Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrenheim, Fredrik Wilhelm - Ehrenmark, Edvard och Filip Johan - Ehrenpreus, Carl - Ehrenskiöld, Johan och Erik Nilsson - Ehrenskiöld, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aug. år 1810, en pension af 600 R:dr Hamb. B:ko,
hvilken år 1817 förvandlades till 2,000 R:dr Svenskt
B:ko. Sistnämnda år visade han sig åter i
Stockholm och på riksdagen; men deltog föga i dess
förhandlingar och eftersträfvade ej att åter ingå i
tjenst. Vetenskaperna voro hans fält och han har
i dem utgifvit tvenne arbeten: Samlingar i allmän
fysik och Om klimaternas rörlighet, hvilka man
anser som mästerstycken i vetenskapligt föredrag,
liksom man ansåg hans diplomatiska prosa för ett
mönster af embetsmannastil. Vetenskaps-akademien
hade kallat honom till sin ledamot och att
Svenska akademien icke gjorde det, kom blott deraf,
att han sjelf undanbedt sig en sådan utmärkelse.
Hon öfverlemnade honom likväl sin stora medalj,
såsom bevis på sin aktning, med den smickrande
förklaring, att hans arbeten praktiskt besvarat
hennes prisfråga. E. har dessutom utgifvit en skrift om
Bildningsgåfvan, samt Tessin och Tessiniana, hvari
man dock trodde sig upptäcka en viss
aristokratisk syftning. — Bland vackra drag, som berättas
om honom, är följande: Då, enligt bruket, en
betydlig present skulle tillfalla honom för
afslutandet af en diplomatisk underhandling med England,
begärde han, att beloppet måtte förvandlas i
penningar, för att öfverlemnas åt de af missväxt
lidande i hans födelseort. När detta inberättades
för Engelske ministern, lät denne anslå äfven sin
present för samma ändamål. Ehrenheim, som
blifvit upphöjd i friherrligt stånd och kommendör af
Nordstjerne-orden, dog ogift i Stockholm d. 2 Aug.
1828. Grefve Wetterstedt, hans lärjunge och
efterträdare, höll talet vid hans graf och krossade
hans vapen.
Ehrenmark. Med detta namn finnas tvenne bland
Carl XII:s kämpar, en Edvard E., hvilken,
såsom ryttmästare vid Södra Skånska kavalleriet,
stupade i slaget vid Klissow år 1702, och en
Filip Johan E., hvilken, likaledes ryttmästare
vid samma regemente, blef tillfångatagen vid
Pultava, utan att man känner något om hans öden
efter denna tid. Begge bröderne hette Bohm,
innan de upphöjdes i adligt stånd.
Ehrenpreus Carl, son till öfver-inspektoren
Hans E., föddes år 1692 i Örebro, och ingick,
efter slutade studier, i kongl. kansliet. Hans
dervarande chef, grefve Arvid Horn, bemärkte
ynglingen och värderade så hans flit och insigter, att
han föreslog honom att antingen emottaga en
kanslist-befattning hemma i landet eller resa ut till
konungen, der visserligen större fara hotade; men
också större ära och skyndsammare befordran
väntade honom. E. valde utan betänkande det
senare, ehuru han sjelf måste gå i förskott för
resekostnaden. Sjön var uppfylld af fiendtliga
kryssare och kapare, och under utresan var han således,
jemte sin följeslagare, kanslisten Olof Cederström,
mer än en gång i fara att falla i deras händer.
För att åtminstone rädda de angelägna depescher
de medförde, nedsänkte de dem i vattnet, fästade
vid en jernkula, beredde att heldre låta dem
sjunka i djupet, än uppsnappas af fienden. De
lyckades likväl att rädda både dem och sig sjelfva,
gingo om bord på det Engelska konvoj-skeppet,
kommo till Amsterdam och derifrån landvägen till
Bender. Kort efter ditkomsten, föreföll
kalabaliken. Den civile embetsmannen, som var i Carl
XII:s tjenst, fick ej sky faran och döden, och E.
gjorde det ej heller. Under striden följde han
konungen ur det ena rummet i det andra, och blef,
liksom han, tillfångatagen af Tartarerne samt plundrad
inpå bara kroppen; men efter åtta dagars
fångenskap och elak medfart, friköpt af en Engelsk
handlande vid namn la Moutraye. Då han återkom till
Carl, ville denne, som blifvit varse hans mod och
rådighet, göra honom till öfverste-löjtnant, en
utmärkelse, som den blygsamme ynglingen likväl
undanbad sig, dels för att ej väcka afund, dels
emedan krigsståndet ej öfverensstämde med hans
böjelser. Efter en öfverstånden sjukdom, följden af
hans korta, men svåra fångenskap, skickades han
med ett uppdrag till Konstantinopel, der han
lyckades få inträde i Sofia-moskéen, reste inom
Propontiden och en del af Arkipelagen, och anträdde
sedan återvägen till Svenska Pomern. Han kom d.
14 Dec. år 1713 till Stralsund, och qvarblef der
ända till stadens eröfring, samt delade farorna med
konungen äfven härstädes. Först då denne
lemnade staden, gick äfven E. om bord på en jakt,
hvilken förde hela kansliets handlingar, och kom
lyckligt till Ystad, likväl sedan fartyget fått
grundskott och två personer blifvit skjutna vid hans
sida. Han följde nu konungen till Norrige och blef
der oförmodadt utnämnd till assessor i Svea
hofrätt, en befordran, den han fruktade vara en onåd;
men som i sjelfva verket var ett prof af
konungens ynnest. Här visade han sig, emot mångas
väntan, såsom en icke blott samvetsgrann, utan
ock kunnig och skarpsynt domare, gjorde sig snart
känd genom sina redbara egenskaper och blef en
värdig kandidat till statens högsta embeten. Han
uppnådde dem småningom och hann slutligen till det
högsta, riksråds-platsen, dit han kallades år 1739,
blef friherre, grefve och Serafimer-riddare,
president i lag-kommissionen och slutligen Upsala
akademies kansler. Denna högskola står hos honom i
stora förbindelser. Han inrättade Kalsenianska och
Borgströmska professionerna, byggde auditorier och
besörjde instrument-samlingar för astronomi, kemi,
medicin, botanik och ekonomi, ökade bibliotheket,
skaffade större anslag och skänkte akademien 120
runstafvar samt det myntkabinett han med möda och
kostnad samlat i 30 år, och hvilket innehöll 3,000
exemplar. Sjelf talade han med färdighet
Romarenas språk, och var för alla dem, som tillhörde
akademien, en lika upplyst och kunnig, som vänlig
och hjelpsam förman. Han afled d. 21 Mars 1760.
Ehrenskiöld. Tvenne bröder, Johan och Erik
Nilsson, adlades, den förre år 1666, den senare
1675, och antogo dervid namnet Ehrenskiöld. Den
förres ätt utgick med hans son
Ehrenskiöld, Nils, den mest ryktbare af
slägten. Han var född i Åbo 1674 och tog tjenst
vid amiralitetet. Om hans lefnadshändelser vet man
ingenting, förr än han år 1714 omtalas såsom
kontre-amiral och befälhafvare för den flotta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
