Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djefvulen - Djefvuls-bibeln - Djefvulsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svåra frestelse, utan äfven i allmänhet för hvar
och en, att ”ett sådant välde icke längre måtte
tillåtas djefvulen, utan detta svåra riset, som Gud
öfver en stor del af Sveriges rike se låtit,
mildeligen afvändas och upphöra måtte.” Huru långt
inbillningssjukan kunde gå under detta tidehvarf,
äfven hos dem, af hvilkas kunskaper man bordt
förvänta en större bildning, torde kunna slutas
deraf, att en lektor i Hernösand, sedermera prosten
i Nora församling af Ångermanland, Jakob Abr.
Eurenius, uti en af honom till 1676 års kongl.
trolldoms-kommission afgifven skriftlig berättelse,
med fullt allvar tillkännagaf, att han blifvit
bortförd till Blåkulla. ”År 1674”, berättade Eurenius,
”natten emot den 16 Oktober, kom jag i en stor
tentation på min nattsäng, med hvilken jag länge
plågades, omsider efter detta långsamma qval,
kunde jag intet annat märka, än att jag for
genom luften, något långt ifrån jorden nordan
efter, alldeles vidöppen, fötterne förut och med
utsträckta armar, hvilka tycktes mig vara med en
stor hop råttor fullsatte”, o. s. v. Berättelsen
innehåller vidare om hemfärden, och huru återresan
skedde närmare jorden öfver hustaken norr ut till
Hernösands stad. Djefvulens besök hos
ledamöterne i Upsala kongl. trolldoms-kommission,
juris-professorn i Upsala Carl Lundius och assessorn i
kongl. Svea hofrätt Johan Stjernhök, är äfven
anmärkningsvärdt; emedan det är obegripligt, huru
två så aktade och lärde män kunnat till
konungen insända en berättelse af sådant tvifvelaktigt
innehåll. Lundius skall likväl ofta för sina
lärjungar berättat och med liflig ed styrkt, att
djefvulen en afton i synbar skepnad flere gånger gjort
dem besök. Deras skriftliga berättelse till konung
Carl XI är af följande innehåll: ”En dag, då
inför kommissionen förevarit en besynnerlig
händelse, hade Lundius, sedan Stjernhök gått till sängs,
suttit uppe och läst uti en Tysk bok, innehållande
dylika händelser, hvaribland han hade funnit
berättelsen om en alldeles lika kasus, som
kommissionen den dagen förehaft, hvilken uti ett
konsistorium i Tyskland blifvit afdömd; och anfördes
tillika, att under ransakningen hade djefvulen uti
synbar skepnad sökt förskräcka domarena, och var
den bild, som han då antagit, äfven uti boken
beskrifven och afritad. Lundius hade i
detsamma sett upp och blifvit varse en figur
stående framför sig på golfvet, fullkomligen lik
beskrifningen i boken; men den vederstyggliga
synen hade straxt derpå försvunnit. Lundius
uppväckte Stjernhök, och berättade för honom hvad
han sett; men denne ansåg detta orimligt och
såsom en inbillning, då skepnaden åter visade
sig för dem begge, men gick straxt, såsom
de tyckte, ut genom dörren, hvilken hårdt
igenslogs. För att hindra det kommissionens
ledamöter skulle öfverhopas af det ofta i stor
mängd församlade folket, hade hvarje
kommission vakt utanför sina dörrar. Den vakt, hvilken
stod utanför Lundii dörr, tillfrågades, om han sett
något; men svarade det han hvarken sett eller
hört dörren öppnas. Stjernhök ville nu se
huruvida den objudna gästen åter skulle infinna sig,
och om han, såsom det syntes, gick genom dörren,
hvilken öppnades inåt rummet; han uppstaplade
derföre framför densamma flere stolar, hvilka
hopbundos så, att de nödvändigt skulle ramla, om
dörren öppnades. Detta var knappast fullbordadt,
förr än dörren, som det tycktes, öppnades, utan
att stolarne rördes det ringaste, då samma
ohyggliga skepnad ånyo inträdde för dem. Stjernhök
befallte honom i Guds namn vika till mörksens
boningar, samt icke oroa dem, öfver hvilka han
icke ägde någon magt. Både Stjernhök och
Lundius sågo då ej annat, än att skepnaden åter
utgick genom dörren, hvilken så hårdt igenslogs,
att fönstren och hela byggningen darrade.
Rummet blef i detsamma uppfylld af en ”olidelig stank”,
hvilken äfven kändes af vakten; utan att densamma,
på ytterligare tillfrågan, kunde upplysa något,
eller bemärkt dörrens öppnande.” I kongl.
böndagsplakatet den 15 Mars 1676 nämnes bland andra
landsplågor, ”utvidgandet af satans raseri och
bedröfliga anfäktning”, och då det slutligen i
sjelfva hufvudstaden blef en allmän klagan öfver barns
bortförande till Blåkulla, samt Stockholms
konsistorium, på Svea hofrätts anmodan, uppsatt sitt
betänkande af den 13 Mars 1676, samt deruti
ansett icke allenast barns bortförande, utan ock
de angifne ”pact” eller förbund med djefvulen för
ostridiga sanningar, samt hofrätten i följd deraf,
på barns och andras sägen, att de blifvit
bortförde, ehuru de bortförde, så väl som deras sällskap,
blefvo qvar i samma rum der de förut varit, dömt
till döden 6 personer, hvilka äfven blefvo afrättade,
förordnades en serskild kommissarial-rätt af 6
andlige och 6 verldslige ledamöter, bland de senare
äfven Urban Hjerne. Denna rätt dömde nu en
mängd personer till döden, för det de ”stått i
förbund med djefvulen.” År 1729 skall djefvulen
haft mycket att beställa uti en bondgård i
Roslagen. Detta inhemtas af en mångfaldiga gånger
omtryckt, så kallad ”Berättelse om satans
grufveliga grasserande uti en mans hus, belägit i
Roslagen, som passerade år 1729”, och der man erhåller
den intressanta underrättelsen, att en del djeflar
äro illiterate. Sedan en tillkallad prest, som
anställde visitation på stället, en lång stund på Svenska
språket munhuggits med den stormande djefvulen,
befallde han honom tala Latin, men deraf blef intet,
hvartill prestmannen på tillfrågan uppgaf
följande skäl, såsom orden lyda: ”att denne djefvul
icke var Beelzebub eller storsatan, utan en
mindre underdjefvul, som icke kunde eller lärt Latin,
emedan han på sådane orter ej haft sina
functioner.” Se vidare härom Häxeri, Trolldom. — Tron
på trolldom och blåkullafärder utgjorde, under
sjuttonde århundradet, ett slags sinnessjukdom,
hvilken herrskade öfver nästan hela Europa, och,
med en art af själssmitta, utbredde sig från det
ena landet till det andra, i en rigtning från söder
mot norden.
Djefvuls-bibeln. Se: Fans bibel.
Djefvulsvägen. På Axholmarne, belägne
mellan Mörkön och Sorunda socken, finnes en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
