Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en okänd hand; den tredje brodern, Christoffer,
dog af gift; konung Erik Glipping lönmördades af
missnöjde herremän, och lemnade ett barn på
thronen. Detta barn var Erik Menved, sedermera en
konung med kraft och allvar. Folkungarne
beherskade Sverige. Slägtskap ägde rum emellan
konungahusen; Birger Jarl var gift med konung
Abels enkedrottning, Waldemar med Erik
Plogpennings dotter. Men Danmarks inflytande på
Sverige börjar hufvudsakligen, då Erik Menved tog
konung Birgers försvar. De voro svågrar på
dubbelt sätt, emedan de äktat hvarandras systrar.
Såsom Erik Menved hjelpte Birger, så hade Erik
Glipping hjelpt Magnus Ladulås och hertig Erik
emot sin broder Waldemar. Så finner man att
Danmark medlade i Sveriges inre strider, afslöt
freden i Helsingborg 1310, hvilken beseglade
Sveriges delning, och bjöd en tillflyktsort åt den
fallne konung Birger, då han flydde sina mördade
bröders hämnare. Birger dog i Danmark. Erik
Menved lefde då ej mera. Hans bror, konung
Christoffer, bar konunganamnet i en olycklig tid.
Riket sönderföll; men Waldemar Atterdag, en
regent af stora egenskaper, förenade åter de
söndrade delarna. Under dessa Danmarks inre strider
hade Sverige vunnit Skåne. Det skedde 1332,
genom köp. Landet innehades af de Holsteinska
grefvarne under förpantning, och löstes in af
Sverige. Men likasom Sverige begagnade Danmarks
svaghet för att vinna Skåne, så bemödade sig
Waldemar Atterdag, under Sveriges inre strider,
att återvinna det. Magnus Smek, i strid med sin
son och med rikets mägtige, uppoffrade Skåne,
för att vinna konungens af Danmark beskydd.
Skåne förblef i århundraden en Dansk besittning.
Nu inträdde den ryktbara Kalmare-föreningen.
Konung Håkans enka, dotter till konung Waldemar
i Danmark, som redan innehade Danmarks och
Norriges throner, förband med dem äfven
Sveriges, genom den s. k. Kalmare-unionen, år 1397.
Danmarks konungar behandlade Sverige såsom ett
lydland, och deras embetsmän misshandlade folket.
Detta försvarade sin rätt igenom uppror, och
föreningen alstrade strider i stället för samdrägt.
Christian II:s blodiga våldsamheter löste den helt
och hållet. Blekinge återlemnades åt Danmark,
efter Malmö Recess 1524, och Bohus län 1532, då
Christian Tyrann, den gemensamma fienden,
hotade med anfall. Farligare var successionskriget i
Danmark, efter konung Fredrik I:s död. Den
aflidnes son, prins Christian, hade till betydlig del
att tacka Gustaf Wasas bistånd för sin krona.
Den senare befordrade på samma gång sin egen
fördel emot anspråken från Lybeck, som i dessa strider
brukade konung Christian II:s namn. Men för
Gustaf I uppkom en betydlig fordran, hvilken
Danmark sent omsider gäldade. Nya klagomål å ömse
sidor uppfyllde hela Gustaf I:s tid, och
Brömsebro-fördraget, hvilket skulle utgöra en förlikning af
gamla tvistepunkter, återställde ej förtroendet.
Danmark slöt serskildt fred med Lybeck och
kejsaren, Christian Tyranns beskyddare, och intog
Sveriges tre kronor i sitt vapen. Gustaf Wasa
var gammal och älskade freden; men emellan Erik
XIV i Sverige och Fredrik II i Danmark fördes
ett krig med vexlande lycka. Striden gällde
Gottland, vapnet tre kronor och Elfsborgs fästning.
Dessutom möttes Sveriges och Danmarks vapen i
Lifland, der en Dansk prins innehade en del af
landet. Den vigtigaste frågan var om Elfsborg,
Sveriges enda punkt vid Nordsjön, så länge
Danmark innehade Bohuslän och Halland. Den
återköptes 1570, vid fredsslutet i Stettin, förlorades under
Carl IX och Gustaf Adolf samt återlöstes i Knäröd.
Frågan om riksvapnet blef oafgjord, och Gottland
förblef i Danmarks våld. Danmarks öfverlägsenhet
var nu afgjord. Men snart förändrades
ställningen. Genom freden i Brömsebro, år 1645, erhöll
Sverige Jemtland, Härjeådalen, Halland, Ösel och
Gottland, och i Roeskildska freden, år 1658, Skåne,
Blekinge och Bohus län. Danmark har aldrig
kunnat återtaga dessa länder. Försök gjordes tvenne
gånger af konung Christian V under Carl XI:s tid
i Sverige, samt af konung Fredrik IV under Carl
XII:s krig. Krigen under Christina och Carl X
utgingo ifrån Danmarks oro öfver Sveriges magt i
Tyskland och håg för eröfringar. Danmark var en
opålitlig granne under trettioåriga kriget och
hindrade Sveriges handel genom Sundska tullen. Bland
vilkoren i Brömsebro-traktaten var äfven
fullkomlig tullfrihet för Sverige. Då Carl X fördjupat
sig i Polen och var i fiendskap med kejsaren och
Brandenburg, ville Danmark hämnas sina nederlag.
Men föga hjelp erhölls af bundsförvandterne, inom
sig var staten svag och söndrad, sjömagterna
sågo gerna Skåne skiljdt från Seeland; Carl X gick
öfver Bält, och förlusterna i Roeskild voro ett
oundvikligt offer för hela rikets bestånd. Väl hade
Danmark bättre lycka i det nya krig, som
ofortöfvadt utbröt, samt i Holland en nitisk bundsförvandt.
Ty likasom sjömagterna gynnade Sveriges
besittning af Skåne, så fruktade de för Danmarks
fullkomliga fall. Derföre blef Roeskildska fördraget
lagdt till grund för det, som gjorde slut på
kriget efter Carl X:s död. Nya förhållanden
uppkommo genom Sveriges slägtskap med Holsteins
hertigar. Desse voro utaf samma stam som
Danmarks konungar. Svagare än dessa och
blottställde för deras ärelystna angrepp, behöfde de ett
stöd. Sverige lemnade det och hade, genom sitt
förbund med Holstein, alltid en fot inom Danmarks
gräns. Förbindelsen befästades med giftermål.
Redan Carl IX hade ägt en drottning ifrån Holstein,
Carl X på samma sätt och Carl XI gifte bort sin
dotter med en hertig utaf Holstein. Då Christian
V i Danmark anföll Holstein, trädde Carl XI
emellan med Sveriges magt till dess försvar, år 1689,
och den Svenske konungens giftermål med en Dansk
prinsessa skadade ej förbindelsen med Holstein.
Carl XII:s stora krig begynte med ett Danskt
anfall emot Holstein. Freden i Traventhal 1700
föreskrefs af Sverige. Efter slaget vid Pultava
förnyades kriget. Sveriges storhet var bruten; men
Skåne försvarade sig. Stenbock segrade vid
Helsingborg, och alla Sveriges nederlag voro icke
tillräckliga att återgifva det åt Danmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
