Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gadd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cllffler.
Giftermål.
635
Fransysk ordbok; en Fransysk Grammatika;
Geografiska Tabeller, m. m.
Gifter äro för sin farlighet skull förbjudna, att,
af hvilken som helst, innehafvas eller försäljas.
Ingen äger rätt att sälja något gift utan åt
trovärdig person, vid 50 dalers böter och
tve-dubbelt, om skada inträffar genom det
försålda giftet. Äfven för apothekare, hvilka äro de
som lagligen kunna innehafva förgift till salo,
är denna handel blott med inskränkningar tillåten.
Dervid göres likväl skillnad emellan arsenik och
andra gifter. Med undantag af arsenik kunna
gifter, nyttiga till utödande af ohyra eller till andra
]öfliga hushållsbehof, af apothekare försäljas åt
välkände personer, emot deras egenhändiga intyg
om köpet, samt ät allmogen emot företeende af
prestbevis. Arsenik får ej försäljas ens under
dessa försigtighetsmått. Dertill fordras recept af
edsvnren läkare eller fältskär, i händelse arsenik
skall för medicinska behof begagnas, och ett
intyg af balirätt eller magistrat om varans
nödvändighet, i händelse den behöfves för vissa
manu-faktur-arbeten. Utom dessa säkerhetsmått fordras
skriftligt qvitto af köparen, såsom ofvan nämndt
är. Fel af apothekare emot dessa föreskrifter
straffas med 50 R:drs böter, och om någon mister
lifvet genom den olofligt försålda varan,
tillkommer, utoin böterna, äfven uppenbar kyrkopligt.
Något mindre böter åläggas den som olofligt
inne-bafver arsenik, eller kommit deraf i besittning på
aDnat sätt än det föreskrifna. Det icke ovanliga
missbruk, att gårdfarihandlande medföra arsenik
eller andra gifter till salu, straffas med 100 R:drs
böter och handelsrättighetens förlust. Är det
gård-faribandlandes son eller dräng, som kringför gift,
lar han ej vidare brukas i handeln och kan icke
sjelf erhålla handelsrättighet.
Glfterm&l, såsom sjelfva grundvalen för allt
familjelif och en borgen för den allmänna
sedligheten, är ett ibland lagstiftningens vigtigaste
föremål. Antingen inan betraktar giftermålet med
afseende på de vilkor, hvarunder det kan ingås,
eller de begge makarnes förhållande till hvarandra
efter ingånget äktenskap, eller äktenskapets
inflytande på arf och egendom, eller slutligen huru
förbindelsen emellan äkta makar kan lagligen
upplösas, sä uppstå dervid vigtiga frågor för
lagstiftaren. Det var fordom sedvanligt, att friare
genom envig, kämpning eller annan märklig gerning,
gjorde sig förtjen|a till giftermål med konungars
och bögt förnäma mäns döttrar. Saxo berättar
derom sålunda: "Det holits saaledis i fordom dage,
at ingen Förstis daalter eller Welbyrdig Joinfru,
vilde bafTue nägen, met mindre at han vaar til—
förn naffkundig för sin styrcke oc Mandoms
gier-ning, der vaar ingen större lyde hos nàgen Begle
och Friere, uid at han baffde lefTuet sin ungdom
i aarrkedlöshed. 1 lno som vaar ärerig, hand vaar
rig nock i de dage. De sae icke da saa möye
efTter deilighed, Gods och Penninge, som de na
giöre, men mere efflcr dygd oc duelighed."
Exempel härpå hafva vi, förutan andra, uti Ragnar
Lodbrok, som pä detta sätt vann sin gemål Thora.
Äfven nti Rolf Westgötharnes konung, hvilken ej
heller på annat vilkor ßck Thorborg,
Svea-konungen Eriks dotter. Stjernhök säger: "1 förlidna
tider reknades ingenting berömligare vara, än
värfva sig hustro vid Krig och rån." Härmed
kan man jemföra Verelii anteckningar öfver
Göth-reks och Rolfs saga. Efter lag och gammal
pläg-säd ålåg det den, som ville vinna en flickas hand,
att anmäla sig derom hos hennes föräldrar, eller,
om de ej voro till, hos närskylda eller fränder.
Sade de dertill ja, dracks i vittnens närvaro
"tro-lofnings-öl", och vexlades gåfvor emellan fästeman
och fästeqvinna, hvilket i Östgötha-lagen
giftermålsbalken X flocken kallas "brudköp dricka." I
Westgötha-lagen, ärfda-balken VIII flocken
benämnes det "mundgipta", eller "med mund och
mäln-gipt", det är: med mund och vedertagna ord
förlofvad. I Sverige var fordom äfven brukligt, att
bortlofva konunga- och höfdinga-döttrar åt deras
sändebud, som anhöllo om dem. Så gjorde
konung Olof, då han forband sig att gifta sin dotter
Ingjerd med konung Jaroslaff i Gardnrike (nu
Ryssland), hvarom läses i Olof saga: "Selldi konung
tru sina sendimennum til thessa mäls." Sådant
kallades fordomdags "fåsttaka", eller "bandfäst taka."
Efter allmän sed och lag lemnade giftoman
fäste-qvinnan i brudgummens bänder, med dessa ord:
"Jag giffter tig mina dotter N.N. til hedhcrs och
Husfru, och til halfva Siäng; til Låas och N\kla,
vunnit och ovunnit, i Penningom och Löösörom:
ock hvar tbet är Jord och Löösöra epter Laghom:
I nampn Faders, ock Sons, ock thes Helga
Anda." Man förstod med häruti förekommande
talesätt: "til hedhers och husfru", att fadern gaf
brudgummen sin dotter att äktenskapet skulle
hållas i tillbörlig vördnad, såsom det af Gud blifvit
instiftadt. Han gifte henne till "husfru", hustru
eller maka, icke till tjenarinna, på det den ena
skalle vara den andra en rätt och kär maka, till
inbördes hjelp och bistånd. "Till halfva siäng",
så att hustrun blir mannens maka och icke
herska-rinna, bevisar honom tro och bevarar sin äkta säng
obeflächad, hvilket äfven mannen skulle göra å sin
sida. Under sinnebilden af "lås och nycklar"
sättes bruden (ill matmoder, och hon erhåller
förtroendet att styra och förestå bushållet, samt att
sköta och bevara hvad som inneslutes bakom lås och
nyckel. Grekerne kallade ock af samma anledning
matmodern for "nyckeldragerska." Efter Romuli
förordning skulle nycklarne fråntagas hustrun, då
bon blef skild från mannen, för att beteckna, det
hushållet var henne frånkändt. Med hemtad
anledning af VI flocken 3 § ärfda-balken i
Uplandslagen, anser Loccenius det vara klart, att
samma sed fordom funnits äfven hos Svenskarne,
nan yttrar: "häraf tyckes det ock kommit, att
då hnslrun ej förmår betala sin aflidna mans
gäld, lemnar hon under tiden nycklama på dess
likkista, gifvandes dermed tillkänna, sig befriad
vara ifrån hvad gäld mannen gjordt, samt
uppgifva och afstå egendomen. Dock göra några
sådant mera listeligen, af girugbet och i akt att
nndansticka egodelar och besvika krcditorerna, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
