Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cardell, Carl von - Cardon, Johan Elias - Carelius, Olof - Carl - Carl VII Sverkersson - Carl VIII Knutsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att det någongång gick ända till
förvägenhet. Sålunda utmärkte han sig vid många
tillfällen under kriget i Pomern år 1807; men vid ett
utfall från Stralsund, då han sökte storma ett
Fransyskt fältverk, föll han, på den frusna jorden, ned i
grafven, och räddades endast genom en underofficers
rådighet. Anfallet afslogs med betydlig förlust å
båda sidor. Under fälttåget i Tyskland år 1813
hade Cardell tillfälle att visa både sitt vapens
förträfflighet och sin egen djerfhet. Ett angrepp vid
Gross-Beeren med endast sex kanoner ridande artilleri mot
fiendens venstra flygel, bidrog icke litet till
stridens lyckliga utgång. Ett likartadt anfall vid
Dennewitz hade lika följder, och vid Leipzig
understödde han med Svenska reserv-artilleriet vid
byn Schönfeld, general Blüchers armé, samt bidrog
till Fransmännens fördrifvande ur deras intagne
ställning. Dessa förenade förtjenster belönades genom
befordringar till generalmajor, generallöjtnant,
friherre, general-fälttygmästare, K. af S. O. med St. K.,
hvarjemte han pryddes med flera utländska ordnar.
Döden bortryckte honom ännu i sin verksammaste
ålder, d. 17 Sept. 1821. — Anläggningen af
Mariebergs läroverk för artilleriet och till bildande
af officerare i allmänhet, var hans sista offentliga
åtgärd, och en af dem, för hvilka Svenska hären
isynnerhet står i förbindelse hos honom.
Cardon, Johan Elias, född i Stockholm d. 17
Okt. 1802. Fadern, tobakshandlaren Anders
Cardon, lät honom tidigt lära sig teckna; men, i brist
af medel att fortsätta detta studium, skickade han
honom 1818 till en köpman i Hernösand. C.
hade likväl icke någon böjelse för handelsyrket, utan
återvände följande året till Stockholm. Han
började här sina studier såsom gravör under
professor Forsells handledning, och utbildade sig vidare
i kongl. målare-akademiens skolor. Vann år 1828
ett af akademiens pris för en gravyr i koppar. År
1829 tilldelades honom akademiens rese-stipendium
såsom gravör, vid hvilket tillfälle han erhöll
nådig befallning, att under sitt vistande utrikes,
inhemta den lithografiska konsten, hvilken han ock
studerade uti Paris och München. Återkom till
Sverige 1834, i December. Kallades 1835 till agrée
och 1843 till ledamot af akademien för de fria
konsterna. Af hans i Paris och München tryckta
större arbeten förtjena nämnas: Osteria i Rom,
Spanska flygtingarne, Kristi grafläggning, m. fl.
Porträtterna till professor Sandbergs galleri öfver
namnkunnige Svenske män äro ritade på sten af Cardon.
Carelius, Olof, kyrkoherde i Huddinge och
Brännkyrka, der han afled d. 12 Maj 1758, kallas ”en
af våra lustiga poeter”; men är hos efterverlden
endast bekant genom den ryktbara ”hönsgummans visa.”
Carl. Med detta namn förekomma i Svenska
historien icke mindre än fjorton konungar. Delta
stora antal härleder sig likväl ifrån Johannes Magni
konungalängd, der han uppräknar så många, för
att, på sanningens bekostnad, upphöja sitt
fäderneslands storhet och ålder. I sjelfva verket hafva
icke flera än åtta Carlar suttit på Sveriges thron,
ehuru man, efter Johannes M., bibehållit
nummerföljden. Den förste af dem är således:
Carl VII Sverkersson. Han blef, efter sin
faders död, år 1155, konung i Götha rike; men
som Uppsvearne valt Erik Jedwarson till konung i
det öfra Sverige, tillträdde Carl först efter
dennes död regeringen derstädes. Detta torde likväl
icke hafva skett godvilligt, emedan Eriks son,
Knut, för sin säkerhets skull, lemnade landet, men
likväl återkom år 1167 eller 1168, då han på
Wisingsö öfverföll och mördade Carl. Om dennes
regering vet man egentligen blott det, att han
ensam konung öfver hela riket, för första gången
antog titeln: ”Svea och Götha konung”, samt att
erkebiskops-värdigheten inrättades under hans tid
och genom hans omsorg.
Carl VIII Knutsson. Hans fader var
riksdrotset Knut Thordsson Bonde och hans moder en
dotter till riksmarsken Carl Knutsson Sparre. Född
d. 5 Okt. 1409, blef han, genom sina lysande
slägtförbindelser både å fädernet och mödernet,
riksråd redan år 1431, således endast vid 21 års
ålder, och då konung Erik XIII, efter Engelbrekts
tjedje uppresning, år 1435, måste gifva efter för
rådets fordringar och tillsätta rikets högste
embetsmän, drots och marsk, föreslog man Carl
Knutsson till det första af dessa embeten. Erik fann
honom likväl för ung dertill, men utnämnde honom
i stället till riksmarsk. Carl förenade sig med
Engelbrekt och biträdde honom vid slottens eröfring,
hvarvid han ådagalade både mod och skicklighet,
och förstod att draga nytta af hjeltens bragder.
Det aristokratiska partiet, hvilket ogerna såg
folkledarens magt och inflytande, gladde sig att i Carl
äga en af de sina, för att ställa emot honom, och vid
valet af riksföreståndare i Stockholm följande året,
utsågs han härtill. Man misstänker honom att hafva
om ej vållat Engelbrekts mord, åtminstone icke sett
det ogerna, och det skydd, han förlänade
mördaren, gaf stöd åt denna förmodan. Det var nu för
Carl vida lättare att göra sig af med de öfrige
medtäflarena: Puke och Broder Svensson, hvilka
också sjelfva gåfvo honom icke ogiltiga
anledningar till den stränghet, hvarmed de behandlades.
Befriad från desse, såg han likväl andra fiender
uppstå inom sitt eget parti, och framför allt inom
sin egen slägt, hvarföre hans fyraåriga
riksföreståndareskap blef en fortsatt strid, än med vapen,
än med underhandlingar, för att motverka deras
våld eller stämplingar och bibehålla sin magt.
Slutligen måste han dock ge vika, och de mägtige i landet
beslöto att välja en utländsk konung. Carl nedlade
då, på riksdagen i Arboga, sitt
riksföreståndareskap, och erhöll till belöning hela Finland och
Öland såsom förläning under siu lifstid, och
hvilka landskap skulle igenlösas från hans
arfvingar med 40,000 mark. Han bivistade derefter
Kristoffers kröning, och, med undantag af en
liten misshällighet, föranledd af åtskilliga
klagomål mot hans förvaltning, till hvilkas biläggande
han afstod Åbo län, lemnades han, under hela
Kristoffers regering, i fredlig besittning af sina
förläningar, och tillät sig, å sin sida, icke
några stämplingar emot honom. Efter dennes död
återkom han till Stockholm i Maj år 1448,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
