belägen i Nykyrka
socken af Östergöthland, är beväxt med tall- och
granskog, samt innefattar 44 tunnland, 20 kappland.
Blomskog, en socken, med annexerna Trankil,
Torskog och Vårvik, hör till 2 kl. konsist., är
belägen i Nordmarks kontrakt och härad, af
Carlstads stift och Wermlands län, 10 mil V.S.V. från
Carlstad. Socknen består af 21 1/4 mtl. och har
1,614 invånare. Dess areal utgör 31,220
tunnland, af hvilka 6,420 äro kärr och sjöar. Adr.
Carlstad.
Blomstret är fruktens fästepenning.
Gammalt ordspråk, hvilket man ännu någon gång får
höra, tillämpadt vanligen på gröda.
Blomvass, vassvioler, kamelblom (Butomus
umbellatus), en mångårig växt, som förekommer vid
flod- och åbräddar, samt diken i de inre
delarne af riket, från Skåne till Westergöthland,
Nerike och Upland ymnigt; men sällsynt i kustorterna.
Blosenhjelm, Wolrath Joakim, född i
Neu-Brandenburg år 1679. Fadersnamnet var Blosius.
Gick först i Österrikisk, sedan i Sachsisk, tjenst,
och tillfångatogs år 1703, vid Thorns belägring af
Svenskarne, såsom underofficer; antog då Svensk
tjenst, utmärkte sig vid många tillfallen och var
år 1710 öfverstlöjtnant, då han vid Rigas
öfvergång föll i Rysk fångenskap. Han lyckades
likväl att fly derifrån, återkom till Sverige, följde
Carl XII på sitt Norska fälttåg år 1718, adlades,
då han tog namnet Blosenhjelm, R. af S. O. 1751,
och dog år 1757.
Blosshållare, kallades de män, hvilka, vid
brudens färd från bröllopsgården till brudgummens
hemvist (en sådan färd skedde oftast nattetid),
omgåfvo henne och hennes följe med brinnande
bloss. Prydliga, 3 till 4 alnar långa skaft, med
jernpikar, på hvilka sådane bloss af torrved voro
fästade, finnas ännu uti åtskilliga kyrkor, såsom
i Husaby i Westergöthland, och kallas nu
vanligen blosshållare.
Blota, gamla benämningen på offra, med
afseende på sättet. Ordet kommer af blod.
Blotsven. Då konung Inge I, i sitt fromma nit,
begått den oförsigtiga våldsamheten, att
nedbränna Upsala tempel, och derigenom ådragit sig det
hedniska folkets förbittring, begagnade hans
svåger, Sven, sig af denna sinnesstämning, trädde i
spetsen för de missnöjde och lofvade återställa
den hedniska gudstjensten, såsom en borgen
hvarför en häst offrades åt gudarne, och deras bilder
beströkos med blodet. Detta skedde vid Strengnäs,
och Sven, som häraf fick tillnamnet: Blot- eller
Offer-Sven, lyckades sålunda att blifva regent öfver
det egentliga Svea rike, hvarvid Inge nödgades
draga sig undan till Westergöthland. Sedan
Blotsven, i nära tre år, innehaft magten, men
derunder förfallit i alltför mycken säkerhet, blef han
en natt oförmodadt öfverfallen af Inge, gården
antänd och han sjelf nedhuggen, år 1083. Han
räknas ej bland Sveriges konungar.
Blum, Johan, en af Carl XII:s kämpar, var
född i Liffland och kom i Svensk tjenst år 1692,
tjente någon tid i Polen och Österrike, men
återvände till Sverige år 1700, då, vid krigets
utbrott, alla utomlands vistande officerare
återkallades. Deltog, som löjtnant vid Tiesenhausens
regemente, i slaget vid Narva, nyttjades till en
mängd s. k. partier, d. v. s. afskilda fördelningar,
hvilka utskickades att rekognosera, taga fångar,
indrifva brandskatter, m. m. Härvid utmärkte han
sig för särdeles mod och rådighet. I slaget vid
Klissow sårades han i bröstet af en kula, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
