- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Första delen. A - G /
368

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eckersholm - Eckstein, Carl Gustaf - Ed

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Privilegierades år 1649, med 460 skepp:ds smide, på
egen och Kråkebo hyttelags tackjerns-tillverkning.
Under bruket lyda 5 förmedl. hemman, med 13
torp. I början af 1700-talet tillhörde egendomen
brukspatron Chr. Schéele. Bruket har nu 2
härdar och 900 skepp:d privil. årligt smide af eget
tackjern och 60 skepp:d frälsesmide, samt skeppar
på Götheborg. Hammarskatten utgör 8 skepp:d 8
lisp:d. År 1825 inrättades här, på jernkontorets
bekostnad, en bok- och vasknings-maschin, till
frånskiljande af bergarten från Tabergs-malmen.
Bruket inköptes år 1814 af majoren G. Odencrantz,
för 54,000 R:dr B:ko, och såldes 1828, tillika
med Gerahof, till grefvarne John och Jakob
Hamilton på Hörle, för 122,222 R:dr 10 sk. 8 r.st.
B:ko, samt tillhör nu grefve John Hamiltons
arfvingar. Smidesstämpeln visar: P J med hvar sin
punkt öfver och under.

Eckstein, Carl Gustaf, hofmålare och lärare
för ornamentsritningen vid de fria konsternas
akademi. Han hade varit elev af Masreliez och var
isynnerhet lycklig i historiska och allegoriska
stycken. Född 1766, död år 1838.

Ed har af urgammal tid varit bruklig i Svenska
rättegångs-författningen. Den fanns redan under
hednatiden och före de s. k. gudsdomarne, envig
och jernbyrd. Man svor under hedendomen vid
Frey, årsväxtens, fruktbarhetens gud, Niord,
vindarnes herre, och de allsmägtige gudarnes fader,
Oden. Så lydde edsformuläret, eller rättare den
ed, som ansågs helig: ”Hjelpe mig så Freyr och
Niordr och den allsmägtige As” (Oden). Denna ed
aflades i helgedomen, framför gudabelätet och den
svärjande höll dervid i sin hand en helig ring,
besmord med offerblod. Stundom brukade äfven
kämparne svärja på sitt svärd. Åt menedaren
lofvades i Valas heliga sång en evig fördömelses
straff. Likstranden, Nastrand, nordbons helvete,
skulle blifva hans hem efter döden. Edens helgd
var således känd och vördad före kristendomen.
Den nya religionen ändrade blott symbolerna.
Asarne glömdes eller förbannades, såsom onda andar;
man svor numera vid Gud, vid jungfru Maria och
vid helgonen. I stället för den heliga ringen kom
nu ett annat bruk att svärja ”å bok och
hælghadoma”; den svärjande höll dervid helgonens reliker
i handen. Stundom lades också finger å krusifixet
eller svärdet, hvars fäste bildade ett kors, och
derföre så mycket lättare kunde brukas såsom en
helig sinnebild. Man tvekade eljest länge
huruvida eden borde anses tillåten i ett kristligt
samhälle. Åtskilliga bibelspråk anfördes för att
bevisa, det bruket att gå ed varit ogilladt af
kristendomens stiftare; men då andra bibelställen kunde
anföras för en motsatt mening, och edens bruk i
allmänna lifvet svårligen kunde umbäras, vardt den
år 1206 påbjuden af påfven Innocentius III. I
Sverige blef dess bruk ännu nödvändigare, då
tidehvarfvets stigande bildning ej mera fördrog
enviget och jernbyrden, såsom bevisningsmedel. Det
fanns tre klasser af eder inför domstol, dels ed i
s. k. witnismál, eller då käranden med vittnen svor
på sanningen af sitt påstående, dels ed i dulsmál,
eller då svaranden med ed styrkte sin oskuld,
hvilket kallades att dylia, slutligen den ed som i vissa
mål, hvilka kallades nämndamál, aflades af en utaf
parterna samtyckt nämnd, hvilken ransakade målet.
En serskild egenhet för de Germaniska folken, äfven
i Skandinavien, var bruket af edgärdsmän, eller
sådana, hvilka med sin ed bestyrkte
trovärdigheten af parternes uppgifter. Dessa edgärdsmän
finnas icke numera; men väl ingår eden bland
bevisningsmedlen äfven i våra dagar. Den
allmänna grundsatsen är, att med ed kan man svara,
men ej kära. Anklagaren får icke gå ed på den
anklagades brottslighet; men den anklagade kan
med ed styrka sin oskuld, och domaren, i tvistiga
fall, ålägga honom att svärja sådan ed, så framt
han vill gå fri. En så beskaffad ed kallas
värjemålsed, och dess grundsats är tydligen den, att
lagen tilltror den anklagade så mycken ärlighet och
gudsfruktan, att han heldre bekänner sanningen än
ljuger inför Gud och på sin eviga salighet.
Sådan värjemålsed ålägger domaren när bindande
omständigheter äro för hand, utan att brottsligbeten
kan anses bevisad; likväl får värjemålsed blott
i nödfall fordras, och aldrig der saken går å lif.
I svårare brottmål vill lagen heldre att saken
lemnas åt framtiden, än att genom fordran på ed
utkasta en frestelse till mened. En annan är s. k.
vrångo-ed, hvilken domstolen ålägger parterne
eller endera parten, då saken ej på annat sätt kan
utredas. Den innefattar en edelig försäkran, det
man ej annat vet och förstår, än att den sak man
förer är en rättvis sak, och att man i dess
utförande skall handla redligt och upprigtigt. Utom
parterna fordras äfven ed af vittnena, hvilka
dervid svärja, att vittna och tillkännagifva allt hvad
dem frågadt varder och de veta rätt och sannt
vara. Vidare är ed tillåten om den ena parten
bjuder ed och den andra förklarar sig nöjd
dermed, dock får detta icke ske i brottmål. Dessa
äro de allmänna reglorna för edens användande
inför domstol. Åtskilliga tillfällen äro serskildt
nämnda i lagen, der ed får brukas, såsom t. ex. vid
undersökning om vådeld, och det icke kan
utrönas om elden varit vållad genom oförsigtighet (se
Byggninga-Balken, kap. 24, §. 2), m. fl. fall. I
andra civila mål förekommer ed ofta, såsom då
borgenärer i konkurser besvärja sina fordringar,
o. s. v. Men likasom parter och vittnen besvärja
sanningen af hvad de påstå, så svärjer också
domaren, att döma efter Guds och Sveriges lag samt
laga stadgar, och efter sitt bästa förstånd i alla
domar rätt göra. Domare-eden är intagen i
sjelfva lagen (Rättegångs-Balken, 1 kap., §. 7), och
aflägges förrän någon får utöfva domare-embetet.
På samma sätt går hvarje embetsmän en ed vid
tillträdet till sin tjenst, och äfven konungen afger
under edsförpligtelse sin konunga-försäkran. För
denna finnes ett formulär, hvilket innehåller en
förbindelse till grundlagar, allmän lag och laga
stadgar, samt ett konungsligt löfte, att vara en
rättrådig konung och en huld fader för Svenska
folket. Så svär ock hvarje undersåte konungen sin
tro- och huldhets-ed vid dess uppstigande på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/1/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free