Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gorfveda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grefvefejden.
Erik XIV:s drabant under Stockholms belägring år
1563 och dog kort derefter af såret — blef bon,
tillika med sina söner, uppböjd i gretligt stånd.
Grefvefejden. De oroligheter grefve Christoffer
af Oldenburg, en slägting till Christian Tyrann,
väckte i Danmark, för att åter uppsätta denne pä
thronen, kallades af folket grefvefejden, efter
nämnde Christoffer. Gustaf Wasa, såsom
bundsförvandt till Christian III och dessutom hans svåger,
uppträdde nu till hans bistånd, dels för
släktskapens skull, dels och ännu mera af fruktan, att
den anda af förbittring mot adeln, som lifvade
Danske bönderne, äfven skulle sprida sig till
Sverige. Han skickade derföre en talrik krigshär i
Oktober månad 1534 in i Halland, hvilken intog
Halmstad, dref den Lübska och bondebären ned till
Helsingborg, hvarvid deras ene anförare, grefven
af Iloja, flydde öfver till Danmark, och den
andre, Marcus Meijer, blef tillfångatagen. Äfven till
sjös var Svenska flottan lycklig, och grefvefejden
slutades med Christian Ill:s hyllning af hela
Danmark. Det var Danska allmogens sista försök att
vinna fribeten.
Grefvens tid. Att komina i grefvens tid är ett
talesätt, som förekommer i Svenska språket och
stundom tages i tvenne olika bemärkelser. På
vissa orter betecknar det att komma i en lycklig
stund; på andra åter är dess betydelse alldeles
motsatt. Det torde kunna antagas, att den
senare bemärkelsen är den äldsta och således
sannskyldigaste. Den uppkom under krigsoroligheterna i
norden emellan åren 1533 och 1536, kända under
namn af grefvefejden. Lyckan gynnade i början
grefve Christoffer af Oldenburg, Lübeckarnes
anförare mot konung Christian III i Danmark, så att
största delen af detta rike måste erkänna
Cbri-stoffers öfvervälde, hvarvid hans soldater utöfvade
alla upptänkliga grymheter mot Danskarne. Dessa
räknade derföre grefve Christo|fers dagar till de
onda, likasom de så kallade Ihes altienses hos
Romarena. Den förra betydelsen, eller den goda,
bärleder sig från medlet af 1600-talet, och har
afseende på den tid, då grefve Pehr Abrabamsson
Brahe ägde Kajana, Kuopio och Idensalmi socknar
ati Finland i förläning, der han förvärfvade sig
inbyggarnes kärlek, genom sitt milda sätt och den
lindriga skatt han fordrade af dein. Deras
tacksamhet uttryckte sig i detta ordspråk, hvarmed de
betecknade att någon kom i en lycklig stund,
under omständigheter, hvilka medförde välsignelse,
liksom grefve Pehrs närvaro. — Till en ung
friherre, som kommit i tjenst vid gardet några
dagar före 17V2 års revolution, och således från
fund ri|is rang med ens steg till kapitens, yttrade
Gustaf III: "Ni, min baron, kom verkligen i
grefvens tid."
GreTve- ocli Frilierre-vKrdiglicteu
inrättades i Sverige af konung Erik XIV år 1561. Man
bar ansett konungens bevekelsegrund bäfva varit,
att derigenom förböja den högre adelns anseende,
och i samma mån nedsätta sine bröders,
hertigarnes. De forsla grefve-familjerna voro blott tre och
friherrarues nio. Antalet har sedermera vuxit Ull
Gref v le. 6G5
något öfver hundrade grefliga och öfver trehundrade
friherrliga ätter. Med värdigbeten förenades
betydliga förläningar, hvilka blefvo ärftliga efter
först-födslorätt. Det var i sjelfva verket ett försök att
införa feodal-inrättningar i Sverige, ty grefven
och friherren blef ett slags vasall under konungen.
Förläningarne voro ej blott hemman och
egendomar, utan bela härader och vidsträckta länderier,
samt förenades med en viss regeringsmagt.
Innehafvaren kunde der anlägga städer, utnämna vissa
embetsmän och sjelf utöfva en viss doinsrätt.
Grefven eller friberren utgjorde en instans emellan
lagmansrätt och hofrätt. Slutligen var det en
hufvudsak vid dessa förläningar, att kronans skatt
och ränta tillföll låntagaren. På detta sätt
minskades betydligt kronans inkomster och en mägtig
feodal-adel var på väg att uppstå, hvilken
otvifvelaktigt skulle hafva betydligt inverkat på
Sveriges statsförfattning, om den fått fortfara. Na
blef den aldrig fullt införlifvad med vårt
samhällsskick. Den stridde emot dess äldre lynne. Att
gifva sina tjenstemän län var en gammal rätt för
Sveriges konung; men ärftliga län voro okända för
Sveriges äldre statsrätt. Denna inrättning var
således en njhet, och hvilken väckte missnöje i samma
män den lände andra samhällsklasser till förfång.
Detta inträffade när på 1600-talet så mänga
grefve- och friherreskaper inrättades, att slutligen
inga sådana kunde gifvas, utan de som uppböjdes
till dessa värdigbeter måste nöja sig med
exspek-tanser på möjligtvis ledigblifvande förläningar. Vid
samma tid började äfven de stora försäljningarne
af kronogods och förläningar, med ärftlig rätt, på
andra vilkor för grefve- för frihcrreskaperna.
Särdeles stötande blef den tillväxt, som adelsinaglen
härigenom fick, då ej blott kronans egna gods,
utan äfven kronans skatt utaf andra hemman, på
detta sätt öfvergick i adelns band. Bönderne
kommo i ett förhållande till adeln, såsom
undersåter till sin öfverhet. Då uppstodo klagomål
och en reduktion. Missnöjet var riktadt emot
hela den läntagande adeln, grefve- och
friherreklas-sen inbegripen. Derigenom att den lägre adeln
söndrade sig ifrån deu bögre, och äfven denna
icke var enig sinsemellan, blef det möjligt för
folkpartiet att vinna sin önskan, ocli den ärftliga
länsinrättningen upphäfdes 1680. Från denna tid liar
grefve- och friherre-värdigheten blott varit en
ärftlig titel inom den högre adeln. En
företrädesrättighet återstod likväl för grefvarne och
friber-rarne, nemligen att utgöra en egen klass på
riddarhuset, den s. k. herreklassen; men äfven delta
försvann, då klass-indelningen upphäfdes och
omröstning per kapila infördes bland ridderskapet och
ndeln år 1719. Klass-indelningen återställdes 1772;
men upphörde åter 1809, och på samma gång
infördes för bela adeln, således äfven för grefvar
och friherrar, den förändring, att värdigheten
endast ärfves af äldste sonen och delta först vid
faderns död.
Grefv|e, annex till Förslöf, beläget i Bjnre
härad af Christianstads län, mil N.N.O. från
Engelholm, vid hafvet. Socknen innefallar 28 £ mtl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
