Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifvit ett i vissa fall annat skaplynne än åt det
Svenska. Slägtskapen ar dock större än
skiljaktigheten och språkens likhet bevittnar det gemensamma
ursprunget. Det var fordom samma språk och
ännu i dag förstår Dansken det Svenska språket och
Svensken det Danska. Det gamla språket,
gemensamt för begge stammarne, kallades norræna mál,
hos våra grannar Dansk tunga. Det förändrade sig
i Danmark förr än i Sverige, och Svenskan har
bibehållit en större likhet med urspråket, hvilket
ännu talas på Island. Likasom tungomålet var
gemensamt, så äfven den äldsta traditionen. Oden,
de nordiska, samt till en del äfven de Germaniska
folkens gemensamma gud, tillhör Danmark
likasom Sverige. Der likasom hos oss är han både
gud och konung, ehuru Sverige var hans
hufvudsäte i den senare egenskapen. Danmark
erhöll till konung hans son och denne stiftade
Skioldunga-ätten, hvilken motsvarar Ynglinga-ätten i
Sverige. Huru det äfven må förhålla sig med den
historiska Oden, är hufvudsaken likväl att den
Odinska religionen var gemensam. Der samma
folk bebo länderna, samma språk talas och samma
gudar dyrkas, blifva äfven sederna likartade.
Danmark och Sverige hade hvardera egna konungar,
och gränsorna voro andra än i våra dagar.
Skåne, Blekinge och Halland utgjorde Danska länder,
åtminstone icke Svenska. Likväl voro de icke
alltid förenade med Danmark till en stat; ty likasom
det fanns i Sverige flere konungar på samma gång
i olika delar af landet, anträffar man sådana
äfven i Danmark. Men sedan det hann
sammansmälta till en enda statskropp, var Skåne Danskt.
Gorm den Gamle, Danmarks förste konung öfver
hela landet, regerade vid samma tid, då äfven
Sverige framstår i historien såsom ett förenadt
samhälle. Sedan denna förändring stå de begge
folken vid hvarandras sida inom häfderna.
Danmark, närmare Europas medelpunkt, emottog
medeltidens bildning förr än Sverige. Denna bildning
åtföljde kristendomen, hvilken segrat i Danmark,
medan den kämpade i Sverige. Dess första
förkunnande i begge länderna var dock nästan
samtidigt. Ansgarius blef den gemensamma aposteln.
Vikingafärderna hade bedrifvits ifrån Danmark i
större omfång än ifrån Sveiige. Danskarne
eröfrade England, medan Svenskarne blott foro fram
såsom röfvare. Danmark och England förenades
under Sven Tveskäggs och Knut den Stores spira.
Men konunga-ättens utgång upplöste föreningen.
Den skedde i förra hälften af elfte århundradet.
Under denna tid var Sverige ett mägtigt rike,
ehnru mera slutet inom sig sjelf. Med Danmark
omvexlade krig, fredliga förbund och kungliga
släktförbindelser. Erik Segersäll uppgifves hafva
underkufvat Danmark; men berättelsen är
opålitlig. En gränsreglering skall hafva ägt rum vid
Danaholm; men äfven denna händelse är insvept i
mörker. En Svensk enkedrottning, Sigrid
Storråda, äktade Danmarks konung, Sven Tveskägg,
och stiftade ett förbund emellan sin gemål och
Sveriges konung, Olof Skötkonung, hennes son af
första giftet. Norrige eröfrades; men återtogs af
den Norrske konungasonen Olof Haraldsson. Knut
den Store inkräktade detta rike, mera genom
förräderi än vapenmagt; men efter hans död
utkastade Norrmännen åter det fremmande oket.
Sedermera skiljer sig Danmarks historia för en tid
från Sveriges. I vårt land stridde hedningar och
kristne, Svear och Göther; i Danmark kämpade
Sven Estridsson om thronen med Norrska furstar,
blef ofta slagen, flydde då till Sverige; men
behöll slutligen sin krona. Likväl grundlades under
samma tid nya förhållanden, hvilka ställde
Danmark i närmare beröring med vårt land. Ett krig
emellan Sverige och Norrige slutades genom
freden i Kongahäll 1101, der äfven Danmarks
konung var tillstädes. Der aftalades ett giftermål
emellan Norriges konung, Magnus Barfot, och
Svenska konungadottern Margaretha Fridkulla. Hon
äktade i andra giftet en Dansk konung, Nils, och
blef moder åt en son, Magnus Nilsson, hvilken på
mödernet ledde anspråk på herraväldet öfver
Sverige. Tiden var gynnande för sådana planer. Det
gamla Svenska konungahuset var utdödt,
landskapernas förbund var upplöst och Westgötha-partiet
hyllade den Danske prinsen; men hans egna brott
störtade honom. Han mördade sin slägtinge, Knut
Lavard, och stupade för dennes hämnare, Erik
Emund, den mördades broder. Detta skedde i ett
ryktbart fältslag vid Fotevig i Skåne år 1134.
Men från Margaretha Fridkulla härstammade ännu
en prins, som sträfvade efter Sveriges krona. Prins
Magnus Henriksson dödade Svenske konungen Erik
den Helige, och misstänktes hafva utsändt den,
som mördade konung Sverker. Året efter Erik den
Heliges död föll Magnus Henriksson för Carl,
konung Sverkers son. Nu upphörde de långa inre
krig, hvilka plågat Danmark. De slutade med
Waldemar den Stores seger. Danmarks mest
lysande tidehvarf var inne. Konungarne Waldemar
voro tillika eröfrare och missionärer. Under
deras spira blef Danmark ett mägtigt rike; dess
kraft var rigtad åt Tysklands Östersjökust, och de
gjorde korståg ända in i Lifland och Esthland.
I Sverige fortfor en strid emellan Erik den
Heliges och konung Sverkers ätt. Den senare var
Danmarks vän, och fann, under motgångar, ett
skydd i detta land. Konung Carl Sverkerssons
enka flydde till Danmark, och Sverker Carlsson
stridde med Danska hjelptrupper vid Lena och
Gestilren i Westergöthland; men olyckligt. Efter hans
död vände sig förhållandet. Hans besegrare, Knut
Eriksson, slöt fred med Danmark, och ingick
giftermål med en Dansk prinsessa, konung Waldemar
Seiers syster. Ifrån denna tidpunkt var Danmark
Erikarnes bundsförvandt. Dess fiender voro
Folkungarne, sedan Sverkerska ätten utdött. Slagen,
flydde Erik Eriksson till Danmark 1229 och med
Dansk hjelp återtog han thronen 1234. Sådant
var Danmarks deltagande i Sveriges öden, näst
före Folkunga-regeringen. Vid medlet af
1200-talet uppstodo nya förhållanden. Waldemar Seier
hade öfverlefvat sin magt, och på hans död följde
nya olyckor. Konung Erik Plogpenning mördades
af sin egen broder; denne, konung Abel, föll för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
