Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Exegetik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
450
Eicgellh.
Exellens.
daktsböcker. Bibelforskningen hörde aldrig till den
Romerska kyrkans förtjenster. Några försök till
bibelöfversättningar förekommo dock redan,
hvaribland en på Latinsk vers af en monk i
Wadstena, i 14:de århundradet. Uti kongl. bibliotheket
i Stockholm förvaras en kodex, skrifven i
Wadstena kloster af en konvents-syster år 1526,
hvil-keu innehåller följande öfversättningar ur bibeln:
en parafras öfver Moses böcker-, Josua bok,
öfversatt af Niels Ravaldi; Domareboken; Judiths,
Esthers, Ruths och Macchabeernas böcker, de
fyra sistnämnde "uttydda i Nådendal af Jöns
Budd-ha, år 1484"; samt Uppenbarelseboken.
Laurentius Petri, den förste protestantiske erkebiskopen,
stod i spetsen för den bibelöfversättning, som
utkom på Svenska år 1541. Egentligen exegetiska
skrifter framträdde dock ej mycket under
reformationstiden. Detta tidehvarf var mera rikt pä
liturgiska arbeten och stridsskrifter emot
kalholi-kerne. Olaus Petri har lemnat åtskilliga verk
af detta slag, hvilka visserligen upplysa om
re-formatorernes sätt att förklara bibeln, så mycket
mera som den heliga skrift jost lades till grund
för hela deras tbeologislca system; men en egen
exegetisk litteratur fanns likväl icke i Sverige förr
än i nästföljande sekel, då det s. k. bibelverket
utgafs af tvenne Gezelier, fader och son. Den
äldre Gezelius var biskop i Å.bo, under senare
hälften af 1600-talet och sonen blef hans
efterträdare. Bibelverket är ett slags kritik öfver den
Svenska bibelöfversättningen, med förklaring vers
för vers. Det utarbetades efter år 1670 och
utgör flera folioband. En annan exegetisk
författare, hvars arbete var anlagdt i ännu större skala,
ar Winstrup, hvilken dog såsom biskop i Lund år
1679. Han utarbetade tvenne folioband, utan att
likväl hinna längre än till och med tionde
kapitlet af Matthei evangelium. En annan författare
af exegetiska skrifter från denna tid är den
namnkunnige Joh. Baazius, biskop i Wexjö, som
förklarade Uppenbarelseboken. Det ar likväl oafgjordt
oin icke detta verk tillhör hans son. Sjelf är
Baazius mera känd för sitt arbete i Svenska
kyrkohistorien, kändt under namnet: "Inventarium
eccle-site Sueo-GothicæBiskopen i Strengnäs Lars
Wal-lius och erkebiskopen Nikolaus Olai Bothniensis,
den förre en man från Gustaf II Adolfs, den
senare från Carl IX:s tid, skrefvo, den förre
predikningar öfver Mosis böcker, den senare en
förklaring öfver Uppenbarelseboken. Adertonde
århundradet har ej att uppvisa något sådant verk,
som Gezeliernes. Filosofiens ställning, med en
lättsinnig materialistisk åsigt å den ena sidan och
det i ett stelt manér hårdnade Wolfiska systemet,
var icke gynnande för en grundlig och anderik
uppfattning af kristendomen. Exegetiska skrifter
saknas väl icke alldeles, särdeles bland de
akademiska disputationerna; men i det hela var dock
denna gren af litteraturen mager. Ett arbete af
exegetiskt intresse och som ännn i dag mycket
begagnas, är Büchners Bibel-Concordans, hvilken
utkom år 1754. Deremot nedsattes 1773 en
bibel-kommitté, som bland sina ledamöter räknade
de lärde Orientalisterne Tingstadius och Aurivillius.
Den nya bibelöfversättning, hvilken derigenom
skulle beredas, har dock ännu i våra dagar icke
blifvit färdig. Redan Carl IX hade varit betänkt på
en ny bibelöfversättning och på Carl XII:s tid hade
en kommitté funnits för detta ändamål, hvilken likväl
ej fullbordat sitt åliggande. Det nu löpande
århundradet har sett en stor och mägligt verkande
theo-logisk och serskild| exegetisk författare i den
namnkunnige Samuel Ödmann. Denne man förklarade
bibeln äfven från en naturhistorisk sida. Oin också
ingen hade öfverträffat honom i mägtigt
inflytande på presterne, hvilkas tbeologiska bildning till
en stor del låg i hans hand, så hafva dock
utmärkte män uppstått med vackra arbeten af
exegetiskt innehåll, t. ex. Johan Olof Wallin, genom
öfversättningen af Johannis evangelium.
Exellena. Ordet härleder sig af det Latinska
ex celler e, öfverträffa, och har i Svenska språket
erhållit en egen betydelse, såsom en officiel titel
för innehafvarne af rikets högsta värdigheter, samt
de herrar, hvilka konuugen, genom serskildt
öppet bref, förklarat för deras vederlikar.
Exellens-titeln är gammal; den brukades redan på
1600-talet af de fem höga riks-embetsmännen, drots,
marsk, amiral, kansler och skattmästare, ehuru på
det sätt, att titeln lades efter namnet. Man läser
i rådsprotokollerna icke hans exellens, herr
rikskansleren, utan herr riks-kanslerens exellens, o.
s. v. Sedermera och intill konung Gustaf lll:s
dagar blef exellens-titeln oskiljaktig ifrån
riks-råds-embetet. Dock funnos äfven andra, hvilka,
genom serskildt kunglig nåd, hugnades med
exellens-titeln. Så blef t. ex. grefve Magnus Fredrik
Brahe exellens, redan vid några och tjugu års
ålder; en upphöjelse, som troddes vara af
konungen bestämd till en försoning eller en upprättelse
för hans faders blodiga undergång i konungahusets
tjenst. Han var nemligen son till den grefve
Brahe, som ständerna 1756 låtit halshugga för
delaktighet i en rojalistisk sammansvärjning.
Efter riksråds-värdighetens upphäfvande 1789
behöllo de fordna riksråden sin rang och
exellens-titel; men nya exellenser utnämndes derjemte.
Betydelsen af denna titel är i våra dagar den, att
konungen, genom öppet bref, förlänar dess
innehafvare de hedersföreträden, hvilka af ålder
tillhört rikets råd, och exellcnserna innehafva, genom
detta konungens bref, den högsta rang ibland
enskilta personer. Efter 1809, då statsrådet
inrättades, öfvergick exellens-värdigbeten icke till alla
dess ledamöter, utan blott till stats-ministrarne.
Dessa, hvilka, enligt regeringsformen, innehafva
rikets högsta värdigheter, äro sjelfskrifne
exellenser. För öfrigt brukar konungen med denna
äretitel ntmärka högt uppsatte män, ibland den civila
eller militära embetsmanna-korpsen samt hofvet.
Titeln är i vanligt tal: hans exellens eller eders
exellens; men heter fullständigt: hans exellens, en
af rikets herrar. Antalet är obestämdt, beroende
belt och hållet på konungen att gifva denna titel
åt mänga eller åt få eller åt ingen. Det har
blifvit ifrågasatt huruvida icke statsråden borde vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
