Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enstödhin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
434
Episcoposcopla.
Erik XII.
i Hesselkulle grufva i Nerike och i Age-Långbans,
Nordmarks och Pehrsbergs grufvor i Wermland.
Episcoposcopia är titeln på en biskops-krönika,
utgifven af biskop Rhezelius i Linköping. (Se
vidare: Rhyielius, Andreas.)
Epilapliiuui. Man finner pä våra kyrkoväggar
epitaphier, sköldemärken och värjor, hvilket bruk
bör, enligt Bæltcr, hänföras till senare tider. Den
veterligen första förordningen med afseende härpå
förekommer i kongl. resolutionen på presterskapets
besvär d. 20 Nov. 1643, §• 2, hvaruti drottning
Christina tillstadde, att man fick hedra sina döda
med epitaphier, som icke lända kyrkorna till men,
utan mera till prydnad. Är 1668, i kongl.
stadgan om oordningars afskaffande hos riddersk. och
adeln, föreslog regeringen, för att uppmuntra dem
till barmhertigbetsverk emot fattiga, heldre än att
de skulle göra kostsamma begrafningar, att man
kunde med några gåfvor ihågkomma akademier,
skolor, kyrkor, hospitaler och barnhus. Dock om
någon var mer hågad för det, som behagade ögat,
kunde han vinna sitt ändamål, i det han lät
uppsätta vackra epitaphier och herrliga monumenter,
medelst hvilka den aflidnes namn behölls i längre
minne, än med den bekostnad, hvilken, antingen på
sjelfva begrafningsdagen eller straxt derefter, blef
förspilld och förglömd. Och i sådant fall skulle
hvar och en betjena sig af de metaller och
stenar, som i riket kunde finnas.
Erasmus (lag, Sit, firades under katholska
tiden, d. 13 Juli. Om denne Erasmus förtäljes, att
ban, under den tid då kejsaren Diocletianus
förföljde de kristna, blef rysligt pinad och kroppen
ristad med jerntaggar. Kejsar Maximianus lät
påkläda honom en bet jerntröja, och då detta icke
kunde förmå Erasmus till affall, lät kejsaren smälta
bly uti en gryta, hvilket blandades med olja och
beck, hvarefter Erasmus måste stiga deruti.
Erenpris, jordkrype (Veronica officinalis), en
mångårig växt, hvilken förekommer i skogar och
torra skogsängar öfver bela riket, ända till de
nedre delarne af Lappland. Användes fordom
mycket i medicinen, likasom ock till surrogat för thé.
Krlhert, af Ansgarius tillsatt att vårda
omvändelseverket i Sverige, då han sjelf måste afresa
derifrån. Man vet om honom ingenting annat, än att
han var en slägting till biskop Gautbert, samt att
konungen köpte åt honom ett hus, och lemnade
plats till uppförandet af en kyrka.
Ericus Olai, äfven kallad Ericus 1’psaliensis,
var dekanus vid domkapitlet i Upsala, och skref,
på Carl VIII Knutssons befallning, en Svensk
historia, hvilken går till år 1464. Den är författad på
Latin, och har titel: Historia Sveorum Golhorumque,
men öfversattes af Johan Sylvius, och utgafs pä
Svenska år 1678. På titelbladet säges: "Han
begynner henne aff Christi Födelses Tijd, berättar
om Siu och Sextijo mächtige Konungar, och
full-föllier henne in til Ähr 1464." Detta antal är
verkligen det minsta af alla våra häfdatecknares,
ty de öfrige tro sig kunna uppleta vida flera.
Författaren ägde vidsträckta kunskaper, samt bar
begagnat krönikor och handlingar, hvilka sedermera
förkommit. Något begrepp om historisk stil och
kritik, eller om häfdaforskarens höga oväld och
passionsfrihet, söker man förgäfves hos honom.
Likväl utgör hans arbete en af våra icke blott
äldsta, utan äfven vigtigaste historiska urkunder.
Erik I, Agnes son, skall i slutet af tredje
århundradet, hafva varit sin broder Alriks medregent
samt, enligt Sher. Rosenhane, som man här följt,
den fjortonde Upsala-konungen, då Odén är den
förste. Efter broderns död (se: Alnk), regerade han
en-sam. Vid hans tid talas först om fylkeskonungar.
Från honom förekommer i historien ingen Erik
förr än i början af nionde seklet då en
Erik II omtalas såsom Björn Jernsidas son och
sjelf fader åt Björn II. Han hade till medregent
sin broder Refil, hvars son var
Erik III, hvilken dog utan söner.
Erik IV skall hafva varit en ifrig afgudadyrkare.
Erik V, med tillnamnet Väderhatt, son till Edmund
I, en stor krigshöfding och vikingafarare. Han
är den förste Svenske konung, hvars dödsår
häfdatecknarna tro sig med någon visshet kunna
bestämma. Man har utsatt det till år 883.
Erik VI, med tillnamnet Segersäll, skall hafva
regerat i 30 år, eller från år 964 till sin död 994.
Man tror sig äfven veta att han haft tre gemåler,
nemligen en dotter af konung Boleslaus i Polen,
den bekanta Sigrid Storråda, och sist Audr,
dotter af Håkan Sigurdsson, jarl i Norrige. — Nu
följa, för att göra fjortontalet fullständigt, enligt
Wilde, tvenne Erikar, VD och VIII, hvilka man
inflyttat efter Stenkil och framför Håkan Röde,
men utan att uppföra dem i konunga-antalet,
emedan det är högst obestämdt, huruvida de någonsin
funnits. Den närmaste konungen med detta namn,
som man känner med någon visshet, är
Erik IX, den Helige, son af en ansedd man,
Jedward, och genom sin moder, Cecilia, Blotsvens
syster, beslägtad med det gamla konungahuset.
Han lärer hafva blifvit väld till konung år t I ö2;
men blef ensam regerande först efter Sverker I:s
död 1155. Han öfverfolls i Upsala af Norske
prinsen Magnus Henriksson, på Christi
Himmelsfärdsdag d. 18 Maj 1160, då han bivistade
gudstjensten i domkyrkan. Efter ett tappert försvnr blef
han fången och halshuggen. Han kanoniserades och
dyrkades under hela påfviska tiden som Sveriges
skyddspatron. (Se äfven 5.7 Eriks baner och skrin.)
Erik X, den Lungsigtige, var den förste
krönte konung i Sverige. Denna ceremoni skall hafva
försiggått i Upsala d. 10 Dec. 1210. (Se: Fale.
Bure och E/gards.) Hans son
Erik XI, LKspe och Halte, var lodd efter
faderns död år 1216, och blef, efter Johan
Sverkerssons död år 1222, konung, såsom ett sexårigt
barn. Egentligen kom han icke i besittning af
thronen förr än år 1234, och innehade den till
den 2 Febr. 1250, då ban, barnlös, afled på
Gottland, 33 år gammal.
Erik XII, Magni Smeks son och medregent, var
född år 1337 och således knappt 22 år gammal,
då han afled, jemte sin gemål och tvenne barn,
Christi Himmelsfärdsdag är 1359. (Se: Blanka.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
