- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Första delen. A - G /
559

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fri lierre»

Frihetstiden.

559

la g-ndaboningarne, och derigenom bröto den
heliga Friggsfriden, uppkommo de blodiga striderna
ander Stenkils ätt.

Friherre, Friherreskap. Dessa infördes vid
Erik XlV:s kröning. (Se: Adel.)

Frihetstiden kallas det tidehvarf i Sveriges
historia, som följde på Carl Xll:s död, och sträcker
sig till revolutionen 1772. Den var en reaktion
emot det konungsliga enväldet, hvilket senare
utgjorde den Carolinska tidens skaplynne. Det var
tillika början till demokratiens öfvervälde i Sverige; ty
den gamla högadeln störtades år 1680,
förnämligast genom den yngre adelns afund, som längtade
att intaga dess plats. Men efter Carl XII:s död
uppstod ett riksdagsvälde och med ett beständigt
stigande intlytande af de ofrälse stånden.
Medelklassen, som bildat sig under den föregående
tiden, framstår efter Carl XII:s död nog mägtig,
att kunna begära representationsrätt. Den
afvisades; men det största inflytandet stannade bos den
del af medelklassen, bvilken tillhörde riks-stånden.
Detta gäller icke endast om prester och borgare,
utan äfven om adeln, hvars flertal, ehuru
fattigare, och hvilken i lefnadsvilkor närmade sig
medelklassen eller tillhörde den, sattes, genom
upphäfvandet af klass-indelningen, i besittning af
riddar-husets beslutande rätt. Konungamagien, nyss
oinskränkt, blef nu bunden af rådets pluralitet, och
rådet betraktades såsom ständernes fullmägtige. Det
skulle tillsättas af konungen inom ett af ständerne
upprättadt förslag, och var ansvarigt inför
ständerne; men icke inför konungen. Ständernes
se-kreta-utskott kunde afsätta rådet; men konungen
kunde icke ombyta rådsherrar. På detta sätt
stadgade frihetstiden den ministeriella ansvarigheten i
Sverige, ehuru blott ofullständigt, likasom blott den
ena sidan af rådets bestämmelse var uppfattad,
nemligen att föra folkets röst till konungen; men
icke att vara hans rådgifvare, af honom kallade
till rädsbordet. Ditkomna såsom ständernes
ombud utöfvade rådsherrarne ej blott en rådgifvande,
utan äfven beslutande myndighet, samt utgjorde,
med konungen, rikets regering. Sådan var andan
af 1719 års regeringssätt. Men efterhand til]vallade
sig ständerne ej blott kontrollerna öfver styrelsen,
utan äfven sjelfva regeringen till en stor del i
egen band; emedan ständerne upptogo besvär
öfver regeringens beslut och icke blott förbehöllo
sig alt granska regeringens allmänna påbud, utan
äfven enskildta personers angelägenheter, dem
regeringen behandlat. Ja, till och med rent
personliga frågor, befordringsärender, afgjordes
hufvudsakligen af ständerne. Till dem vände sig hvem
som ville, med klagomål öfver liden orätt vid
tillsättandet af tjenster, och ständerne öfverhopades
med besvär öfver s. k. rpræjudice" vid
befordringar. På samma gång ständerne på detta sätt
öf-verstego lagstiftande magiens gränsor och gjorde
sig till regerande, inskränktes äfven den återstod
af oberoende, som 1720 års regeringsform ännu
lemnat konungen. Uans beroende af rådets flertal
blef alltmera strängt tillämpad, genom införandet
af namnstämpeln, hvarigenom rådets beslut försågs

med en konstgjord namnteckning af konungen,
äfven utan hans bifall och verkliga underskrift;
hvarjemte konungens rätt, att, utan votering i rådet,
utnämna vissa tjenstemän inskränktes oafbrutet.
Då konung Adolf Fredriks hof slutligen, år 1756,
gjorde ett försök, att, på revolutionär väg,
återvinna åt konungen dess gamla myndighet, och detta
misslyckades, betogs honom äfven rättigheten att
sjelf ulnämna cheferna för sin egen lifs akt. I
allmänhet sysselsattes ständerne mycket af
befordringsfrågor, och föreskrefvo genom det s. k.
tjenstebetänkandet, en viss grundsats, hvilken regeringen
i detta fall borde följa. Det var
anciennitets-grundsatsen, ehuru regeringsformen innehöll, att
rikets embeten skulle tillsättas efter förtjenst.
Detta begär att ingå i personliga förhållanden
utmärkte frihetstidens ständer, och redan deraf kan
man sluta till det partisinne som söndrade dem.
Allt berodde på det parti, hvilket lyckades
erhålla röstöfvervigten vid riksdagen. Hattarne
undanträngde Mössorne 1738, och Mössorne återvunno
sin magt år 1765. Men äfven under mellantiden
hade vexlande skiften ägt rum, hvilket visade sig
i rådsherrars afskedande, jemte utnämnandet af nya.
Att detta, till en stor del, bestämdes af utländska
penningemutor är tidehvarfvets mörkaste sida.
Ljusare och hällre visar det sig om mfn betraktar
den formella utbildningen af vår statsrätt. Från
frihetstiden hafva vi till en stor del hemtat våra
riksdagsformer, utskottsbildningen, sättet för
grundlagens förändrande, m. m. Regeringsformen år
1809 har lärt mycket af frihetstiden, hvilket
visar sig både i hvad den föreskrifvit och hvad den
undvikit, med varnande exempel från frihetstiden
för ögat. Sekrela-utskottet föregick det
nuvarande konstitutions-utskottet; men det förra med en
långt mera vidsträckt verksamhet, en större och
farligare myndighet. Sekreta-utskottet ej blott
beredde, utan afgjorde de vigtigaste besluten och
var sjelfva brännpunkten för parlislriderna. Dess
sammansättning visar oss en ny sida af
frihetstidens författning. Adeln hade dubbelt antal
ledamöter och voteringarne skedde ständsvis. Detta
sistnämnda upphäfde till en stor del betydelsen af
den förra. Då bönderne dessutom voro alldeles
uteslutne härstädes, så visar det sig, huru
ståndens jemnlikhet ännu ej var erkänd, ehuru de i
sjelfva verket redan voro hvarandra jemngoda i
magt. F.n frambrytande, men tidigt hämmad
demokratisk rörelse visar sig äfven i den s. k.
"prin-cipalats-quæstionen", eller påståendet, att ständerne
voro ansvarige inför sina kommittenter, likasom
regeringen inför dem. Frågan, hvilken, redan i
sitt upphof, förblandades med personligt bat —
det var en strid emellan tvenne borgare, Springer
och Plomgren — förföll snart och upphofsmannen,
Springer, blef derföre olycklig. Frivillig
landsflykt räddade honom undan svårare straff. —
Dessa äro de allmännaste dragen af frihetstiden i
politiskt afseende. Rctraktad ifrån andra sidor visar
den sig bättre. Det var en tid rik på
embets-mannaduglighet, på vetenskapsmän af stor
förtjenst och på arbetsflit, jemte framsteg i ekono-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/1/0563.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free