Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domkyrka - Domkyrko-syssloman - Domkyrko-tunna - Domprost - Domqval - Domsagor - Domstenar - Domstol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjenstens emottagande. Lunds domkyrka gör i detta
fall ett undantag; den har ingen presterlig
syssloman, utan en civil domkyrko-inspektor.
Domkyrkorna hade, under katholska tiden, förvärfvat sig
en stor förmögenhet, hvilken gick förlorad vid
reformationen. Konungen tillät domkyrkorna behålla
hvad han ansåg dem behöfva; det öfriga tog
kronan. Nu hafva likväl domkyrkorna en icke
obetydlig inkomst i den s. k. domkyrkotunnan,
hvilken utgår med en till två (olika efter olika orter)
tunnor spannmål från hvarje kyrka i stiftet.
Deremot åligger det domkyrkorna att underhålla ej
blott sig sjelfva, utan äfven åtskilliga offentliga
hus tillhörande preste- och läro-staten, såsom
biskopshusen, m. fl. Domkyrkotunnan är likväl icke
den enda inkomsten; ty domkyrkorna äga eller
kunna åtminstone äga fastigheter. En del af
kyrkornas fastigheter bevarades undan konung Gustaf
I:s räfst. Något har ock sedan tillkommit.
Domkyrko-syssloman. Se: Domkyrka.
Domkyrko-tunna. Se: Domkyrka.
Domprost. Se: Domkyrka.
Domqval. Se: Dombrott.
Domsagors antal i Sverige är 90, af hvilka 39
höra under kongl. Svea hofrätt, 10 under Götha
och 11 under kongl. hofrätten öfver Skåne och
Blekinge.
Domstenar. Se: Domkrets.
Domstol. Den Svenska domstolsförfattningen har
utvecklat sig ur den gamla Svenska friheten och
sällan lidit intrång af despotiskt våld, åtminstone
ej hvad lagens bokstaf beträffar. Namnen
häradshöfding och lagman äro äldre än någon Svensk
historia. Begge beteckna af folket valda
myndigheter, lagens uttolkare och genom personligt
anseende ofta stiftare af ny lag, då händelser
förekommo, hvilka ej voro i lag satte, d. ä., som
gammal häfd ej visste något om. Deras
myndighet delades med de visaste män på tinget,
oberoende af konungen och äfven af menigheten, så
länge de ej bröto gammal häfd. Vid
kristendomens införande upplöste sig den gamla
författningen, landskapernas förbund föll sönder i strid
emellan Svea och Götha folk, emellan den nya och
den gamla religionen, en aristokrati uppstod,
lagmännen blefvo rådsherrar. De tillsattes nu af
konungen efter förslag af landskapet. Bredvid
domaren satt nämnden, hvilken i början använd blott
vid vissa fall, småningom blef beständig. Under
Magnus Ladulås’ tid vädjades från häradshöfding
och lagman till konungen, stundom dömde den
högste domaren allena. Konungens räfste- och
rättare-ting var öfverdomstol; men dermed gick
oordentligt tillväga. Ett försök till mera
bestämda former för lagskipningen i högsta instansen
gjordes af konung Erik XIV, genom hans högsta nämnd
år 1562. Denna öfverlefde ej sin stiftares välde.
Den var hatad, dels såsom ett verk af den i sitt
fall föraktade konung Erik, dels ock med skäl,
såsom ett verktyg för hans tyranni. Konung
Gustaf II Adolf förnyade konung Eriks företag. Han
stiftade Svea hofrätt. Den inrättades år 1614 och
snart tillkommo Götha och Åbo hofrätter.
Feodaldomstolar har Sverige ej känt, om man
undantager försöken dertill af aristokratien på
sextonhundratalet, genom grefve- och friherreskaperna,
ett försök, som gjordes om intet vid Carl XI:s
reduktion. Men öfver hofrätterne utöfvade rådet
en ännu högre domsrätt, och fortfor dermed ända
till sitt eget slutliga fall 1789. Konung Gustaf
III, då han störtat det gamla rådet och beredde
sig att utplåna dess namn, kunde väl förvalta
riket utan råd; men ej skipa lag genom en
kabinettsregering. Rådets justitie-fördelning fordrade
en ersättning, hvilken blef konungens högsta
domstol. Denna, ehuru stiftad af en envåldskonung,
öfverlefde revolutionen 1809 och blef då ställd
vid sidan af det nya råd, som inrättades med
förändrade namn och andra bestämmelser än det gamla.
Domaremagtens afsöndring från styrelsen stadgades
fullkomligt 1809; men för att ej frångå den
urgamla grundsatsen, att hvarje Svensk man beror
ytterst af sin konungs dom, och för att ej göra
detta till en blott fiktion, gaf grundlagen tvenne
röster inom högsta domstolen åt konungen, och,
ehvad de brukas eller ej, är det konunganamnet
som ger helgd åt denna domstols utslag, och
sätter sålunda det högsta inseglet på rättvisans
skipande. De nu nämnda domstolarne äro de
allmänna rättegångs-instanserna i Sverige: härads-rätt,
lagmans-rätt, hof-rätt, konungens högsta domstol.
Men enär de tvenne första leda sitt ursprung från
den urgamla indelningen i härader och landskap,
hvilka funnos förr än städerna, så gälla de ej
heller för dessa senare. Städerna bildade, under
medeltiden, sin egen författning, med råd och
fogdar för förvaltning och lagskipning. De hade ock
fordom sin egen lag; nu gäller för dem den
allmänna lagen; men denna skipas af egna
domstolar: kämners- och rådstugu-rätt. Dessa äro för
städerna hvad härads- och lagmans-rätter äro för
landet. Utom dessa allmänna domstolar hafva
serskildta privilegierade rätter efter hand vuxit upp,
dels för vissa folkklasser, dels för vissa slag af
ärender. Sådane voro, till dess de 1844
upplöstes, borg-rätten och slotts-rätten; sådane äro
ännu de serskildta domstolarne för krigs-ståndet,
hvilka bilda tvenne instanser, krigs-rätterne och
krigs-hofrätten; vidare den andliga domstolen
konsistorium ecclesiasticum i hvarje stift och
universiteternas konsistorier, som dömma öfver dit hörande
personal. I afseende på sakernas natur hafva
försäkrings- och hafveri-mål sin domstol i
sjöförsäkrings-öfver-rätten, hvars dom ej sjelfva högsta
domstolen kan förändra. Om ägoskiften dömmes
vid ägodelnings-rätter; afvittringsfrågor i Jemtland
vid en egen domstol; för bergverksfrågor finnas
bergs-ting och bergs-kollegii domsrätt; för
balansärender kammar-rättens; för vissa näringsfrågor
har hittills funnits hall-rätten (nyligen upphäfven),
hamn-rätten och kommerce-kollegium; för
postverket funnos ända till 1836 post-rätter; för kansliet
finnes ännu kansli-rätten; Lapparne i Norrland
hafva sin egen Lapp-rätt och allmogen i det öfriga
Sverige kan, om den vill, låta dömma sig af
byarätt, innan den ställer sin sak under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
