- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Första delen. A - G /
681

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gorfveda ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»rotte.

Grud.

681

Grotte, Hven, lärer hafva härstammat från
slägten Store i Östergöthland, och kallades Grotte,
enligt detta ords liktydighet med stor. Var prost
öfver Wermland, då han år 1436 valdes till
biskop i Skara. Konung Christian I ville befordra
en Benediktus Gustavi till biskopsstolen och de
båda männen tyckes hafva kämpat derom, och
ömsom fördrifvit hvarandra. Den sistnämnde, hvilken
torde varit en orolig lycksökare, och än hållit
Christians, än Carl Knutssons parti, dog år 1461;
men dä hade sannolikt biskop Grotte redan förut
gått ur verlden. Man antager allmännast, att ban
år 1449 frivilligt nedlagt sitt embete och satt sig
i ro pä sina gods; men detta synes osäkert,
emedan han år 1455 i Gudhem underskrifva och
förseglat Märtha Rengtsdotters gåfvobref på Flöda
gård till Gudhems kloster. Berömmes eljest såsom
en klok och välsinnad man.

Grotte var, enligt sagan, en qvarn, som konung
Frode i Danmark förde tned sig från sitt besök bos
Upsala-konungen Fjolner, och hvilken drogs af
tvenne jättemör, Fenja och Menja, dem han äfven
fick med sig och behandlade som slafvinnor. De
bade malit guld åt Fjolner; men qvarnen hade
också den egenskapen, att hvad de begge möerna
sjöngo om, det maldes åt Frode. Då han tvang
dem att arbeta öfver höfvan, utan annan hvila, än
medan göken gal, uppbragtes de deröfver, sjöngo
död och förderf åt förtryckaren, och en
röfvar-höfding, vid namn Mysing, angrep honom i Ledre,
dödade honom och uppbrände staden. Härmed tog
den gyllene tiden, Frodefriden, slut. Mysing
satte nu jätteqvinnorna pä sina skepp och tvang dem
att mala salt. De gjorde det sä, att skeppet
sjönk, och Östersjön, på hvilken de färdades, fick
fråD den tiden salt vatten. Den sång, de plägade
sjunga vid qvarnen, kallades Grottesängen.

Grubb, \il, Vil»«on, kyrkoherde i Umeå, der
ban afled år 1724, endast 43 är gammal. Han
bade besökt flera utländska akademier, blifvit
magister i Wittenberg, predikat för Carl XII i AH—
Ranstadt och utnämndes till hist. et moral,
professor i Greifswald. Då han år 1711 fick fullmagt
på Umeå pastorat, gjorde han, innan han
återvände bem, en resa genom Holland och England.
Härunder hade han i fäderneslandet blifvit misstänkt
för pietism, hvarföre han måste undergå en
examen i Stockholms konsistorium, der erkebiskop
Spegel förde ordet. Nu först fick han prestvigas
i Hernösand och tillträdde sitt embete. Hans nit
för kyrkotuktens återställande inom församlingen
ådrog honom åter beskyllningar för irrlärigbet,
och vid 1719 års riksdag tillsattes en kommission
att undersöka förhållandet; men hvilken frikände
honom. Har utgifvit en Uerältelse om del id
kallade Kyr ko-oväsendel i Umeå siad; De rätle
Chrisl-nes dageliga kors, o. s. v.

Grubbe, Christoffer, helte förut Larsion,
blef år 1641 president, som det kallades, i
Kalmar och 1645 adlad. Var en lärd man, känd
genom sitt Breviarium Gustavianum; Penu Proverbiale;
Pronomina Svio-Gothica, ni. (1. Hans sonson,

Grubbe, Gustaf, född 1669, gick, efter
slutade studier, i sjötjenst, först inom fäderneslandet
och sedan i Holland, samt återkom till Sverige,
der han år 1700, såsom kapiten på örlogsskeppet
Holland, deltog i Carl Xll:s landstigning på
Seland, gjorde sedan hela följande kriget, och
befordrades derunder till scbuutbynacht, blef slutligen
amiral, president i amiralitets-kollegium, och, vid
ordnarnas stiftelse, K. af S. O. Tre år senare
utnämndes han till Serafimcr-riddare; men undanbad
sig denna ära, emedan han då var öfver 80 år
gammal. Dog i Carlskrona d. 4 Nov. år 1759,
efter nära 90 års lefnad och 75 års tjenstetid,
under hvilken han bivistat en mängd större och
mindre träffningar; men varit nog lycklig att
hvarken sjelf blifva särad eller förlora något af de
fartyg han fört.
Grubbe, Samuel, son till majoren Carl
Christoffer G., föddes d. 19 Febr. 1786, på
egendomen Segloraberg i Elfsborgs län, blef år 1813
log. et metapb. professor vid Upsala universitet,
och flyttades 1827 till eth. et polit. professionen,
R. N. 0. 1829, inkallades följande året i Svenska
akademien och sedan i vitterhets- och
vetenskapsakademierna. Utnämndes år 1840 till statsråd;
men lemnade embetet år 1844. Ständerna hafva,
uppå konungens förslag, ät statsrådet G. anslagit
en pension af 3,000 R:dr B:ko. Ilar författat
skrifter: Om förhållandet mellan religion och
moralitet; Öfversigt af Philosophiens närvarande tillstånd;
Bidrag ti!l utredande af samhällsläran grundbegrepp;
Blick pd utvecklingen af de philosophiska
undersökningarna om det Skona och den Sköna Konsten
under det sednast firflutna halfva århundradet, m. m.
Grud eller Griilb är ett begrepp, som tillhörde
den gamla Skandinaviska samhulls-författningen. Då
nemligen blodshämnden var det sätt, hvarpå
oförrätter straffades och ingen annan försoning fanns
för begängna brott än den frivilliga förlikning,
som mälsäganden beviljade, så erhöll denna fred
namn af Grud eller Gridli Den som lidit en
oförrätt, ägde att välja emellan ett oförsonligt
krig ined den man, han förolämpat, och med
bela hans slägt, eller att emottaga upprättelse,
ifall sådan erbjöds honom, och gifva grud.
Försoningen köptes t. ex. för mord ofta med böter.
En gång gifven ansågs den helig och det
räknades bland edsöresbrott att bryta den. Hämnd på
en fiende, sedan man gifvit honom grud, kallades
orættær hæmpdir, ehuruväl detta begrepp äfven bar
en vidsträcktare betydelse. Brott emot gifven
grud var urbota nidingsverk, redan innan
edsöres-brotten blifvit bestämda i landskapslagarne. I de
äldsta tiderna var det sällsynt, alt grud blef
beviljad, ty man ansåg hämnden för en hederspligt.
Goltlands-lagcn förklarade den för "oskämder man",
som tog böter första gången de bjödos, ett bevis,
att allmänna tänkesättet ansåg mindre hederligt
att taga böter än att vädja till styrkan. Å andra
sidan var det en pligt för den som begått ett dråp,
alt kungöra sin gerning och erkänna sig skyldig
att bära följderna deraf, antingen blodshämndens
strider eller alt bjuda böter. Intill dess han er-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/1/0685.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free