Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekanus - Dekretaler - De la Gardie - De la Gardie, Pontus - De la Gardie, Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dekanatet går i ordning efter ålder i tjensten bland
professorerne. (Vid akademien i Åbo ombyttes
dekanus fordom en gång om året, tillika med
rektor.) Dekanus utöfvar sitt professors-embete
jemte ordförandeskapet inom fakulteten, och uppbär i
och för det senare ingen lön; men väl sportler,
hvartill inom den filosofiska fakulteten hör en
afgift af hvar och en som inskrifves bland de
studerande vid universitetet. Dekanus är äfven
domare öfver det offentliga försvaret af akademiska
disputationer, och ingen sådan får utgifvas utan
hans tillåtelse. Serskildt åligger det filosofiska
fakultetens dekanus, att anordna och leda den s. k.
studentexamen. Fordom examinerade han ensam
dem, som ville erhålla akademisk medborgarerätt.
Dekretaler (litterae decretales), kallas samlingar
af påfviska påbud och beslut, hvilka slutligen
erhöllo laglig kraft, genom gammal häfd. Äfven i
Sverige funnos sådana, hvarpå presterskapet ville
grunda sina privilegier, ännu efter införandet af
reformationen. Konung Gustaf I, som yrkade deras
upphäfvande, hade sjelf infunnit sig i Upsala
domkapitel, der frågan om dessa privilegier skulle
afhandlas. Bland de ifrigaste försvararne var
domprosten Göran Thuresson Roos, hvilken med
mycken häftighet åberopade decretales, såsom grunden
för presternes privilegier. Han var så ifrig, att
han hotade med evig fördömelse den, som skulle
våga angripa dessa privilegier. Häftigheten i hans
tal gjorde att det blef oredigt, och då han flere
gånger sade drikitales, i stället för decretales,
smålog konungen härvid och sade: ”Ja, j dricken
nog och talens vid; men riket får betala det.”
De la Gardie. Denna om riket högt förtjenta
ätt, hvars aldraflesta medlemmar ingått i statens
tjenst, hvari några lyst bland stjernorna af första
ordningen och många fördelaktigt utmärkt sig,
härstammar från Languedoc i Frankrike. Den
inkom till Sverige med
De la Gardie, Pontus. Född 1520,
uppfostrad i Montlieu i Carcasonne, der han var af
föräldrarne bestämd till kyrkans tjenst, fördes han af
egen böjelse till krigets yrke och tjenade i
åtskilliga länders härar, samt ändtligen äfven i
Danmarks. Af Nils Boije tillfångatagen bland
Warbergs besättning, röjde han ingen obenägenhet att
utbyta den Danska krigstjensten mot den Svenska,
och förvärfvade sig snart i så hög grad Erik XIV:s
ynnest, att han bibehöll sig deri, i trots af
Göran Perssons varningar. Att denne sistnämnde icke
hade så alldeles orätt i sitt misstroende för
”utländske lycksökare, som hysa ingen tillgifvenhet
för någon viss herre, utan tjena den, hos hvilken
de finna sig bäst”, visade sig snart, då De la
Gardie öfvergick på hertigarnes sida och till en stor
del ledde deras företag emot Erik. Detta
handlingssätt kan likväl till någon del ursäktas genom
Eriks ombytliga lynne, hvilket ej var egnadt att
väcka hvarken aktning eller tillgifvenhet. Johan
belönade honom med förläningar och ärofulla
uppdrag. Han användes i åtskilliga beskickningar till
hansestäderna, Frankrike, Nederländerna, Neapel
och påfven, med hvilken sistnämnde han förehade
underhandlingar om vilkoren för konungens
offentliga öfvergång till katholska läran. Då kriget
utbrast med Ryssland, fick De la Gardie befälet
öfver Svenska hären derstädes, intog Kexholm,
Wesenberg, Tolsburg, staden Sormak i Ryssland
och Narva, hvarpå följde eröfringen af
Iwanogorod, jemte flera andra städer. Hans skarpsynthet
insåg likväl osäkerheten af en vapenlycka, hvilken
skulle försökas på andra sidan hafvet i ett
fremmande land och mot en mägtig stat, hvarföre han
rådde Johan till fred, på de fördelaktiga vilkor
Ryssarne erbjödo. Hans kloka råd följdes icke.
När De la Gardie sedermera hade ett
sammanträde med de Ryske sändebuden, men desse afbröto
underhandlingen, uppbragte öfver Svenskarnes högt
stegrade fordringar, och han skulle fara hem från
mötet, d. 5 Nov. 1585, kantrade den bräckliga
farkosten och De la Gardie, ännu matt efter en
nyligen öfverstånden sjukdom, omkom tillika med
18 personer. Han hade år 1580 ingått äktenskap
med Johan III:s uaturliga dotter Sofia Gyllenhjelm.
Hans son,
De la Gardie, Jakob, är, om icke den
namnkunnigaste, åtminstone den mest förtjente af
denna utmärkta slägt. Han var född i Reval 1583,
vann konungens ynnest, och äfven Carl IX
omfattade honom med välvilja. Väl hade Tegels
insinuationer förmått Carl att indraga en del af De
la Gardies förläningar, hvilka Tegel slog under
sig; men år 1601 utnämndes den 18-årige
ynglingen till befälhafvare för ett infanteriregemente.
Kort derefter försvarade han, jemte Carl
Gyllenhjelm, fästet Wolmar i Liffland emot hela Polska
hären. Ehuru murarna endast voro 2 alnar
tjocka, och brist uppstått på lifsmedel, uthärdade de
likväl en tre månaders belägring, och, då staden
intogs med storm, öfverlemnade de slottet endast
med det vilkor, att trupperna skulle få hemtåga,
men anförarena allena qvarstanna. De la Gardie
blef mildare behandlad än Gyllenhjelm, och erbjöds
till och med att ensam blifva utvexlad; men detta
anbud emottog han först fyra år senare, då han
gick i Nederländsk tjenst; emedan denna ansågs
då för tiden såsom den yppersta krigsskola. Här
vann han förtroende hos prins Moritz af Oranien
och Henrik IV erbjöd honom tjenst hos sig. Han
återvände likväl till fäderneslandet; men här hade
Tegel förstått ingifva Carl IX misstankar emot
honom, och han måste ställa borgen för sitt
uppförande. Carl insåg emellertid snart sin orättvisa,
och han hade, under hela sin öfriga lifstid, att
fägna sig af konungens oinskränkta förtroende,
hvilket bäst visade sig genom befälet öfver den
hjelpsändning han skickade till Ryska tsaren Wasilij
Schuiskoi, när denne sökte intaga den thron,
hvilken bestriddes honom, dels af Polackarne, dels af
andra medtäflare om spiran. Här förvärfvade sig
De la Gardie hufvudsakligen sitt stora historiska
namn. Han hade att kämpa icke blott mot den
uppenbara fienden, utan äfven mot sine
bundsförvandter Ryssarnes feghet och opålitlighet, jemte
myteri och missnöje bland sine egne, hvilka
bestodo till minsta delen af Svenskar, men till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
