Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christina, drottningar och prinsessor - Christina Gyllenstjerna - Christina, Gustaf II Adolfs dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ålder; 10:o Christian II:s yngsta dotter, född år
1523 och död 1590. Hon var förmäld med
hertigen af Milano, Franz Sforza, och blef
stammoder åt det nuvarande Österrikiska huset. Skildras
såsom ovanligt högmodig; 11:o en dotter till
landtgrefven af Hessen, Filip, upptages härstädes,
emedan hon var förlofvad med Erik XIV, ehuru
giftermålet ej gick i fullbordan. Hon förmäldes år
1564 med hertig Adolf af Holstein-Gottorp, och
blef stammoder för det nu regerande Ryska
kejsarhuset; 12:o dotter af Carl IX och hans andra
gemål, född d. 26 Not. 1593 och död endast 6
månader gammal; 13:o Christina Magdalena,
Johan Casimirs äldsta dotter, således syster till Carl
Gustaf, född d. 4 Aug. 1616, död 1660, förmäld
år 1642 med Fredrik VI, markgrefve af
Baden-Durlach. — De namnkunnigaste Svenska
fruntimmer med detta namn äro emellertid:
Christina Gyllenstjerna, Sten Stures gemål,
född år 1494. Hennes föräldrar voro riksrådet Nils
Eriksson till Fogelvik, konung Carl VIII:s
dotterson, och Sigrid Banér, enka efter Måns Carlsson
till Eka. Hon var således i skyldskap med rikets
förnämsta ätter och med det sedermera på
thronen uppstigna konungahuset. Hon gifte sig med
Sten Sture år 1512. Efter hans död var hon en
af de få, som ännu icke misströstade om
fäderneslandets räddning, och hvilken, då Stockholm
belägrades af Christian, vågade försvara hufvudstaden
samt ingaf dess besättning och invånare det mod,
som lifvade henne sjelf. Borgarenas sviktade
likväl förr än hennes, och deras affall tvang henne
till en kapitulation, hvilken likväl afslöts på
vilkor, som kunde anses fördelaktiga. Christian
bekräftade rikets fri- och rättigheter, lofvade
glömska af det framfarna och Christina sjelf skulle
erhålla Tavastehus slott och län såsom enkesäte.
Alla dessa löften blefvo brutna. Vid blodbadet
blef Christina fängslad och fick välja emellan
dödssätten: att lefvande brännas, begrafvas eller
dränkas. Hon förskonades likväl till lifvet, men
fördes till Köpenhamn, der hon insattes först i
Blå Tornet och flyttades sedan till Kallundborgs
slott. Efter Christierns fall återfick hon friheten
år 1524, och tilläts återvända till Sverige. Här
gifte hon sig andra gången, år 1527, med Johan
Thuresson Roos, och den fordna herskarinnan och
hjeltinnan blef en stilla, anspråkslös husmoder.
Hon afled på Hörningsholm år 1566 och begrofs
i Trosa landskyrka. Om någon afund eller låg
lidelse funnits hos henne, hade hon ej saknat
tillfälle att åtminstone skada deras föremål, i fall hon
velat understödja den falske Sturens djerfva
tilltag eller deltaga i sin svärfaders, rikshofmästaren
Thure Jönssons, anläggningar. Dertill var hon
likväl alltför ädel och högsinnad.
Christina, Gustaf II Adolfs dotter, född i
Stockholm d. 8 Dec. 1626. Innan konungen reste till
Tyska fälttåget, lät han af ständerna erkänna
henne för sin lagliga arfvinge till thronen, och
efter hans död bekräftades hon i denna egenskap, på
riksdagen den 14 Mars 1633. Hon stod i 12 år
under förmynderskap af de fem höga
riksembetenas innehafvare, och denna förmyndare-regering
är den ärofullaste af detta slag, Sveriges historia
känner. Den 7 Dec. 1644 tillträdde hon, vid 18
års ålder, regeringen såsom fullmyndig. Hennes
thron omgafs af mycken glans, både genom
det anseende riket vunnit och genom hennes
personliga egenskaper, ty hon var ett
fruntimmer med skarpt förstånd, qvickhet, fintlighet och
ovanlig lärdom. Läsning och studier voro
hennes käraste sysselsättningar, hvarföre hon också
omgaf sig med tänkare och författare, både
infödingar och utländningar. Rikets ärender
försummades väl icke, men hennes lättsinnighet och
slöseri bragte statsverket på obestånd, väckte missnöje
hos alla folkklasser och förorsakade henne sjelf
många bekymmer och obehag. Hennes böjelse för
oberoende afhöll henne från att förmäla sig.
Hennes kusins, Carl Gustafs, frieri afböjde hon
isynnerhet, emedan hon ej ville underkasta sig en
beherrskare. Om hon eljest pålagt sig något strängt
tvång är osäkert. Hon kunde emellertid ej undgå
att inse den omöjlighet hvari hon bragt sig, att
fortsätta sitt lefnadssätt, och följaktligen att
bibehålla riksstyrelsen utan ett förändradt
hushållssystem. Hon valde derföre utvägen att nedlägga
kronan, hvartill åtskillige utländske äfventyrare
och gunstlingar, med hvilka hon omgaf sig,
troligen bidragit att förleda henne. Carl Gustafs val
till thronföljare hade hon lyckats genomdrifva,
icke utan motstånd. Hans upphöjelse på thronen
mötte ett ännu lifligare bland alla hennes
rådgifvare och särdeles hos Axel Oxenstjerna. Hennes
beslut var likväl oryggligt, och hon verkställde
det omsider den 6 Juni 1644, då hon, på
riksdagen i Upsala, nedlade kronan, hvilken samma
dag sattes på hennes kusins hufvud. Hon
lemnade genast landet, och medtog allt af värde, som
fanns bland de kongl. tillhörigheterna,
dyrbarheter, målningar, böcker, m. m. I ärligt underhåll
undfick hon 200,000 R:dr, hvilken summa dock
sedermera, till följd af rikets penningeförlägenhet,
nedsattes till hälften. Hon begaf sig först till
Hamburg oeh derifrån till Belgien och Frankrike,
öfverallt emottagen med de vördnadsbetygelser
hennes rang och personlighet kräfde. Redan före
afresan hade hon i Stockholm hemligt öfvergått till
katholska läran, icke af böjelse eller svärmeri,
ty hon affekterade snarare att vara fritänkarinna,
men af en nyck, dertill förledd af utsände Jesuiter
och kanske utan att sjelf göra sig reda för den
verkliga anledningen. Uti Inspruck afsvor hon
offentligt sina fäders tro, d. 3 Nov. 1655. Hon
höll sitt högtidliga intåg i Rom d. 19 Dec.
samma år, utomordentligt firad af påfven Alexander,
hvilken hon smickrade derigenom, att hon efter
honom antog namnet Alexandra. Hon bosatte sig i
Rom, men gjorde tvenne resor till Sverige, der
hon emottogs kallt, försökte att bli vald till
drottning i Polen, dog i Rom den 19 April 1689, och
begrofs i S:t Peters kyrkan. — Hon hade utnämnt
kardinal Azolini till sin arfvinge. Hennes rykte
hos efterverlden är tvetydigt. Hon fördunklade
värdet af sina lysande natursgåfvor genom deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
