Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erpur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
444
Estland.
Estland.
ständig riddare-republik, bcherrskad af
Svärdsbrö-derne, ett af medeltidens religiösa och krigiska
samfund, på en gång Östersjöländemes eröfrare
och apostlar. De innehade länge Estland och
deras härmästare var landets öfverhufvud, då Iwan
Wasiliewitsch, barbarisk, herrsklysten och
mägtig, med sina vilda horder anföll och förödde
landet. Gustaf I regerade då ännu i Sverige.
Fred-älskande, gammal till ären, fruktade han faror
för sitt fosterland och afvisade vinningslystnadens
frestelser, hvilka Esterne i sin nöd förespeglade
bonom. Men Erik XIV, mera fåfäng än i stor
mening ärelysten, såg här mera lysande bragder
och förstoradt herravälde, och smickrade sig att
kallas ett fremmande folks beskyddare. Han
antog Esternes bön om Svenskt beskydd, och lät
hylla sig i landet år 1561. Dermed var terningen
kastad till halftannat århundrades krig, hvilket
tärde på Sveriges krafter och slutade med dess
nederlag, likväl ej förr än mången hjeltelager
blifvit vunnen åt det Svenska namnet. Sverige bade
dermed öfvergifvit Skandinaviens skär och
klippor; steget, en gång taget, kunde icke återtagas,
förr än nöden tvang dertill. Hälften af 16:e och
och 17:e, ja början af det 18:e seklet förflöt
under Sveriges, Polens och Rysslands strider. Den
sista magten segrade slutligen, Polen gick under
och Sverige räddade sitt sjelfbestånd, och i det
bela äfven sin ära; men dess eröfringars tid var
förbi med Carl XII. Under äldre skiften bade
Sverige spelat Rysslands rol både i förhållande till
Polen, och såsom Östersjökusternas bcherrskare.
Sådan är Estlands betydelse i Sveriges historia.
Det var en blodig vädjoban för Svenskt
hjeltemod och det inledde Sveriges politik på ett
eröfringståg i Europa. Sjelf blef Estland Svenskt och
fick till återskiink Sveriges bildning, likväl aldrig
sä som Finland, samt tillföll omsider Ryssland.
Estlands förening med Sverige var icke fruktlös för
dess bildning. Före konung Erik XIV:s tid och
djupt in i den urgamla forntiden fanns en
fiendtlig beröring emellan Sverige och detta land. När
Skandinavcrne foro i österviking, gällde tåget
dessa nejder på Östersjöns andra strand. Redan den
fabelaktiga Yngl inga-sagan nämner en konung,
Yngvar, hvilken der tillsatte lifvet. Esterne
hämnades med egna vikingatåg, genom Mälarens ännu
obefästade utlopp. De kallades Ester, som
brände det gamla Sigtuna på 1 ISO-talet, och detta
härjningståg nämnes såsom närmaste anledningen
till Stockholms anläggning, då Mälare-orterna, nu
kristne, behöfde ett värn emot samma härjningar,
dem de sjelfve fordom med hednisk vildhet, på
vikingavis, bragt öfver Europa. Att desse Ester,
hvilka härjade i Mälaren, kommo ensamt ifrån
sjelfva Estland, kan väl icke påstås. Namnet påminner
dock om detta land och denna namnlikhet var visst
något mera än en tillfällighet. Äfven fredlig
förbindelse saknades ej med det stora landet öster
om hafvet. En flitigt begagnad handelsväg
förenade Skandinavien med sydöstra Europa och Asien.
Från Sverige gingo till Estland icke blott
vikingar, namnlöse hos efterverlden, utan äfven eröf-
ringståg, beräknade på mera stadigvarande
besittning. Ragnar Lodbroks rike skall hafva sträckt
sig dit och Erik Edmundsson gjorde årliga krigståg
ditöfver, och tog besittningar, dem Tborgny
Lagman sedan förebrådde Olof Skötkonung, att kan
låtit gå förlorade. De Waräger, hvilka grundlade
Ryska riket, voro otvifvelaktigt Skandinaver.
Esterne, hvilka länge voro hedningar, skildras såsom
vilda och deras härjningståg, i förening med de lika
grymma Tavasterne, kallade Birger Jarl öfver
hafvet. Under den senare medeltiden, sedan
Svärds-brödernes riddareförbund blifvit herrar öfver
Estland, höres detta namn mindre i Sveriges historia,
intill dess Erik XIV tog landet under Sverige och
uppträdde emot dess fiender, hvilka nu blefvo
älven hans. Det gällde icke blott Estland, utan ock
Lifland; men Estland var mera Svenskt, Lifland
Polskt. En tredje magt, Danmark, uppträdde
äfven, i det en Dansk prins tilihandlade sig vissa
besittningar. Men Danmarks rol blef snart
utspelad i dessa trakter. Den hade varit större under
medeltiden, då Waldemar Seier vann det stora
Wolmarslaget och bestridde Svärdsriddarne
rättigheten att omvända och beherrska Estland.
Ryssland försvarade våldets anspråk, ömsom emot
Polen och ömsom emot Sverige. Under Erik XIV
fördes krig mera emellan Sverige och Polen;
under Johan III emellan Sverige och Ryssland. Ilela
landet samm i blod. År 1595 erkände Ryssland,
genom freden i Teusina, Sveriges rätt till
Estland; med Polen fortfor kriget, med undantag af
blott Johan IU:s och Sigismunds tider, intill
stilleståndet i Stumsdorf. Sverige hade eröfrat äfven
några af Liflands och Polska Preussens sjöstäder.
Under 1600-talet var Estland ett Svenskt landskap.
Dess öde hade varit grymt och Svenska regeringen
förmådde blott ofullständigt att förbättra detsamma.
Men allvarliga bemödanden gjordes derför. Redan
Erik XIV och Johan III voro inga förtryckare, och
sedermera tillämpades Axel Oxenstjernas ädla
grundsats, att "Sveriges Stats fundament hafver altid
varit och skall, näst Guds hjelp, blifva justitia
och ett Christeligt regemente." Johan Skytte blef
dessa landskaps förste general-guvernör och
Gustaf II Adolfs stora plan, alt ordna Sveriges
läroverk, sträckte sig äfven till Estland. Ett
gymnasium inrättades i Revel. Kyrkoväsendet skulle
förbättras genom den store biskopen Johannes
Rudbeck, som för detla ändamål bereste landet.
Lil-egenskapen, hvilken tryckte bönderne, ville
regeringen upphäfva, åtminstone mildra. Det förra var
omöjligt för adelns motstånds skull, och lyckades
icke en gång för den enväldige konung Carl XI Han
försökte det 1681. Gustaf II Adolf hade likväl skänkt
bönderne välgerningen af den allmänna lageus skydd,
i det han fråntog adeln dess rätt att dömma sina
underhafvande i lifssaker. Konung Carl XI lade
dertill år 1696 sitt ekonomie-reglemente, hvilket
ordnade deras ställning efter billighetens
grundsatser. Men i allmänhet rådde i detta land, uuder
1600-talet, ett bedröfligt tillstånd. Rudbeck fann
der, vid sin ankomst, nästan ingen religion och
stort sedeförderf ibland alla klasser. Lyckligast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
