Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekonomi-utskott - Ekornahult, Stora - Ekorre - Ekoxe - Ekplantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudsakligen enskildta riksdagsmäns förslag, som
tillhöra detta utskott. Konungens propositioner röra
vanligtvis ej dessa ämnen, emedan konungen i dem
har beslutande rätt, oberoende af rikets ständer.
Det är följaktligen s. k. önskningsmål, som
ekonomi-utskottet bereder; men dessas antal är
otaligt, i följd af den obegränsade motionsrätten.
Hundradetals sådana frågor väckas vid hvarje
riksdag, och förmodligen är det, med afseende på
dessa frågors antal, ehuru i ännu större mån för
deras mångfaldigt olika beskaffenhet, som
ekonomi-utskottet blifvit sammansatt af en talrikare
personal än de flesta öfriga utskotten, nemligen
fyratioåtta ledamöter.
Ekornahult, Stora, i Bondstorps socken af
Jönköpings län, fordom kloster-hemman, nu pastors i
Tofteryd stomhemman, har på sina ägor tvenne
märkvärdigheter, nemligen Nissakälla, ur hvilken
trenne strömmar hafva sin upprinnelse, samt
trenne härader, nemligen Östbo, Mo och Tveta, sin
föreningspunkt. Uti Danaholms mötes beslut, år
951, utgjorde den ett gränsskillnads-märke
emellan Sverige och Danmark. Mo härad har derföre
i sitt sigill trenne strömmar. Ett fyrkantigt rör
finnes äfven, hvilket uppgifves vara en ruin efter
ett kloster. Sjöarne Rasjö och Rakalfven i denna
socken nämnas äfven, i förenämnde mötes beslut,
såsom gränsmärken emellan Sverige och Danmark.
Ekorre, ett djurslägte af däggdjurens 2:dra
ordning gnagare, med rundt, äggformigt hufvud och
kullrig nos; öronen hårbevuxna, räckande utom
fällen; tårna på framfötterna fyra, med en knöl i
stället för tumme, på bakfötterna fem; svansen
lång eller medelmåttig och yfvig; fem kindtänder,
hvaraf den ena är mycket liten och saknas hos
några arter, i öfre, och fyra knöliga i nedre
käken. Slägtet underafdelas i flera arter, af
hvilka följande tillhöra vår fauna: egentliga
ekorren (Sciurus), flygande ekorren (Pteromys) och
jordekorren (Tamias). Af första arten finnas hos
oss Allmänna ekorren (Sciurus vulgaris), 8 till 8 1/2
tum lång, svansen 9 tum, af samma färg som
kroppen, nemligen om sommaren rödbrun, om
vintern blågrå, dock omvexlar färgen ej allenast
efter årstiden, utan är äfven olika i olika trakter,
så att den endast i de nordligaste trakterna blir
grå eller gråblå om vintern, och skinnen kallas då
gråverk. Dessutom förekomma helt hvita med
svarta eller röda ögon, rödbruna med yttre
svanshälften hvit, båda finnas i Skåne; svarta anträffas
någon gång i Lappland. Allmänna ekorren finnes
öfverallt i skogiga trakter af riket; men ej på
öppna fält, lefver parvis uti bon uppe i träden och
kommer ned på marken endast för att söka föda,
hvilken isynnerhet består af växtämnen, särdeles
nötter, hvaraf han om sommaren och hösten
insamlar ett förråd till vintern i sina bon eller uti
hålor i jorden, samt alla slags frön, kärnor,
knoppar och svamp; men äfven af fogelägg och
ungar. De äro mycket lifliga, hoppa med lätthet på
långa afstånd ur ett träd i ett annat, och springa
hastigt upp längs efter stammen, simma väl; men
begagna ofta ett träd- eller barkstycke till
farkost och svansen till segel. Då de äta sitta de på
bakbenen, med kroppen något böjd framåt och
svansen uppställd bakom ryggen, samt hålla
födan med framtassarne upp till munnen. De para
sig vanligen två gånger om året, första gången i
Mars eller April. Honan går drägtig i fyra veckor
och föder 3 till 7 blinda ungar, dem hon däggar
3 à 4 veckor, och hvilka, då de fångas, blifva
mycket tama och läraktiga. Köttet är godt, om
hösten till och med läckert; men ätes ej allmänt.
Vinterfällen användas till pälsverk och svansen till
penslar. De nedläggas dels med skjutgevär, dels
fångas de uti snaror eller fällor, kallade lämmar. Af
andra under-slägtet förekommer Europeiska flygande
ekorren (Pteromys Europæus), 6 3/4 tum lång,
svansen 5 tum, med yfvig finhårig päls, ofvanpå
kroppen ljustgrå skymlig, på hufvudet brunaktig, kring
ögonen svart, och nedunder hvit; försedd med en
hudfäll, hvilken fortsättes från framtassarne på sidan
ända till nedre ändan af lårbenet, med hvars
tillhjelp han kan göra ofantligt långa språng eller
liksom flyga, dock endast från en högre punkt till
en längre. Han lefver ensam i stora skogar,
egentligen i norra delarne af Ryssland; men träffas
äfven, ehuru sällan, i Lappmarken, samt lefver af
knoppar af björk- och barrträd. Honorna föda
3 à 4 ungar, troligen flera gånger om året.
Skinnet är tunnt och föga användbart. Af tredje
under-slägtet förekommer Randiga jord-ekorren
(Tamias striatus), kroppen 5 1/2 tum lång, svansen 4,
ofvanpå brungul med flera svarta, och två hvita
längs gående strimmor, under gråhvit; lefver
egentligen i Asiens och Amerikas nordligaste trakter;
men förekommer äfven, ehuru sällan, i våra
norra skogiga landskaper; dess födoämnen utgöres af
barrträds- och andra frön, samt några växter. Dess
parningstid och antalet af ungar är obekant.
Ekoxe (Lucanus cervus), en till skalbaggarnes
ordning hörande insekt, och störst af alla som
förekomma hos oss. Hannen blir ända till 3 tum lång,
svart med platt kropp, bruna täckvingar,
öfverkäkarne stundom 1 1/2 tum långa, greniga som
hjorthorn, underkäftarne försedda med slickpenslar;
honan är blott 1 1/2 tum lång och har små
öfverkäkar. Lefver i ekskogar. Larven är 4 tum lång och
uppehåller sig flere år i multnade ekstubbar och
torra eklöf, samt omgifver sig vid förvandlingen
med en handslång hylsa af mull.
Ekplantering. Den största af detta slag, som
blifvit föranstaltad i Sverige, är den på Wisingsö.
Den upptog år 1843 en areal af mer än 600
tunnland, af hvilka 455 äro planterade och 145
uppdragne af ollon, der träden anses böra växa så
tätt, att deraf kan tagas till de årliga
utplanteringarne. De planterade träden utgöra omkring
307,000, utom skyddsträd, hvilka omgifva dem,
och de efter ollonsådd uppväxte kunna beräknas
till flere miljoner. Dessutom begagnas lärkträd nu
mera uteslutande till skyddsträd för ekarne;
emedan erfarenheten visat, att de senare, alternerande
med de förra, gifva dem en frodighet och trefnad,
som de ej kunna erhålla hvarken af andra träd eller
enskildt planterade. Af förutnämnde lärkträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
