Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De la Gardie, Jakob - De la Gardie, Pontus Fredrik - De la Gardie, Jakob Kasimir - De la Gardie, Magnus Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vida större af Finnar, Fransmän, Skottar och
andra nationers folk. Flera gånger uppstodo mer och
mindre allvarsamma uppresningar, då soldaterne
vägrade lyda, samt öfvergåfvo sina fanor, och
stundom måste fältherren sjelf gifva efter för en
uppstudsighet, den han hvarken kunde betvinga
eller bilägga med godo. I trots af alla dessa
svårigheter ryckte han oaflåtligen framåt, slog
Polackarne vid Twer, befriade det starkt befästade
slottet Troizkoj-Sergejew, fördref Sapieha vid
Dmitrioff, samt intågade d. 12 Mars 1610 i Moskwa,
hvilket Polackarne belägrat i tvenne år.
Härigenom var Wasilij Schuiskoi uppsatt på Rysslands
thron. Då, enligt Ryska bruket, ingen fick visa
sig väpnad inför tsaren, och detta äfven skulle
gälla De la Gardie, gaf han det värdiga svaret,
att tsaren väl kunde tåla se det svärd, som
befriat honom. Han lemnade Moskwa, förenade sig
med Evert Horn, tågade mot Smolensk, hade att
kämpa mot samma upprorsanda inom sina egna
trupper och samma villrådighet hos sina
bundsförvandter som förut, så att begge anförarne en gång
funno sig ensamne med 400 Svenskar och Finnar;
men han gaf likväl icke vika, ehuru Ryssarne
sjelfve slutligen från vänner förvandlade sig till
fiender. Den 15 Juli 1611 lyckades han att
intaga Nowgorod. Härigenom tvingades Ryssarne till
undergifvenhet och valde Carl IX:s yngre son, Carl
Filip, till tsar. Hans upphöjelse på thronen ägde
väl aldrig rum och var kanhända icke allvarligen
menad på någondera sidan; men den vigtiga
freden i Stolbowa blef likväl följden af De la
Gardies segrar. Han belönades med
riksmarsk-värdigheten, general-guvernementet öfver Esthland och
Revel, samt kort derefter med den sköna Ebba
Brahes hand. År 1629 blef han president i
krigskollegium, och hade dervid den så högt
magtpåliggande befattningen, att ordna och anskaffa allt
som erfordrades till 30-åriga kriget. Efter
Gustaf Adolfs död insattes han i
förmyndare-regeringen, och var der Oxenstjernas värdige medbroder,
samt förde ofta ordet under hans frånvaro. Han
var aristokrat i ordets ädla mening, d. v. s.
mecenat och fosterlandsvän. Dog år 1655, i en
ålder af 70 år. Med sin maka hade han sju
söner och sju döttrar. Bland de förre anmärka vi:
De la Gardie, Pontus Fredrik, född 1630,
död 1692, ingick först i krigstjenst och blef
general-major samt kommendant i Malmö; men
emottog derefter civila befattningar, och utnämndes till
riksråd samt president i Dorpats hofrätt.
De la Gardie, Jakob Kasimir, äldre bror
till den föregående, blef, vid 22 års ålder,
öfverste för Dal-regementet, hvilket han sedermera
utbytte mot lifgardet, då hans bror, Magnus,
lemnade detsamma, inkallades, 24 år gammal, i
riksrådet, utmärkte sig under Polska kriget,
befordrades efter hand till general-löjtnant och general
öfver infanteriet, bidrog väsendtligt till eröfringen af
Fredriksudde, anförde venstra flygeln vid
öfvergången öfver Lilla Bält och stupade d. 7 Okt.
1659 under Köpenhamns belägring, träffad af en
kanonkula. Han var en värdig son och sonson till
Jakob och Pontus De la Gardie. Hans maka var
drottning Christinas förtrognaste vän, den för sin
skönhet och dygd lika namnkunniga Ebba Sparre.
De la Gardie, Magnus Gabriel, den äldste
och namnkunnigaste af Jakobs söner; men också
den af hela sin ätt, som haft den mest
omvexlande lycka, och blifvit föremål för de mest stridiga
omdömen. Genom sin härkomst och sina lysande
natursgåfvor liksom på förhand bestämd till de
högsta äreställen, hvilka blott tycktes vänta på
honom, dröjde han icke länge att taga dem i
besittning; ty han blef, vid 22 år, öfverste för Svea
lifgarde och följande året skickad såsom
sändebud till Frankrike. Två år senare riksråd,
derefter general, general-guvernör i Lifland,
riksmarskalk, riksskattmästare, rikskansler och
riksdrots, president, än i kammar-kollegium, än i
kommerse-kollegium, än i Svea hofrätt, kansler
för Upsala akademi, o. s. v. Till alla dessa
utmärkelser lade han den för en undersåte ovanliga,
att, genom sitt äktenskap med prinsessan Maria
Euphrosyna, blifva kusin, svåger och farbror åt
tre efter hvarandra följande regenter. Han
utmärkte sig i kriget mot Danmark och vid
belägringen af Prag; men ehuru han steg till höga
militära värdigheter, var likväl krigets bana icke
hans egentliga, eller den, på hvilken han mest var
bestämd att lysa. Diplomatiken och statskonsten
var hans fält; men för sin andel deri har han ock
blifvit mest tadlad. Han stod i början af
drottning Christinas regering i hennes högsta gunst.
Hvad som hviskades om dess urartande till en
otillbörlig förtrolighet, är likväl alldeles obestyrkt.
Det var kanhända för att vederlägga ryktena
härom, som Christina beslöt att förmäla honom med
sin egen nära slägting. Äfven denna förbindelse
hindrade likväl icke nådens förvandling till en
uppenbar onåd, under senare tiden af hennes
regering. Han qvarstannade likväl i rådet, och, efter
Carl Gustafs död, blef han en af den unge
konungens förmyndare. Genom slägtförhållandet och
sina personliga egenskaper förvärfvade han ett
inflytande på regeringen, hvilket blef lika menligt
för staten, som för hans egen ära. Styrelsen
under dessa 12 år var usel; statsverket utarmades,
ärenderna försummades, okloka förbund invecklade
riket i vidt utseende krig, hvartill det ägde
hvarken härar, flottor, förråder eller penningar.
Garnisonerna i rikets fästningar lemnades, midt under
freden, att dö af svält, embetsmännen blefvo utan
aflöning, och minnet af denna
förmyndare-regering var så afskräckande, att man, för att
undvika vådorna af en sådan, skyndade att göra Carl
XII myndig redan som barn, och derigenom
beredde landet nya olyckor. — Vackrare är taflan
af De la Gardies åtgärder till uppmuntran af
vetenskaper, lärdom och konster, för hvilka han var
en lika upplyst som frikostig mecenat, i hvilken
egenskap han står främst bland alla enskildta
personer i Sverige. Han hade tre dyrbara
bibliotheker, ett i Stockholm, ett på Leckö och ett på
Wengarn, med hvilka han förenade en ansenlig
handskrifts-samling, han understödde flere lärde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
