Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FHranmllngii-iiiiinnd.
kommer ordet församling under betydelsen af
samfund utaf någon viss trosbekännelse, såsom den
reformerta, den katbolska, den mosaiska
församlingen >n. fl. — Uti ecklesiastikt hänseende
utgöres Sverige af 2,443 församlingar eller socknar.
Wrtininliiigai-iiämnd. Fattigvården i
Stockholms stad ombesörjes dels uf en für bela staden
gemensam fattigvårds-styrelse, kallad sladsnàmnd,
dels af åtta serskilda styrelser, kallade
/oraamhngs-namnder, en for hvardera af stadens
territorial-församlingar. Församlings-nämnderne fördelas,
likasom stads-nämnden, på tvenne afdelningar, den
ena for ordningsmål, den andra Tör den egentliga
fattigvården, och välja dessa båda
församlings-nämndens afdelningar hvar sin ledamot uti
stads-nämnden. Vidare upplysningar härom erhållas i kongl.
Maj:ts Stadga angående Fattigvården i Stockholms
stad, af den 1 April 1843.
VürslaK^iiina (metall, term), kallas det
smältningsarbete, som har till föremål att befria ädlare
metaller från de detn åtföljande oädlare, genom
dessas syrsättning och förvandling till en lättsmält
slagg, medelst inverkan af luften och tjenliga
fluss-arter.
rttniur, en socken, med Grefvie, belägen i Bjare
bärad och kontrakt af Cbristianstads län och Lunds
stift, 1^- mil N. från Engelholm, vid hafvet.
Socknen bör till 2 kl. reg. Den innefattar 21 mtl. och
bar 1,240 invånare. Dess areal utgör 6,063 tunnl.,
af hvilka lä äro sjöar och kärr. Adr. Engelholm.
Wrstyre, härledes af Gölbiska ordet /orstwri,
anförare. Alan betecknade dermed mannen och
husbonden, eller den, som man i ett hushåll kan lita
på. Holmberg nämner, i sin Bohus-läns
beskrifning och historia, att, vid gästabuden i nämnde län,
går alltid värden i skjortarmerna, till tecken att
ban rår sig sjelf, såsom herre i huset, men
befattar sig med intet, utan uppdrager sina
åligganden åt en marskalk, bär kallad kökemästare eller
forstyre, hvilken otses ibland slägtens närmaste,
och måste, ulom andra dygder, äga en bepröfvad
strupe, for att vara den siste, som sviker i
bägaren, och framför allt vara en skicklig talare,
särdeles vid bröllop, for att på ett rörande sätt
lägga gästerne på hjertat offret till prest och
klockare, der detta är sedvanligt,
■’"ttratärknings-maniikup kallades den extra
krigsmagt, hvars upprättande beslöts vid 1809 års
riksdag, och hvilket ir 1812 utbyttes emot den
nuvarande beväringen. Rikets ständer beslöto
nemligen, varnade af den fara för fullkomlig
undergång, som nyss förut hotat riket, att en här af
bögst 50,000 man skulle kunna i nödfall
utskrif-vas, utöfver den stående bären. Denna inrättning
sattes i verket år 1811, då konungen befallte
uppsättandet af 15,000 maa olaf
förstärknings-manskapet. Detta antal svarade emot en af tjugu utaf
stridbare män emellan tjugu och fyratiofein års
ålder. Det förklarades på förhand, att detta
manskap ej skulle genast bortföras ifrån
hembygderna, otan blott bållas i beredskap, i händelse af
behof. Såsom anledning alt nu påkalla
förstärknings-manskapet nämndes, det nyss började krigot
Ftfnvanllisa personer. 599
med England, och faran af en Engelsk örlogsflottas
ankomst. Städer och socknar ålades att anskaffa
manskap, och i nödfall borde sådant uttagas efter
lottkastning. Deremot befriades
förstärknings-manskapet ifrån mantalspenningar och erhöllo soldaters
rätt till pensioner ur krigsmanshus-kassan, i fall de
under tjenstgöringen ådragit sig skada till lif och
helsa. Förstärknings-manskapet skulle införlifvas
ined närmaste indelta infanteri-regementen, och
njuta sold af kronan lika med soldaten. I Skåne
borde det dock utgöra en egen trupp. En del
skulle anslås till båtsmans-indelningen. Påbudet
väckte i vissa landsorter missnöje, och i Skåne
utbröt ett verkligt uppror. Detta kufvades väl snart
och bestraffades. Men den ovilja, hvarmed
inrättningen möttes, underlättade, vid 1812 års riksdag,
dess utbytande emot en annan, nemligen den nu
gällande allmänna beväringen.
VJiravnmlUtta personer kallas de, som icke
tillhöra någon erkänd samhällsklass, eller drifva
något lofgifvet yrke, eller äro lagligen
skattskrif-ne, kort sagdt, alla s. k. lösdrifvare, hvilka
utgöra en talrik skara personer, de der stå på
gränsen af ärliga medborgare och banditer.
Lösdrif-veriets orsak är mången gång endast fattigdom;
men lösdrifvaren blir icke sällan tjuf och
mördare. Sysslolöshet föder brott och fattigdomen
bat emot de bättre lottade. Särdeles äro svåra
följder att befara, i fall de försvarslösa blandæ
inom häktena med verkliga brottslingar, öfver
hvi-ket förhållande man försport mångfaldig klagin.
Begreppet laya förivar är för öfrigt mycket
gammalt i den Svenska lagstiftningen, och ej obelant
för landskapslagarne. De tala om löse personers
skyldighet, att taga årstjenst; ett stadgande hvars
vigt ökades i och med behofvet af frie arbetare,
då träldomen började aftaga. Ett vite var
stadgadt för den, som vågade bysa en sådan person,
sedan denne undaudragit sig erbjuden tjenst. De
forsvarslösa kallades på den tidens språk
nokkee-drumber. Ett visst minimum af förmögenhet,
nemligen 3 marker, fordrades för att undgå att
räknas bland lösdrifvare. De stora omhvälfningar,
som föranleddes af Gustaf Wasas reduktion från
kyrkan, ökade lösdrifvarnes antal. Sedermera
började desse isynnerhet blifva påräknade vid
utskrif-ningar af krigsfolk. Skyldigheten att taga tjenst
blef allt strängare uttalad. Först utkom förbud
att vägra emottaga erbjuden årstjenst; sedan
synes, af 1664 års legohjonsstadga, att man
fordrade det hvar och en skulle skaffa sig laga försvar,
eller i annat falt vara underkastad plikt. Deruti
visar sig äfven en annan förändring af de gamla
lagarnes grundsats; ty enligt dessa föll ansvaret
icke pä lösdrifvaren, utan på den som bvste
honom. Det var ett gemensamt åliggande för
samhället, att ej understödja sådane personer.
Följden för dem sjelfve blef den tiden, att vara utan
bus och bcm, och njuta af lagen blott ett
ofullständigt skydd. Han kunde fängslas för hvarje
förseelse och var icke vitlnesgill. Sådan var den
gamla lagstiftningen om försvarslöse personer. I
nyare tider har den grundsatsen blifvit följd, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
