Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cederström, Gustaf Albrekt Bror och Jakob - Celse, Magnus von - Celsing, Gustaf - Celsius - Celsius, Magnus - Celsius, Olof - Celsius, Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befordrades efter hand till general-adjutant,
landshöfding på Gottland och slutligen till president i
kammar-kollegium. Har utmärkt sig som en flitig
och oförtruten riksdagstalare.
Celse, Magnus von, son till domprosten Olof
Celsius d. ä., kongl. bibliothekarie,
rikshistoriegraf och kansliråd, är känd genom sin historia
om kongl. bibliotheket i Stockholm och ett par
andra skrifter i Upsala vetenskaps-societets
handlingar, ett fragment af Smålands-lagen, m. m. Född
1709, död 1784.
Celsing, Gustaf, son af sterbhuskamreraren
Celsing och 1704 auditör vid öfverste Hjelms
dragonregemente, i hvilken egenskap han åtföljde
Svenska hären under dess fälttåg, samt till Bender,
der Carl XII skickade honom till Konstantinopel
att studera Turkiska språket. Här gjorde han sig
bekant genom en djerf handling. Han uppsatte
nemligen på Turkiska en berättelse om storvesiren
Baltadschis förräderi vid Pruth, den han, klädd
till janitschar, öfverlemnade åt sultanen, då
denne om fredagen besökte moskéen. Detta hade
kunnat för honom medföra de vådligaste följder, men
han slapp undan med några dagars fängelse. Var
närvarande vid kalabaliken. Befordrades sedan till
kansliråd och statssekreterare, och fick hofkanslers
afsked år 1743, hvilket år han äfven afled,
ungefär 60 år gammal.
Celsius, en i Svenska kyrko- och
lärdoms-historien väl bekant slägt, hvilken räknar flera
utmärkta medlemmar. De förnämste bland dem äro:
Celsius, Magnus, ättens egentlige stamfader.
Efter sin fader hette han Travillagæus, kallade sig
först Helsingus, så Metagrius och slutligen antog
han namnet Celsius, efter Högen (så hette
prestgården i Ofvanåker), der hans fader var kyrkoherde;
assessor i antiqvitets-kollegium, math. professor i
Upsala, och, sedan han, år 1677, då redan en
56-årig man, låtit prest viga sig, kyrkoherde i
Gamla Upsala. Afled tvenne år derefter 1679.
Utgifvare af flera almanackor och tvenne skrifter
om Helsinge-runorna. Utom sina antiqvariska och
mathematiska kunskaper var han icke oförfaren i
skaldekonsten, och så skicklig mekanikus, att han
sjelf förfärdigade flera instrumenter och
maschiner, såsom astrolabier, mån- och solvisare, m. m.
Genom sin skicklighet och sina slägtförhållanden —
han var svåger till riksrådet Gripenhjelm —
borde han hafva kunnat räkna på en snabbare
befordran; men denna uteblef, och han efterlemnade
sin slägt i knappa vilkor. Hans äldste son, Nils,
dog år 1724, i en ålder af 66 år, såsom
matheseos professor i Upsala. Mera bekant blef den
yngre sonen:
Celsius, Olof, född den 19 Juli år 1670.
Sedan han vid 24 års ålder blifvit magister, hade
han den lyckan, att en dag, på kongl.
bibliotheket, sammanträffa med Carl XI, som fann sig så
tillfredsställd af det samtal, hvarmed konungen
hedrade honom, att han gaf honom ett för den
tiden högst betydligt stipendium af 1,000 R:dr,
att dermed företaga en utländsk resa, hvilken,
om möjligt, skulle sträcka sig ända till Arabien.
C. kom väl icke längre än till Italien, men
hemförde likväl och utbildade sedermera en
grundligare kunskap i oriental-språken, än mången som
verkligen besökt de länder, der de talas. Efter
hemkomsten ingick han vid akademien, utnämndes
efter hand till professor i Grekiskan, hvilken plats
han sedermera utbytte mot Orientaliska
professionen, till pastor i Börje, sedan i Waksala, till
theol. professor och slutligen domprost i Upsala.
Han afled midsommarsdagen år 1756, ännu, sedan
57 år, tjenstgörande akademisk lärare.
Vetenskaperna stå hos denne man i stor förbindelse, och
han har om dem icke blott förtjensten af hvad
han sjelf gjort, utan äfven af hvad han satt
andra i tillfälle att åstadkomma. I runeläran
beträdde han sin faders fotspår, och bevisade, att
runskriften till en stor del var yngre, än
kristendomens införande i norden, hvarigenom han
råkade i en häftig tvist med den fanatiskt patriotiske
Björner. Mer än dilettant i botaniken och djup
forskare i Österländska språken, företog han sig
vid 70 års ålder det kolossala arbetet:
Hierobotanicon, d. v. s. en förklaring öfver de växter,
som omtalas i bibeln. Han lyckades äfven att
fullborda det och fyllde derigenom en lucka i den
theologiska litteraturen, för hvilken den lärda
verlden står hos honom i stor förbindelse. Jemte
Benzelius och Rudbeck stiftade han
vetenskaps-societeten i Upsala. Linnés stora anlag bemärktes
först af C., hvilken öppnade för honom sitt hus,
sitt bord och sitt bibliothek, och skaffade honom
medel till sin Lappska resa. Den nystiftade
vetenskaps-akademien kunde ej undgå att tillegna
sig en sådan man. Hans stifts presterskap sökte
tvenne gånger göra detsamma, och kallade honom
till erkebiskopsstolen, men lyckligare medtäflare
vunno företrädet.
Celsius, Anders, son af Nils Celsius och
sonson till stamfadern Magnus, röjde tidigt en afgjord
håg för mathematiken, samt egnade sig äfven
slutligen helt och hållet deråt, ehuru han, på sina
anhörigas begäran, någon tid förmått sig att
studera lagfarenheten, hvilken troddes vara ett säkrare
brödyrke. Såsom astronomie-professor, vid icke
trettio års ålder, företog han en utländsk resa
för att utbilda sig i sin vetenskap. Härvid
lärde han icke blott sjelf, utan undervisade äfven
andra. I Nürnberg utgaf han observationer
öfver norrskenet, i Bologna bevisade han solens
progressiva gång mot ekliptikan och i Rom
anställde han forskningar öfver ljuset, hvartill
påfven upplät åt honom sitt stora galleri på Monte
Cavallo, och i Paris gaf han de lärde nyckeln till
slitande af en mellan dem pågående tvist om
jordens skapnad, hvilken han påstod kunna
bestämmas endast genom samtida gradmätningar vid
eqvatorn och vid polens grannskap. Hans anvisning
gillades och han sjelf utsågs till ledamot af den
vetenskapliga kommissionen, hvilken, med
Maupertuis i spetsen, skulle afgå till Lappmarken.
Han begaf sig nu till London för att beställa
instrumenter, träffade sina följeslagare i Dünkirchen
och reste derifrån med dem till Sverige år 1736.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
