Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Döpelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfälle gifva dem namn. De inbillade sig, att
barnen derigenom förvarades från all kropps- och
lifsfara, samt gjordes så hårda, att intet jern eller
vapen kunde såra dem i krig. Under påfvedömet
kallades döpandet att skira och döpa. Skira
betyder rena och har afseende på döpelsens verkan;
emedan vi i dopet renas från syndens skuld och
straff. Skirnarbrun var således detsamma, som
döpelsekälla. Döpa eller döpelse ger tillkänna den
utvärtes förrättningen, då de som döptes,
neddoppades hel och hållna i vattnet, hvilken sed var i
Sverige bruklig år 1030, i konung Anund Jakobs
tid. Döpelsen förrättades på Latin och ägde rum
vid åar, sjöar och källor. Hemming Laurentii,
hvilken år 1342 blef erkebiskop i Upsala, döpte
många Lappar och Finnar uti ett stort kar
nedanför kapellet, då han gjorde en visitationsresa till
Torneå, och der invigde kyrkogården. Men sedan
kyrkor uppbyggdes hos oss, blefvo dessa stället
för denna heliga förrättning, och det stadgas
härom i vår kyrkolag 3 kap. 3 §. följande: ”Det
heliga dopet skall alltid värdeligen och gudeligen
förrättas i kyrkan, när icke nödfall eller andra
skäliga orsaker äro, som fordra att barnet skall
döpas hemma. Och på sådan händelse skall
döpelsen rätteligen och fullkomligen med alla de
vanliga böner och ceremonier förrättas, och sedan
ingen ny, somligestädes härtill så kallad och
bruklig christningsact tillåtas. Döpelsen måste ock, så
vida möjligt är, ske på någon söndag, helgedag
eller bönestund, när den christeliga församlingen
är tillhopa, och kan samhälleligen bedja Gud för
barnet, och uppväckas till andakt och vördnad för
detta salighetsmedel.” Af Westgötha-lagen
inhemtas, att döpelsen ägde rum utanför kyrkodörren,
likväl förmodar man, att presten i vapenhuset
läst den första välsignelsen öfver barnet.
Gudfadern höll fordom barnet tills det blifvit döpt;
men sedan tog gudmodern emot det. Funten
skulle först vigas, innan barnet finge döpas, af
det skälet, att ”någon kunde hafva ohelgat och
missfyrmat honom.” Något efter apostlarnes tid
började man att vid detta sakrament antaga
åtskilliga ceremonier, såsom olja, salt, ljus,
kristningakläder, honing och mjölk, vissa böner, besvärjelse,
evangelium, m. m. Sådant ansågs fritt och
vilkorligt, samt hörde icke till döpelsens rätta väsende.
Det var brukligt blott för att pryda detta sakrament.
För samma orsak blefvo några af dessa gamla
ceremonier ännu bibehållna. Men menigheten skulle
underrättas, att de icke voro nödvändiga. Eljest
kunde ännu flera bortläggas, så framt något
missbruk dervid ägde rum. På sådana grunder voro
döpelse-ceremonierna byggda uti den första
evangeliska handboken af år 1529, i hvars företal
Olaus Petri yttrar, att han behållit de flesta
ceremonier, som förut varit bruklige och icke stridde
emot Guds ord: att saltet, smörjeisen, oljan,
ljusen och de hvita kläderna voro, liksom fordom
mjölken, honingen och vinet, mer till en prydnad
vid dopet, än till någon synnerlig kraft. Döpelsen
förrättades på följande sätt, efter 1529 års
handbok. Först sporde presten, hvad barnet skulle
heta, och sedan uttalade han öfver barnet dessa ord:
”Far här ut du orena djefvul, och gif dem Helga
Anda rum, genom hans kraft, som komma skall
och döma lefvande och döda. Amen.”
Besvärjelsen ändrades på Upsala möte år 1593, då orden:
”Far ut, du orene djefvul”, uteslötos, och man
satte i stället: ”Vik härifrån du orene ande.” I 1809
års handbok blef förmaningen förkortad och ändrad
samt besvärjelsen: ”Vik” &c. utesluten. Efter
besvärjelsen gjorde presten ett kors öfver barnets ansigte
och på dess bröst, och sade: ”Tag det helga
korstecken, både i ditt ansigte och bröst.” I 1809 års
bandbok är korstecknet uteslutet. Sedan lade
presten handen på barnets hufvud, och bad: ”O!
allsmägtige evige Gud, vårs Herras Jesu Christi
fader, värdes till att se uppå din tjenare (tjenarinna),
den du till trona kallat hafver”, &c. Denna bön
brukas ännu; men med någon förändring. Handens
påläggande uteslöts redan år 1693 ur handboken.
Derefter lästes åter en bön, hvilken äfven blef
utesluten sistnämnde år. Sedan gaf presten barnet salt
i munnen, och sade: ”Gud, som dig skapat hafver,
han upplyse dig, och gifve dig visdomens salt,
som din ledsagare vara skall till evinnerligt lif.
Amen.” Saltet skulle tillkännagifva
döpelseförbundets varaktighet; ty liksom salt förvarar ifrån
förruttnelse, så ansågs det äfven såsom en sinnebild af
beständighet. Denna ceremoni afskaffades på
Upsala möte 1593. — Efter meddelandet af saltet sade
presten till barnet: ”Haf frid!” Denna önskan
ändrades år 1541 sålunda: ”Herren vare med eder!
Så ock med dinom Anda!” men år 1693 lämpades
den endast uppå barnet med dessa ord: ”Herren
vare med dig!” Derefter lästes åter en bön.
Sedan skedde den stora besvärjelsen med dessa ord:
”Jag besvär dig, du orene ande, vid Guds Faders
† och Sons † och den Helga Andas † namn, att
du utfar af denna Guds tjenare (tjenarinna), som
den Helga Andas tempel vara skall, och känn din
dom du fule djefvul, lät den rätta och lefvande
Gud hafva ärona, lät hans Son Jesum Christum
och den Helga Anda hafva ärona, och rymm ifrån
denna hans tjenare (tjenarinna) N., förthy Gud och
vår Herre Jesus Christus hafver kallat honom (henne)
till sina nåd, välsignelse och dop. Så fly nu bort,
du fule djefvul, och haf intet skaffa med denna
Guds tjenare (tjenarinna), som vedersakar dina
verld, och söker efter det Gudi tillhörer.” I
denna form förblef besvärjelsen i 64 år; ty att man
år 1541 satte ”orene djefvul”, i stället för ”fule”,
kan ej kallas någon förändring. På mötet i
Upsala 1593 blef den väl af kristlig frihet behållen;
men likväl mycket ändrad och inskränkt. Man
talade både för och emot. Några ansågo den för
en vidskeplig och påfvisk sedvana, hvilken borde
afskaffas. Andra åter fäktade för dess
bibehållande; men likväl med några mildare och kortare
ordalag än förut, och denna mening antogs äfven
af mötet. Hertig Carl var likväl icke nöjd
härmed, utan vägrade, att underskrifva mötets
beslut, så framt icke besvärjelsen afskaffades.
Presterskapet ville behålla den, såsom ett bevis,
att vår församling skiljde sig från Kalvinisterne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
