Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elementar-läroverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
protestantisk grund upprättas af konung Carl IX.
Konung Gustaf I med all sin kraft och djerfhet,
förmådde ej skapa ett godt läroverk. Han
bemödade sig derom; men huru han lyckades, bevittnas af
hans egna yttranden och utgifna förordningar. På
Örebro möte år 1529 beslöts, att en ”Lectio” i
den heliga skrift skulle dagligen hållas vid
domkyrkorna. Detta må anses blott för en
tillämpning af reformationens grundsats; men på samma
gång ansågs nödigt, att kunnigare prester i
städerne undervisade de enfaldige landtpresterne. Att
de kallas enfaldige gifver ej något högt begrepp om
den bildning, som brukade inhemtas före konung
Gustafs tid, om ock undervisningen närmast afsåg
den renade läran, hvilken nu predikades. En
beständig klagan öfver brist på kunnigt folk för
rikets tjenst genomgår konung Gustafs I:s regering,
och han tvingades att bruka utländningar. Ibland
förebrår han folket, att de ej sände sina barn i
skolorna, ibland åter biskoparne, att blott
oduglingar utgingo derifrån. En annan gång heter det,
att menige mans bevillning till skolorna icke
utgick, och konungens klagan upprepas af andra
samtida vittnen. Till detta förhållande bidrog väl
i sin mån äfven missförståndet emellan konungen
och de Lutherske prelaterne. Det kom en tid, då
konungen var lika vred emot Olaus Petri, som
emot de katholske hierarkerne. Efter Gustafs död
inföllo krig, inbördes och med fremmande magter,
Erik XIV:s vansinne, Johan III:s affall ifrån sin
faders verk, Carl IX:s blodiga kamp mot de
snillrikaste män i landet; under sådana förhållanden
kunde mindre ske, hvad Gustaf I ej förmått
uträtta. Derföre fann ock Gustaf Adolf skolorna i
lägervall; men så djupt detta var, så fast var
hans föresats att upprätta dem. Han understöddes
af den kärlek för bildning, hvilken upplefde hos
den tidens magnater, och af en man, oförgänglig
i den Svenska lärdomens historia, biskopen i
Westerås, Johannes Rudbeck. Genom hans kraftiga
bedrifvande stiftades gymnasierna, det första år
1623 i Westerås. Konungens åsigter uttalas i hans
skrifvelse till presteståndet 1620, då han klagar,
att akademien och skolorna äro illa beställde,
”förorsakandess dermedh, att till Predike ämbetett
fåå finness som dedh medh nytto och väll kunna
föra och förestå; men till Regementett platt inge
nyttige och instruerade. Alltså och, att icke een godh
Stadz Skrifware finness, sedan en godh Fougdte
eller Skrifware å landett, och alle dhe, som anten å
Landedh eller i Städerne Magistraten och Embeten
bekläda, äre mästadeels så olärdhe, att och icke een
part kunna skrifwa sitt nampn; Ähr och någon som
lust hafwer till Studierne, så hindrass han dock,
sompt af Fattigdom, sompt af Sochnegånger, och
förnööter dermedh onytteligen sinn kåstelige tijdh, och
tillwenniess månge Odygder, Dryk, Swermerij,
Tiggiande, Lättiegång och annat slijkt; Ähr och någon
som medlen icke feelar, eller behöfwer Sochnegånger,
så är doch Institutionen i Academien och Skolerne
så orichtigh och elak, att ingen der kan komma till
någon erudition. Först för de månge Ferier dhee
der taga sigh före; Sädan att alle dhe, som anten j
Academien eller Skolerne blifwa bruukadhe, hafwe
anten wedertagett Prediko-Embetett, eller och
dirigeratt dheres Studia därhänn; Hvarföre och
Institutionen j Religionen någorlunda kan passera. Menn
såsom Præceptorerne själfwa intett förstå heller achta,
hwadh till Regementett, eller ett borgerligitt Lefwerne
hörer; Altså kunna dhe dett icke heller någon
annan lära; Och dedh som werst är, icke låta hwart
Ingenium excellera, j dedh som dedh inclinerar till,
Utan allt ifrån barndommen styrkiadh ifrån
Regementz saker, särdeless krijgz-wäsendett, att haatett
och Misshagett till krijgz-förstånd och Disciplin bådhe
hoss Adell och Oadell, lika medh Ålderen tillwexer,
derigenom och Landedh är blifwett Steril och
ofruchtsampt på nyttigt Folck, att och j desse beswärlige
och medelzlöse tijdher, lijkwäll större feel på Folck
änn penningar är funnet.” Dessa konungens ord
upplysa tydligen hans åsigter. Han ville upprätta
läroverk för allmän medborgerlig bildning, och han
ernade aldrig förena dessa läroverk oupplösligt med
kyrkostyrelsen. Den förstnämnda afsigten utfördes
genom gymnasierna, hvilka nu började
organiseras; den senare blef ouppfylld. Läroverken
förenades med kyrkan, lärarne blefvo prester,
biskoparne styresmän för skolan och den presterliga
lärdomen blef hufvudsak i undervisningen.
Orsaken låg, såsom lätt synes, icke i någon sådan plan
hos konungen, utan i tidens tvång, efter hvilket
konungen måste foga sig. Under biskoparnes
ledning bildades de nya skolorna. Det fanns ej heller
någon, som bättre passade för deras styrelse, och
den lärda bildning, hvilken skulle begagnas för att
underhålla läroverken, var blott att söka inom
presteståndet. Dertill kom, att de theologiska
kunskaperna utgjorde grundval för tidens allmänna
lärdom, och således ej fremmande för ”politiske
personer”, såsom lekmännen kallades. Det andra
hufvudstycket för undervisningen var den
Grekisk-Romerska litteraturen. Denna var lika litet
fremmande för de andeliga, och gaf, i förening med
bibelkunskapen, åt tidehvarfvets kultur dess egna
skaplynne. Slutligen besöktes ock de nya
skolorna framför allt af presters och i allmänhet de ofrälse
klassernas barn. Adeln studerade hemma under
ledning af enskildta lärare. Först vid universitetet
möttes ungdomen af alla stånd, ehuru
gemenskapen emellan ofrälse studerande och adelns söner
äfven der var ganska ringa, och adelns högre rang
strängt iakttogs. Detta stånd begagnade således
skolorna medelbarligen; emedan deras enskildta
lärare voro sådana fattige ynglingar, hvilka sjelfve
erhållit sin bildning i de nya skolorna. Desse
unge män framträngde ofta till politiska
befattningar, förvärfvade sig adelskap och derigenom
tillträde stundom till sjelfva rådsbordet. På detta sätt
uppfyllde skolorna konung Gustaf Adolfs afsigt, att
sprida allmän bildning, ehuru visserligen deras
närmaste inflytelse gällde prestbildningen. De blefvo
ett kraftigt medel för den uppväxande
medelklassen, att vinna den lyftning och magt, som
bildningen skänker. När denna medelklass sedan allt
mera framträdde i strid med adeln, och kunde
med framgång göra detta, då den inom sig ägde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
