Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djefvulsvägen - Djekne - Djekne-penningar - Djeknestall - Djuckerö - Djula eller Djulö, Stora - Djupadal - Djupfors - Djupsås - Djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturmärkvärdighet, benämnd djefvulsvägen. Den
utgör en 9 alnars bred öppning genom en hög
klippa, bildad genom någon våldsam jordskakning.
Denna öppning har en motsvarande på fasta
landet i Sorunda socken, allmogen tror, att den
uppkommit deraf, att djefvulen, i gestalt af ett
hafstroll, med hästar och vagn åkt ut genom
klippan och på detta sätt öppnat vägen. På höjden
deraf finnes en hög sten af konisk form, jemte
några mindre tätt invid kringstående stenar.
Denna i sitt slag märkvärdiga sten är måhända en af
dessa, i anseende till förmodade inneboende andar,
fordom uppreste helgedomar, dem professor Sjöborg
kallar Skyddspelare.
Djekne, ett Svenskt uttryck för det Latinska
diaconus (se detta ord). Det betecknade i äldre
tider den ungdom, som begagnade kyrkans läroverk,
och brukas ännu i dagligt tal, liktydigt med
lärjunge vid gymnasierna. — Uti Finland utmärkte
benämningen de skolgossar, hvilka, genom
socknegång, samlade bidrag till sitt uppehälle vid skolan.
Djekne-penningar är en afgift till den
studerande ungdomens understöd. Den härleder sig
ända från katholska tiden, och synes i dessa gamla
dagar hafva gifvit anledning till åtskilliga missbruk.
Ett bref från biskop Magnus Nicolai i Åbo, af år
1489, förnyar redan äldre förbud emot
djeknegången, emedan ”diengnarne bruka margaledis flärd,
lyse och predike för enfaldige menniskor osanne och
oskälige aflat, och mycken annan oloflig ting öfva
och idka.” (Handl. i Finlands Hist., Del. I, s. 61.)
Örebro mötes beslut år 1529 innehåller en
förmaning till presterskapet att taga vara deruppå, att
icke djeknarne gingo ”för länge på bygden effter
theras almuso” och att de icke fingo ”föra lögn
och draffuells tijdende ibland folcket.” Så väl
häraf, som af 1571 års kyrko-ordning visar det sig,
att allmosor upptogos af kringvandrande djeknar,
och dessa allmosor voro upphofvet till
djekne-penningarne. Den nyssnämnda kyrko-ordningen
tillåter, att ”then sedhen som her j Riket aff ålder
varit haffuer at djeknar löpa socknar, effter thet
the som fattige äro, icke annor rådh haffua til att
hålla sig widh Scholan, må än nu så bliffua”, men
tillika förordnas, att ”Skalckar och Ribalder, som
på Landzbygderne under djekna nampn gå effter
almoso, skola hvarken Presterna eller Fogderna
lydha.” Då härtill lägges förmaningen till
presterne, att låta lysa för de djeknar, som kommo med
skolmästarens bref, så visar sig tydligt, att
kyrkoordningen ville ställa socknegången under
skolstyrelsens och presterskapets uppsigt, för att skilja
de verkliga djeknarne från andra tiggare, hvilka
stulo deras namn och inkomster. Bruket att i egen
person upptaga djekne-penningarne, fortfor ännu i
århundraden, ehuru det skulle afskaffas år 1624,
enligt rikets ständers förordnande. I
riksdagsbeslutet detta år kallas socknegången: ”ett stoort
hinder för ungdommens studier och een root til
allehanda odygdh, lättia och tiggerij”, och i
stället för densamma åtogo sig ständerna en viss
beskattning. Men socknegången fortfor, och ehuru
i vissa fall olämplig, saknade den likväl ej sina
behag för en lefnadsglad ungdom, samt inbringade
en ej obetydlig hjelp för den obemedlade. En
snillrik tecknare af ungdomens lefnadssätt vid Svenska
läroverken i 18:de århundradet, doktor Samuel
Ödmann, har skildrat det snart sagdt romantiska
behag, som var förenadt med socknegången.
Småningom upphörde den likväl och
djekne-penningarnes uppbörd lemnades åt kronofogdarne år 1780.
Den insändes sedermera från länsstyrelsen till
konsistorium, och användes dels till belöningar åt
ungdomen, dels till löner åt lärarne. Beloppet
bestämdes 1624 till sex öre penningar, af ”hvar man
som å landet sitter och boofast är.” Ifrån
erläggandet af djekne-penningar äga blott få undantag
rum, och dessa ibland den fattigaste klassen. Adeln
var vid deras inrättande ingalunda befriad derifrån,
utan uppmanades tvertom, att, i mån af sin större
förmögenhet, gifva rundeligare tillskott. Genom
kongl. förordningen af d. 6 Nov. 1780 beräknas
denna afgift efter 6 dal. s. m. på riksdalern. I en
del städer erläggas djekne-penningarne under namn
af terminations-penningar.
Djeknestall, dermed betecknades, enligt S.
Ödmann, kamrarne i de af mindre bemedlade
borgare inrättade djekneqvarter. I hvarje ”stall”
bodde 4 djeknar och 2 lågo i hvar säng. I öfrigt
bestods ett bord och en fyrkantig gjuten
jernkakelugn. Sällan blef något rum öfrigt för
stolar, sedan djeknarne inflyttat sina kistor, i hvilka
lades de födoämnen, hvilka stundligen påkallades,
t. ex. smör, bröd, ost och fläsk. I stället för
tapeter kläddes väggarne med rockar, västar och
skinnbyxor.
Djuckerö, bergsmanshammare, i Hellestads
socken af Östergöthland, med tvenne härdar,
privilegierade d. 28 Sept. 1725, på 30 skepp:d
redskapssmide.
Djula eller Djulö, Stora, i stora Malms
socken af Södermanland, 5 3/4 mil från Nyköping, 1 1/2
mtl., är ett af de äldsta herresäten i orten, hvars
första ägare skall hafva varit riddaren Peder Porse,
som lefde år 1380. Det ägdes sedermera af
Pinceurar, Laxmän, Gyllhorn, v. d. Linde och
Fittinghoffar, uti hvilka slägter egendomen varit intill år
1740. På senare tider ägdes det af
hofmarskalken Uggla. General-löjtnanten friherre C. Aug.
Carlsson Ehrensvärd lät der uppresa en
minnesvård åt sin kusin, med inskrift: Carl August
Ehrensvärd, grefve, general-amiral, kom. af Sv. O.
St. K. afled d. XX Maj MDCCC. C. A. E. vän och
frände, lät rista skriften.
Djupadal, i Blekinge län; genom ett berg här
som har 1—2 famnars remna, med jemna lodräta
väggar, framflyter Ronneby-ån.
Djupfors, en större by i Skellefteå socken af
Norrbottens län.
Djupsås, 1 mantal säteri i Essunga socken af
Westergöthland.
Djur kallar man de organiska varelser, hvilka äro
begåfvade med lif, känsla och förmåga till
frivillig rörelse, och således af egen drift kunna
förändra rum eller ställning för att bibehålla sitt
lif, genom undvikande af hvad som kan hota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
