Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dverga-smide, dverga-klenod - Dvergbjörk - Dybeck - Dygderik, är mer än rik - Dygn - Dygve - Dykand - Dykdalb - Dykeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
springer under hästens ben, att gömma sig. Det
är icke lätt att komma förbi ett sådant ställe; men
på Guds magt går allting väl och bonden kom
oskadd hem med sin skälfvande häst.” Stundom har
landtmannen frimodigt gått fram till bergasmeden
och betingat sig något smide af honom, det han ock
erhållit. — Öfver hela verlden skattades de nordiska
svärden ganska högt. Så berättas, att då en gång
våra sändebud medförde skänker till Romerska
rikets kejsare, tog han emot ett svärd, som
räcktes honom, böjde spetsen derå allt intill fästet,
och, då han såg, att klingan, sedan han släppt den
lös, sprang med spänstighet tillbaka och var lika
rät som förut, tog han emot det med välbehag;
men de guldstycken, som lades för honom på
jorden, försmådde han och lät dem ligga. (Se vidare:
Waulundr.)
Dvergbjörk, fredagsbjörk, rypris (Betula nana),
en buskväxt; förekommer isynnerhet på fjällen i
de nordligaste landskaperna, men äfven i de
mellersta och sydliga, ehuru mindre allmänt, i
myror. I fjällen blir den knappt 3 qvarter hög och
utgör en af de få växter, som trifvas i
snögränsens grannskap. Uti de sydligare landskaperna blir
den ofta mycket hög. Löfven innehålla ett
vackert gult färgämne.
Dybeck, ett säteri i östra Wemmenhögs socken
af Malmöhus län, vid en å, ej långt från hafvet.
Har en stor och åldrig åbyggnad med torn,
omgifven af en djup graf och ansenliga trädgårdar.
Är märkvärdigt såsom det sydligast belägna säteri
i Sverige, och lär äfven hafva det största utsädet
af alla Svenska egendomar. På ägorna äro 2:ne
fiskelägen: Abekås och Kalthus.
Dygderik, är mer än rik. Detta gamla
ordspråk betecknar: dygd öfvergår all rikedom.
Dygn. Ett dygn kalla vi den tid, som jorden
behöfver att vända sig ett hvarf kring sin axel, i
afseende på sitt läge till solen, eller i allmänhet
sammanfattningen af dag och natt, tiden från kl.
12 ena dagen till samma tid den derpå följande.
Det egentliga dygnet, eller tiden för en jordens
svängning kring sin axel, utan afseende på solen,
är blott 23 timmar och 56 min., och skiljer sig
således med 4 minuter från det vanliga dygnet,
af 24 timmar. Denna skillnad, som är 1/360 af
24 timmar, uppkommer deraf, att jorden för
hvarje dygn framgår i sin bana kring solen (i
ekliptikan), 1/360 af årets väg. Dygnet inbegriper
således dag, hvilket är för oss tiden, då den sida
af jorden, hvarpå vi bo, vänder sig mot solen,
och natt, den tid då samma sida vänder sig från
solen. Mellan natt och dag ligger morgon,
förebådad af gryningen; mellan dag och natt ligger
qväll, eller afton, åtföljd af skymningen. Under
det dygnet är beständigt lika långt, så omvexla
deremot dagarnes och nätternas längd oupphörligt.
De förra äro längre om sommaren, och allt
längre ju närmare man nalkas polerna; de senare
längre om vintern. Endast vid dagjemningstiderna, d.
21 Mars och d. 23 Sept., delas dygnet af dag och
natt midt itu. Dygnet indelas i 24 timmar; men
på uret räknas hos oss dessa timmar i tvenne
tolftal, från middag till midnatt och derifrån åter till
middag. Hos åtskilliga folkslag, såsom hos
Italienarne, räknas på klockan oafbrutet 24 timmar, så
att de säga kl. 13, kl. 23, o. s. v. Uti våra
landsbygder indelas dygnet oftast efter måltiderna; men
benämningarne äro dervid olika på olika orter. Så
har man i Upland: frukosttid, middag, aftonvard,
qvällsvard, hvartill på andra ställen kommer:
morgonvard och dagvard. Österländarne fördelade
natten i väkter: då hanen gol första resan, omkring kl.
3, och andra resan, omkring kl. 5 om morgonen.
I allmänt tal brukar man hos oss dag i stället för
dygn; i olikhet med våra förfäder, hvilka ofta med
natt förstodo dygn, likasom de beräknade åren
efter vintrarne. Så säga vi: 3 dagar gammal
(detsamma som 3 dygn gammal), då de sade: III nætur
gamall, vetr gamall, i stället för 3 dygn gammal,
års-gammal, o. s. v. I medicinskt språk
bestämmas alltid dygnen, såsom: på 9:de, 21:sta dygnet,
deremot i juridiskt begagnas alltid dag, såsom:
inom andra dagen i den eller den månaden, och
anses då alltid dygnet slutadt kl. 12 på middagen.
Dygve, var, enligt Snorre Sturlesson, en son af
Domar, och den förste Svenske konung, som antog
konunga-namn. Han lät kalla sig Upsala konung.
Dykand (Fuligula), ett fogelslägte, hörande till
simfoglarnes 2:dra familj gåsfoglar, hvaraf en stor
mängd arter, förenade uti fyra grupper,
förekomma hos oss. De hafva näbb af hufvudets längd,
vid roten nästan lika hög som bred, utåt
nedtryckt, kullrig, ibland något afsmalnande, ibland
mera utbredd och i spetsen trubbigt afrundad;
näbbnageln bred; tänderna hoptryckta, lamellformiga;
näsborrarne genomskinliga ovala, ligga nära
midten och äro till hälften täckta af en hinna; benen
undersätsiga, belägna långt tillbaka; tarserne
hoptryckta och kortare än mellantån; framtårna längs
förenade genom hela, mycket breda, simhinnor;
baktån temligen lång och försedd med en bred
skinnflik; vingarna korta; stjerten styf. De
rugga två gånger om året; vistas på djupa vatten;
simma och dyka förträffligt samt flyga snabbt, men
gå dåligt. Honan lägger merendels många ägg,
vanligen vid sött vatten, hvilka hon rufvar
ensam. Under tiden simma hannarne i stora
flockar på aflägsna fjärdar eller sjöar, der de
rugga. Båda könen äro olika, äfvensom ungarne, och
de gamlas drägter dessutom olika om sommaren
och vintern. Födoämnena äro alltid animaliska och
upphemtas under dykningen.
Dykdalb (Duc d’Albe), kallas de på åtskilliga
ställen å en kust eller i en hamn nedslagne
pålförbindningar, hvilka begagnas att förtöja eller varpa
fartyg. I hvardagsspräket kallas de vanligen:
diktaler. De uppgifvas hafva sitt namn efter hertigen
af Alba, hvilken skall hafva uppfunnit eller först
begagnat dem.
Dykeri kallas de anstalter, hvarigenom
förolyckade fartyg och deras lastgods räddas ur sjönöd
eller uppfiskas från hafsbottnen. Rättigheten att
idka dykeri var i äldre tider ett enskildt
privilegium, tillhörde sedermera ett eller flere bolag, och
är i våra dagar öppen för alla. Dykeriet är i sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
