Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faber ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
464
Falbenberf.
Falken».
till schäferiers anläggande. På Falan, såsom
Falbygden äfven kallas, vester om Falköping, har man
anmärkt en stor sten, kallad Datler-sten (Balders
sten) eller Ranten. Denna har fordom troligen varit
ett olfer-altare, och har åtskilliga små hål, ställda
som ett B; kanske minnen efter Balder. Våra
häfdatecknare hafva föregifvit, att på Falan och ängen,
kallad Jiyckelangen , stått ett fältslag (se: Slaget
vid Falköping). Bihanget till gamla
Westgötha-lagen vittnar, att denna nil skoglösa ort, i fordna
dagar ägt tre ansenliga skogar, Norr-Falan,
Suder-Falan och Oster-Falan.
Falck, Krik, son till biskop Erik Falck i
Linköping, blef en af konung Sigismunds ifrigaste
anhängare. llan reste, vid slutet af 16:de
århundradet, till Kristi graf.
Falck, Johan Feter, en man med utmärkta
vetenskapliga anlag; men hvilka likväl icke
kommit verlden till den nytta och sin ägare till den
ära och glädje de kunnat, hvartill anledningen bör
sökas både i dennes själsbeskaftenhet och i yttre
tillfälligbeter. Son till auditören vid Skaraborgs
regemente Peter F., och född i Westergöthland år
1733, kämpade han i sina yngre år mot
fattigdom och en trög lycka, hvarigenom hans af
naturen tunga lynne ännu mera fördystrades. Linné
tog honom likväl under sin vård, gjorde honom
till informator för sin son, skickade honom till
och med på en botanisk resa till Gottland; men
ingenting hjelpte. Slutligen erhöll ban, genom den
store mannens förord, en befattning såsom
intendent öfver Ryska statsrådet Kruses
naturalie-kabinett, och afreste i sådant ändamål till Petersburg.
Här blef han år 1765 botanices professor i
kollegium medicum och intendent öfver dettas
apotbe-kare-trädgård, samt valdes år 176S till medlem af
den vetenskapliga deputation, hvilken, med Pallas
i spetsen, skulle genomresa Ryska riket i alla
riktningar. Detta, hoppades han, skulle förbättra hans
helsa; men hans förhoppning slog felt. Sedan ban
genomrest guvernementet Orenburg och en del af
Siberien samt befann sig på återvägen, sjuknade
ban i Hasan, plägades der till ytterlig grad af den
hypokondri, som oupphörligt förföljt honom, och
i ett anfall deraf gjorde han sjelf slut på sitl lif,
d. 1 April år 1773. Han hade året förut blifvit
af Linné promoverad till medicine doktor. —
Mindre olycklig; men derföre icke pä långt när så
lycklig som han förtjenat, var hans yngre broder
Falck, Anileni, född 1740. I Upsala blef ban
lärare först för en grefve Hård och sedan för
friherre lians’ Henrik von Essén (riks-ståthållaren),
företog med begge dessa, hvar för sig, en utländsk
resa, röjde fallenhet ej blott för matbematiken och
astronomien, utan äfven för skaldekonsten, blef
ledamot af sällskaperna Appolini Sacra och Utile
Dulci, samt primus vid magister-promotionen år
1767. Alla dessa gynnande förhållanden bordo
hafva banat bonoin väg till lyckan, helst de
understöddes af utmärkta vetenskapliga anlag; men
sådant blef dock icke fallet, och Falck hann
aldrig längre än till rektor i Skara. Wargentin
skaffade honom astronomiska instrumenter, hvarmed
han gjorde observationer, hvilkas resultater
infördes i vetenskaps-akademiens handlingar, och den
lärda verlden riktade sin uppmärksamhet på
honom; men sjelfva det konsistorium, hvars
underlydande han var, nekade att ingå på den ringa
kostnad som erfordrades, att, på biskopshuset , uppbygga
ett litet observatorium, och F. måste för egna
medel anlägga ett sådant i sin trädgård, hvilket De
la Lande omtalar med beröm.
Vetenskaps-akademien valde honom till sin ledamot, äfvensom
vitterhets-sällskapet i Götheborg. Uttröttad af
motgångar och själslidande afled han slutligen d. 10
Febr. år 1796.
Falck, Jeremias, en ganska skicklig gravör,
född i Polen, vistades en längre tid i Stockholm,
der han graverade mänga porträtter.
Fuleholmen, vid Rudskoga i Wisnums härad af
Wermland, i sjön Skagern. Skall hafva namn af
Fahle Bure, som här legat fördold med den unge
prinsen Erik Knutsson, då han förde honom från
Elgarås (se detta ord) i Westergöthland, till
Byre-stad i Norrige, sedan konung Sverker låtit mörda
prinsens bröder.
Fnlhofnir (mythol.), en af de så mycket
berömda Asahästarne.
Falk (Falco), ett roffogel-slägte, som har
hufvudet och halsen tätt beklädda med fjäder, hufvudet
medelmåttigt stort, med ögonen riktade ål sidorne;
ögonbrynen utgörande en utstående kant öfver
dessa, näbben kriimböjd med färgad näbbhud vid
roten, tårna aldrig fjäderklädda, den mellersta och
bakre störst, likasom dess klor skarpast. Honan
oftast betydligt större än hannen, stundom något olika
till färgen, och ungarne ej lika de gamla. De
vistas i skogar, på fält, vid sjöar och åar, jaga om
dagen och hvila om natten, samt äro ganska olika
i styrka, mod och roflystnad. Slägtet nnderafdelas
uti Ädelfalkar, Hökar, Örnar, Fiskljusar, Glador
och Wråkar. Af de förstnämnde, eller de egentliga
falkarne, ßnnas hos oss 6 arter, nemligen Jaglfalk,
Lärkfalk, Pilgrimsfalk, Slagfalk, Storfalk och
Tornfalk. (Se dessa ord.)
Falk, Bo, omtalas såsom en konung Waldemars
i Danmark förtrogne och utskickade, hvilken
konung Erik Magnusson tog till fånga, dä han skulle
resa i hemliga ärender till hans fader, och af
hvilken han skall fått veta hvad emellan dem var
öf-verenskommet.
Falk, Fricus, biskop först i Skara är 1547 och
1558 i Linköping, der han afled i en hög ålder år
1569, lärer varit Gnstaf Wasas informator och
något beslägtad med honom, och måste, i sådaut fall,
vid sin död hafva varit närmare 90 år, skickades
af Erik XIV år 1561, tillika med lagman Bengt
GyJta och sekreteraren Olof Larsson, som
sändebud till Ryske storfursten. Han har år 1558 från
Tyskan öfversatt en liten lärobok. Af hans söner
hafva tvenne en tvetydig namnkunnighet; den ene,
Krik, som af konung Johan användes i åtskilliga
beskickningar, och under sina utländska resor
blifvit slagen till Kristi Grafs riddare, öfvergick efter
konungens död till katholska läran, höll sig till
Sigismund och säges hafva "stämplat allt ondt mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
