Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl VIII Knutsson - Carl IX - Carl X Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammankallade en riksdag till Stockholm, hvarvid
äfven borgare och bönder skickade sina ombud, och
valdes här till konung d. 20 Juni, hyllades d. 28
i samma månad vid Mora stenar och kröntes
följande dagen i Upsala. Med denna s. k. lycka
började likväl hans verkliga olycka, och med den
fäderneslandets. Visserligen valde äfven
Norrmännen honom följande året till konung, och han
kröntes i Trondhiem d. 23 Nov.; men hans egne
sändebud bortslumpade, på ett möte i Halmstad, hans
Norrska krona, blott ett halft år derefter, och
den Svenska behöll han under ständiga
oroligheter, endast till år 1457, då han, i följd af
erkebiskop Jöns Bengtssons uppresning och efter sin
härs nederlag vid Strengnäs, der han sjelf blef
sårad, belägrades i Stockholm och nödgades fly
derifrån, d. 24 Febr., samt begifva sig till
Danzig. Efter sju års landsflykt och då Christian I,
som emellertid blifvit vald till konung, i sin
ordning stött sig med den mägtige erkebiskopen,
återkallades Carl ånyo till thronen samt anlände till
Stockholm d. 9 Aug. år 1464. Men hans
besittning deraf var endast en skugga, ty sedan
Christian I släppt erkebiskopen ur sitt fängelse,
uppträdde denne åter emot honom och omgafs snart
af sine fordne anhängare. Carl måste, efter
endast sex månaders vistande i Stockholm, der han
nästan oupphörligt belägrades af sina fiender, i
dess Storkyrka nedlägga kronan, svärja, att, vid
straff af bannlysning, aldrig återtaga henne,
hvarefter han förvistes till Finland, der han, af
segrarens nåd, erhöll Raseborgs och Korsholms län,
jemte bibehållen konungatitel. Här tillbragte han
2:ne år i armod, och den fordne mägtige
monarken, hvilken, såsom enskild person, i prakt och
yppighet öfverglänst sjelfva konungarne, var nu
så fattig, att han icke kunde betala femtio mark,
dem han var skyldig Stockholms magistrat. —
Ännu en gång vände sig likväl lyckan.
Erkebiskopens öfvermod och den allmänna oredan i landet
blefvo hans bundsförvandter. År 1467
återkallades han för tredje gången på thronen, höll d. 12
Nov. sitt högtidliga intåg i Stockholm, under
folkets glädjerop, red för andra gången sin
Eriksgata, och, sedan döden befriat honom från hans
farligaste fiende, Jöns Bengtsson, lyckades han,
biträdd af sin systerson Sten Sture, att
återställa lugnet, samt att dö såsom konung d. 15 Maj
1470, för tidigt gammal, ett prof på lyckans
omvexlingar, kanske ett varnande exempel af
vedergällningsrätten. Carl var af en reslig växt, ett
fördelaktigt utseende, ägde vältalighet, klokhet
och kunskaper, men icke nog själskrafter för den
äfventyrliga plats han intog, under en laglös och
orolig tid.
Carl IX, Gustaf Wasas yngste son, född d. 4
Okt. år 1550, genom faderns testamente hertig
öfver Södermanland, Nerike och Wermland. Om man
kan tillvita honom ärelystnad, kraftfulla
karakterers på en gång svaghet och mägtiga driffjäder,
måste det likväl medgifvas, att han icke använde
några olofliga medel att tillfredsställa henne.
Delaktig i sin broder Johans uppresning mot Erik XIV,
hvilken dennes okloka styrelse åtminstone då
kunde rättfärdiga, och smickrad af Johan med löftet
om delaktighet i konungamagten, gjorde han, när
detta löfte bröts, likväl intet steg för att skaka
den thron Johan ensam tillvällat sig, utan bidrog
tvertom, under hans senaste lefnadsår, att befästa
densamma. Efter Johans död emottog han
riksföreståndarskapet under Sigismunds frånvaro, och
dennes svaghet, oklokhet, vistelse utom riket och
förkärlek för katholicismen, gaf Carl tillräckliga
anledningar att åtaga sig landets och den
protestantiska religionens sak. Sedan misstroendet emellan
honom och hans brorson Sigismund ändtligen
utbrustit i ett uppenbart krig, och denne senare, i
slaget vid Stångebro, förlorat kronan, blef Carl,
på riksdagen i Linköping år 1600, d. 19 Mars, väld
till riksföreståndare, men vägrade ännu att
emottaga den erbjudna kronan. Först på riksdagen i
Norrköping, d. 22 Mars år 1604, samtyckte han
dertill och kröntes i Upsala d. 15 Mars 1607.
Hans regering var ett fortsatt krig mot utrikes
fiender, Polen, Ryssland och slutligen Danmark,
samt mot inrikes stämplingar. Han var af ett
verksamt, allvarligt, strängt och något häftigt
lynne, men älskade landet och hade alltid dess väl
till ögonmärke. Carl trodde, att tiden icke tålde
mildhet, och hans eget sinnelag understödde
alltför mycket tidens sorgliga behof. Sine
motståndare räknade han isynnerhet bland adeln, och det
var äfven den som hemsöktes af honom. I en af
de smädeskrifter, hvilka kringspriddes mot honom,
uppgifves, att, under de sexton år han innehade
thronen, 140 personer fallit på stupstocken och
67,000 stupat i fält. Historien skall likväl i
honom erkänna en af Sveriges driftigaste, och, på
sitt sätt, nyttigaste regenter. Under sina sista
lefnadsår rördes han af slag; den starka kroppen,
utmattad af mödor och själsansträngningar nekade
sin tjenst, och minnet svek, äfvensom talförmågan.
På riksdagen i Örebro, år 1610, kunde han icke
sjelf tala till ständerna, utan sade: ”Förstån J,
gode män, Gud har straffat mig”, och lemnade
salen gråtande. Harmen öfver Somes förräderi och
Kalmars öfvergång påskyndade ändtligen hans död,
hvilken inträffade i Nyköping d. 30 Okt. 1611.
Carl X Gustaf, son till pfaltzgrefven af
Zweibrücken Johan Casimir och Carl IX:s då lefvande
yngsta dotter Catharina, föddes i Nyköping, enligt
Granberg d. 2, enligt Fryxell d. 8 och enligt Sh.
Rosenhane d. 24 Nov. år 1622. Hans uppfostran
var tarflig, både i enlighet med föräldrarnas
tänkesätt och tillgångar. Den unge prinsen sattes
vid 15 års ålder i pension hos dåvarande
domprosten i Upsala Lenæus, hvilken behandlade honom
allvarsamt, och lät honom till och med, för
kroppsöfnings skull, stundom såga ved. Då denne,
sedermera erkebiskop, i sådan egenskap framträdde,
för att sätta kronan på konungens hufvud,
berättas Carl Gustaf hafva skämtande sagt till honom:
”Nå, kära far, i dag slipper jag väl att såga ved?”
Tidigt utvecklade ynglingen ovanliga egenskaper:
kunskapsbegär, lätt fattningsgåfva, skarpsynthet,
karaktersfasthet och brinnande kärlek för krigets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
