Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finspong ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vred.
Fred.
547
nndantager den korta tiden af aja år ifrän
West-phaliska freden till början af Carl Gustafs Polska
krig 1655. De sista ären af 1500-talet, efter
freden i Tensina, räkna vi ej för undantag, ty om
ock fred dä ägde rum med fremmande magter, sä
upptändes deremot ett krig inom landet
emellan Sigismund och hertig Carl, emellan Finnarne
och deras ståthållare Fleming, samt emellan
hertig Carl och Finnarne. Carl XI:s minderårighet
Tar i det hela fredlig, ehuru regeringen gerna ville
kasta sig i krig, och äfven gjorde det med föga
framgång, för att tvinga staden Bremen, att
fullkomligt underkasta sig Sveriges lydnad. Carl XI.s
regering börjades med krig, föranledt af
förmyndarnes statskonst. Sverige skulle bistå Ludvig XIV;
men kunde slutligen sjelft vinna fred, utan alltför
stora förluster, endast genom denne konungs
magt-språk. Adertonde århundradet var mera fredligt
än de föregående, när man räknar bort dess
tvenne första blodiga tiotal. Blott med undantag af
det lika oklokt började, som illa utförda och
skamligt slutade kriget emot Ryssland 174-1, rådde fred
ända till ett nytt, föga ärorikt krig, det
sjuåriga, hvarpå åter följde 26 års fred, till dess
Gustaf III invecklade sitt land, i kriget emot
Ryssland. Likasom det adertonde, ingick det nittonde
seklet med blodsutgjutelse. Napoleons eröfringar
verkade äfven på vårt land och en stadig fred
itervanns ej förr än han var fallen. Att Sverige
bidrog bärtill, var dess sista krigarebedrift i
En-ropa. Sedan den tiden har fred rått i landet
mera än 30 år. De krig Sverige fört hafva slutat
med vexlande lycka och fredsfördrageos innehåll
vexlat efter stridslyckan. I äldsta tider var
Sverige den fastaste och väldigaste af Nordens riken,
sedan dessa bildat sig i större massor, vid medlet
af nionde seklet. Sverige spelade den tiden
skiljedomarens rol och när det uppträdde såsom
krigande, slutades krigen med eröfringar. Sä lade ett
fördrag, efter slaget vid Svollder, en del af
Norrige i Sveriges hand. Den förlorades och blef ej
återtagen. Ett tillstånd uppkom, vacklande
emellan krig och fred. Ofred var det och ingen
säkerhet från Norska sidan; men ett krigstillstånd
atan blodiga strider, utan bjeltemodiga bedrifter.
Folket tvingade konungen att sluta fred, ett
fredsslut märkvärdigt i Svenska statsförfattningens
historia. Det visar huru folkinflytandet gjorde sig
i äldsta tider gällande, med kraft att kufva en
väldig konungs vilja. En rad af fredsslut följa
sedan uti vår historia. Freden i Kongahatt år 1100
slätade konang Inges krig med konungen af
Norrige, Magnus Barfot, och beseglades, likt freden
på Olof Skötkonungs tid, genom en Svensk
konungadotters giftermål med Norriges konung. Fredsslut
ned Danmark voro under medeltiden ej lika
många med krigen, ty dessa krig bestodo ofta
der-uti, att Danmark blandade sig in i Sveriges inre
strider. Freden i Helsingborg 1310 var ett
verkligt fredsslut med Danmark, och tillika ett
delningsfördrag emellan Folkungaättens prinsar.
Sveriges rike styckades i trenne delar. Under
Kal-mare-förcningen voro nnderbandlingar å bane utan
tal, men fredsslut kan man icke kalla dessa
fördrag, hvilka slötos icke såsom med fullkomligt
fremmande stater, utan såsom statsfördrag emellan
sjelfständiga medlemmar af samma förenade
statskropp. Freden i Brömsebro 1541 var en fred utan
föregående krig, en traktat, som bilade
tvistigheter, hvilka man ej ville sätta på svärdsspetsen.
Dernäst följer freden i Stettin 1570, efter ett
omvexlande krig en olycklig fred. Elfsborg måst-e
köpas för penningar, och Danmarks anspråk på de
omtvistade landskaperna i norra Skandinavien
erkändes, utan att Sverige försäkrades om Esthland,
hvilket, oberäknadt andra tiender, äfven Danmark
bestridde oss. Freden i Knäröd 1613 var för
Sverige den svåraste, som det slutit med Danmark.
Elfsborg måste för andra gången återköpas,
denna gång med de största försakelser, och Jemtland,
Herjedalen, väldet öfver Lapparne och Gottland
öfverlemnas åt Danmark. Freden i Brömsebro 1645
förändrade fullkomligt ställningen i Norden.
Sverige var nu segrande, och tog med segrens rätt
Gottland, Jemtland, Herjedalen, Ösel, Halland,
detta sista likväl blott för en viss tid. Freden i
Roeskilde 1658 stadfästade besittningen af dessa
länder, och lade dertill Skåne, Halland för alltid,
Blekinge, Bornholm, ön Hven och Trondhjems län.
Deuna fred var för Danmark alltför ofördelaktig,
för att länge kanna äga bestånd, och föranledd
olaf en öfverraskning kände nya omständigheter
lätt förnya kriget samt leda till etl lyckligare slut.
I känslan af Roeskilder-fredens osäkerhet, anföll
Carl X Danmark å nyo. Freden uti Köpenhamn
1660 slutade det andra kriget. Danmark återfick
Bornholm och Trondhiem; det öfriga förblef i
Sveriges hand, och el t slags ersättning för Bornholm
lemnades, bestående af adeliga gods i Skåne.
Freden i Lund 1679 slutade det krig, som Danmark
företog för att återvinna Skåne. Det aflopp utan
förändring af ländernas gränser, och
Roeskilder-samt Köpenhamns-frederna ligga ännu i dag till
grund för Sveriges ställning emot Danmark.
Fredt-stutet i Traventhat 1700 föreskrefs af Carl XII med
svärdet i band. Det korta krig, som föregick
detsamma, var en beväpnad bemedling utaf Sverige i
Danmarks och Holsteins strider. Freden i
Fredriks-borg 1720, efter ett för Sverige olycksdigert krig,
skänkte dock åt Danmark föga vinning. Skåne var
och förblef ett Sveriges land, och hvad Sverige
måste betala Danmark i penningar, en kännbar
uppoffring, var likväl mindre än besittningen af
Skåne. Freden i Jönköping 1809 följde efter nära
100 års förlopp. Så länge hade Sveriges krig med
Danmark hvilat, om inan undantager Danskarnes
försök emot Götheborg, såsom Rysslands
bundsförvandter, år 1788. Freden i Jönköping, äfven
slutad under en tid för Sverige rik på olyckor,
blef dock ingalunda hvarken förnedrande för oss
eller vinstbringande för fienden. Allt förblef
oförändradt, såsom före kriget. Freden i Kiel 1814
fulländade den Roeskildska, och afstod Norrige åt
Sverige. Att föreningen med Norrige sedan
trädde i fullbordan på ett annat sätt, låg ej i
Kieler-fredens hvarken anda eller ord. — Sveriges krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
