- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Första delen. A - G /
352

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dufvenäs-klack - Dufve-träde - Dufveägg - Dukat - Dukatguld - Düker, Carl Gustaf - Dukpenningar - Duldehatt - Dulgadråp

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Dufvenäs-klack, ett berg i Tuna socken af
Dalarne.

Dufve-träde kallas i några landsorter ett stycke
trädesåker, som helt och hållet omgifves af
besådd åker.

Dufveägg, harpungar (Cucubalus behen), en
mångårig växt, som förekommer på åkrar, torra
ängar och sandfält, och har tvenne varieteter,
hvaraf den ena, med tjockare blad och krypande stjelk,
växer vid hafsstranden. Roten skall vara
användbar såsom nödbrödsämne, och sjelfva örten till
anbringande af brun färg på ylle.

Dukat, ett i många länder förekommande mynt,
vanligen, och hos oss alltid, af guld; men äfven
uti flera Italienska stater af silfver, samt uti Spanien
till och med af koppar (Ducado de Vellon).
Namnet är härledt af Italienska ordet Duca, hertig;
emedan en sådan vid namn Longino var den
förste, som lät pregla sådant mynt. Vid medlet af
16:de århundradet var det hvar och en som ägde
guldgrufvor tillåtit att pregla dukater, och det
gällde då för en stor ära, att hafva sitt vapen på
detta mynt. I Sverige slogos dukater först af Johan
III, åren 1569 och 1570; men sedan ej förr än af
Gustaf II Adolf, som lät pregla sådana, dels
enkla, dels dubbla, dels ännu större, t. ex. 5 till
10-dubbla, ej allenast här, utan äfven i
Tyskland (i Augsburg och Erfurth), med Svenska
riksvapnet på frånsidan, och slogos sådana till och med
ännu ett par år efter hans död, med hans namn.
Christina och Carl X slogo äfven ej allenast
enkla samt dubbla, utan ock större dukater. Carl XI
började först (1691) låta slå 1/4 dukater, och
sådana, äfvensom halfva enkla samt dubbla slogos ock
af Carl XII. — Enligt 1835 års mynt-förordning
preglas nu enkla, dubbla och fyrdubbla dukater
sålunda, att af ett skålpund viktualievigt fint guld
utmyntas 125 enkla dukater, samt dubbla och
fyrdubbla i förhållande dertill, sedan guldet förut
blifvit lojeradt med koppar, i förhållande af 2
delar på 80 delar, i följd hvaraf dukaternes
guldhalt eller korn utgör 976/1000, och de enklas vigt
eller skrot 1 qv. 3,375 ass vikt. vigt.

Dukatguld kallas sådant arbetsguld, som är af
samma finhet eller guldhalt som dukaten.

Düker, Carl Gustaf, var född i Lifland, hvilket
då lydde under Sverige, och egnade sig från
första ungdomen åt krigsståndet, hvilket äfven varit
hans faders, blef general-adjutant hos Carl XII och
följde honom, alltifrån slaget vid Klissow, på de
flesta af hans fälttåg, samt steg derunder i grader,
så att han år 1710 var general-major. Förut
hade han vid åtskilliga tillfällen ådagalagt många
prof på ett oförskräckt mod. Sålunda stötte han,
vid Wilna, i spetsen för en mindre
truppafdelning, på 7,000 Ryssar och Lithauer, slog dem
oaktadt deras öfverlägsenhet, och intog staden,
der han gjorde ett rikt byte. År 1709 hade
han en lika lycklig träffning mot Ryssarne,
hvilka förlorade en mängd döda och fångar, 1,000
hästar och större delen af sin tross. Fången
vid Dniepern, jemte hela Svenska hären, fick
han likväl resa hem på sitt hedersord. Här
användes han genast, och kommenderade reserven i
slaget vid Helsingborg. Följande året skickades
han öfver till Pomern, der han förjagade Ryssar,
Sachsare och Danskar, följde sedan Stenbock
under dennes tåg till Holstein och blef sårad i slaget
vid Gadebusch. Carl anförtrodde honom nu
befälet i Stralsund. Rörande var de begge hjeltarnes
möte vid Carls oförmodade ankomst till staden,
natten emellan d. 10 och 11 Nov. 1714. — D.
försvarade staden i det yttersta; men måste
slutligen kapitulera i Oktober. Det tilläts honom på
sitt hedersord, jemte några andra högre officerare,
resa till Hamburg för att sköta sin helsa. Här fick
han dock icke länge qvarstanna; ty hans konung
kallade honom att taga befälet öfver hären mot
Norrige. Vid Carls ankomst dit, förklarade han
sitt välbehag öfver Dükers åtgärd, och yttrade
skämtsamt, så som han kunde skämta: ”Generalen
har gjort mera än jag väntat; om jag kommit mig
rätt ihåg, skulle jag ännu längre hafva blifvit
härifrån.” Han anförde sedan hären under
konungen, intill dennes död, och var efter denna
olycka, såsom äldste general, sjelfskrifven att yttra
sig i frågan om thronföljare. Han förklarade sig
för hertigen af Holstein, med vilkor att denne
afsade sig enväldet och återupplifvade Gustaf Adolfs
regeringsform; men när den unge fursten,
betagen af sorg öfver sin morbrors fall, ej kunde
fatta något beslut, sade Düker på sitt
okonstlade soldatspråk: ”Nå, kan han ej vara en karl,
så må han vara en käring! Nu är det dessutom så
godt som försent; oss fattas intet regent!” D.
inkallades samma år i riksrådet, utnämndes till
fältmarskalk, president i krigs-kollegium, friherre och
slutligen grefve. Född 1663, död 1732. Han
kallas ”en redlig, hastig och orädder herre; med
erfarenhet att begagna, höll han af att synas,
både bepröfvadt mod och tjente berömligt.”

Dukpenningar kallades fordom i vissa
landsorter den afgiften till presterskapet, som erlades af
hvarje församlingens medlem, då han begick den
heliga nattvarden. Nämnde afgift betalades vid
sjelfva den högtidliga akten, på det sätt, att
penningarne efter nattvardens begående qvarlemnades
på altaret. Det anstötliga i sjelfva sättet
föranledde sakens afskaffande under konung Carl XI:s
tid. Såsom ersättning åt presterskapet
påbjödos i dess ställe s. k. offer, hvilka äfven
betalades i sjelfva kyrkan. Snart afskaffades äfven
dessa och ersattes genom en förhöjning af de s. k.
påskörena. Dukpenningar brukas likväl ännu i
vissa Svenska landsorter.

Duldehatt. I folksagorna omtalas ofta denna
hatt, hvilken vanligtvis innehafves af någon
jätte, bergakung, o. s. v., samt säges hafva
egenskapen, att den, hvilken är iklädd en sådan hatt,
dermed kan göra sig osynlig.

Dulgadråp kallas i de gamla lagarne det brott,
hvarigenom menniskolif blifvit spildt, utan att
gerningsmannen kunnat upptäckas. I sådant fall ålåg
hela häradet att erlägga böter. Detta utgjorde ett
slags gemensam ansvarighet för allmänna säkerheten,
en fridsgaranti af samhället. Denna ansvarighet ålåg,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/1/0356.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free