Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efverlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
invånare. Till nästgränsande Blentarps, Illstorps
och Wombs socknar stå Efverlöfs-boerne icke i
någon förbindelse, och ingå ej heller äktenskap
med dessa socknars åboer; men väl med dem i den
vester tillgränsande Weberöds socken, hvars
inbyggare, i likhet med denna sockens, äro
förmögna bönder. Till deras förmögenhet bidrager
framför allt boskaps- och häst-afveln, samt deras
goda hushållning, och mindre begagnande af
öfverflödsartiklar, bland hvilka kaffe och finare drycker
sällan njutas. Betraktar man Efverlöfs-bonden
under arbetet, synes han sluten, utan sinne för den
yttre naturen. Åkern, på hvilken han plöjer, sår
eller skördar, de kreatur han sköter, utgöra hans
verld; för allt annat som ligger utom denna
verkningskrets, är han i allmänhet likgiltig, kall och
utan deltagande. I sitt väsende är han maklig,
långsam och trög: egenskaper, hvilka röja sig
äfven i sjelfva språket. Okända personer och
tiggare få med största svårighet herberge någon natt
hos honom, och för ståndspersoner hyser han icke
synnerligt förtroende. Efverlöfs-bonden är till
växten stor och grof; men ej alltid af vacker
kroppsbyggnad, och sällan når han en hög ålder. —
Klädedrägten så väl i denna som Weberöds och
Hellestads socknar är alldeles egen, och ännu
nästan sådan den varit i århundraden; emedan det
hör till folkets lynne, att icke älska något nytt,
eller något som nyttjas annorstädes. Bland
synnerliga namn på vissa karlarnes klädespersedlar
kan anmärkas: milkjahufva, en stickad, hvit
yllemössa, utan skärm; flaskahufva, en mössa af hund-
eller hiller-skinn, hvilken begagnas på resor; selar,
byxhängslen; synadekrafve, en konstigt sydd
skjortkrage eller nattkappa. Vid bröllopshögtider fästa
qvinnorna, på sina svarta klädeströjor, öfver
bröstet fyra förgyllda, stora och runda silfverplåtar
(bruaspänne), med hängande löf uti. Midt emellan
dessa häktas dessutom en fyrkantig silfverplåt, med
många löf, kallad särkasöl. Anbud om äktenskap
sker hos flickans föräldrar, och hafva dessa intet
att påminna, isynnerhet mot förmögenheten, så är
saken uppgjord. Skulle flickan möjligen hysa
kärlek för en annan, och afsky den som erbjudes, så
begagnas äfven handgripligt tvång, sedan goda
föreställningar af föräldrar och anhöriga icke velat
hjelpa. Oftast är det syskonbarn, som bygga
äktenskap sinsemellan, på det förmögenheten ej
måtte gå utur slägten. Det härpå följande ja-ölet
firades fordom med större ståt än numera, då det
försiggår i all tysthet, af fästman och ett par
hans närmaste slägtingar, hos flickans föräldrar.
Vid detta tillfälle lemnar han åt fästmön så
kallad ja-gåfva, af en större silfverbägare (ståv), till
ungefar 60 R:dr B:kos värde, med inneliggande
några större silfvermynt, ett par silfverskedar,
några sidenshavletter och tyg till en halsduk, m. m.,
det hela knutit i en bomullshalsduk, hvilken ej får
öppnas och beses, förrän följande dagen. — Vid
begrafningar deltaga äfven qvinnorna i liktåget;
från byarne och orter längre från kyrkan, ser man
ofta processionen åkande. Det af qvinnorna, vid
sådana tillfällen, brukliga sättet, att uppfästa sina
hufvudkläden (hycklä), ger åt det hela en dyster
och allvarsam stämpel. Gästabud, anställde i följd
af begrafningar, fortfara vanligtvis i tre dagar,
med iakttagande af stillhet och anständighet. Bland
ord, talesätt och andra här gängse bruk, anmärka
vi: Snuda eller Snudesö, en slags soppa, kokad på
rökt kött; Barleja, en föräring till barnsängshustrur,
bestående af ett fat gröt, af bohvete- eller
risgryn, med derpå lagde bakelser. Bäres barleja
till annan socken, medföljer äfven bröd, fisk och
sockerkaka; Avel, April månad; hvad Thor lå’r gro,
lå’r Avel afsno, ett ordspråk, som betecknar, att
hvad som stundom grönskar i Mars, blir förödt uti
April, i följd af en strängare vinter; ejårn,
ekorre; kyrkegrin, ett slags tomt eller nisse, som
tros uppehålla sig i kyrkorna och skydda
desamma; komma för något, ett talesätt, att uttrycka
när någon hastigt insjuknat, att han blifvit det
i följd af väder eller vatten, genom osynliga,
onda magters vållande. Vid sådana tillfällen
eftersändes genast en käring, som anses äga
förmåga att häfva det onda. Härvid tillgår på så sätt,
att hon i den sjukes högra trädsko lägger
glödande kol, öfver hvilka smältes bly, taget ur någon
kyrka, och hvilket aldrig får hafva fallit till
golfvet. Smältningen sker öfver den sjukes hufvud
och blyet hälles sedan i vatten, taget der
patienten tros råkat ut för det onda. De figurer som
bilda sig i vattnet, anses likna de onda
varelserna. Stundom blossas med krut trenne gånger
öfver den sjukes hufvud. Hjelper ej allt detta, så
besökes s. k. kloka, oftast flere mil från orten. —
Lergille eller klinegille, anställes sedan
timmermansarbetet, i afseende på väggar och tak, är slutadt.
Då ”uppklines” väggarne af lera, halm och grus.
Härtill samlas byns ungdom och husägarens
slägtingar; flickorna verkställa sjelfva murningen och
drängarne passa upp såsom handtlangare. Arbetet
börjas om natten och är slutadt innan påföljande
middag. I anledning häraf anställes stort gille,
med musik och dans, i 2 till 3 dagar. I dessa
gillen få äfven tjenstehjon deltaga, hvilket icke
är fallet vid bröllop och begrafningar. —
Folktron antager att i Efverlöfs kyrka finnes en vädur,
hvilken, då prestgården för längre tid sedan afbrann,
syntes springa från det ena till det andra ljudhålet i
tornet, och afhöll elden, blåsande, från kyrkan.
Denna sägen har uppkommit derigenom, att då kyrkan
byggdes skall något lefvande djur eller en
menniska blifvit nedgräfd i jorden. I socknen märkes:
Jättestenen, en stor sten, liggande vid en bäck,
vid byn Stora Rödde. På denna sten säges en
jätte hafva trampat, hvilken, i anseende till sin
tyngd, nödvändigt måste gå på stenar, för att ej
med fötterna sjunka ned i jorden, och skall han
tagit 1/8 mil i hvart steg. Fjätet är ej större än
efter en qvinna, och i stenen finnes ett
fullkomligt aftryck af en fot, 2 tum djupt. Klackerstenen
omtalas af Sjöborg, såsom fordom utgörande
skiljemärke emellan Efverlöfs, Slimminge och Weberöds
socknar, således emellan Torna och Wemmenhögs
härader; emedan denna sockens annex är beläget i
sistnämnde härad. Stenen håller omkring 5 alnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
