Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gorfveda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<390
Grange*
Gränsor.
ningstiden, hvilken inträffar i Oktober eller
No-veraber, då hannen stundom inhyser sig bos
honan, hvilken efter 10 —12 veckors drägtighet,
framföder 3—5 blinda ungar, som däggas endast
en kort tid, och sedan föda sig med insekter,
maskar och rötter, de der, jemte smärre varmblodiga
djur, äfven utgöra det fullväxta djurets födoämnen.
Gräfvingen är trög, misstrogen, ilsken och rädd.
Dess lukt och hörsel äro skarpa; men synen svag.
Om hösten är han mycket fet och äfven båren äro
genomdränkta med fett, så att de slå ifrån sig
vatten; men hafva en vämjelig lukt. Skinnet
begagnas till åtskilliga ändamål, der dess egenskap
ätt slå ifrån sig vattnet komma till pass, såsom
till skjutvätskor, beklädnad på koffertar, o. dyl.
Köttet är till och med välsmakligt, då det
behörigen anrättas, och feltet begagnas till flere
ändamål. Han jagas derföre vanligen om natten,
då han är ute for att äta, med stöfvare eller
ut-drifves ur boet med tillhjelp af taxhundar; eller
ock skjutes han vid ingången i boet tidigt om
morgonen. Han fångas äfven antingen med s. k.
Holk eller Uttersax. (Se dessa ord.)
Grange sorken. Se: Grangärde.
Grnugsliaminar, elt jernbruk i Stora Tuna
socken af Stora Kopparbergs län, 3 mil från Falun,
11 mil från Sätber. Grängshammar har
sannolikt fått sitt namn af den nedanföre bruket
belägna sjön Grängen, och var i början ett hytteställe
under namn af Grängshyttan, som vid medlet af
15:de århundradet ägdes af Anders Bugge och Törd,
hvilka sålde det till konung Gustaf I. Konung
Johan III lemnade d. 6 Maj 1573 besittningsrätt på
detta bruk åt M. He|ising och dess hustru, för
deras lifstid, och d. 24 Maj 1582 samma rätt för
everldeliga lider åt dåvarande kyrkoherden i Tuna
O. Canuti och dess arfvingar, emot förbehåll af
räntans och utskyldernas erläggande. Bemälde
Canuti söner, Erik, Daniel och Israel Olssöner,
försålde den ärfda besittningsrätten år 1624 till
ståthållaren Petter Kruse. Kruse inköpte 1626 af
kronan ägande-rätten till Grängshyttan, tillika med
flera hemmansdelar, hvilket köp bekräftades af
drottning Christina år 1646. Om Grängshyttan, vid den
tiden då Kruse inköpte den, bestod af jern- eller
silfverhytta, är icke kändt. Troligast är, alt den
då varit en silfverhvtta, under den tid Östra
Silf-bergs silfvergrufva arbetades och var gifvande,
och hvilken ligger blott | mil ifrån bruket. Men
vid samma tid då Grängshytlan försåldes från
kronan, var grufvan redan i stort aftagande.
Ståthållaren Kruse kan således sägas vara första
an-läggaren af det vid Grängshammar varande
jernverk. Efter Kruse har bruket tillhört dess son
Krusbjörn, slägterne Dureli, Ulterklou,
Silfver-stråhle, Stjerneld, Frank, äges nu af intressenter
och disponeras af O. Forsgrén. Bruket har 4
härdar och 2,400 skepp:d priv. årligt smide af eget
tackjern, hvarföre utgöres 22 skepp:d 13 lisp:d i
hammarskatt. Frälsesmidet är 135 skepp:d.
Dessutom finnes spik- och manufaktur-smide; och är,
enligt kongl. bergs-kollegii resolution d. 29 April
1841, en serskild härd tillåten, att användas för
Morellska smidet. Bruket skeppar på Stockholm.
Smidesstämpeln visar ett Gx inom en cirkel af
punkter.
Gränse-tullrätter voro i förra tider upprättade
vid riksgränsen emot Norrige och Ryssland. En
dylik fanns äfven vid Grisslehamn. I Jemtland
funnos 2:ne sådana, i Wermlands och Elfsborgs
tre samt en i Stora Kopparbergs län.
Tullförvaltaren var ordinarie ordförande, och ledamöterne
tillkallades af konungens befallningshafvande.
Grän-se-lullrätten upptog och afdömde de vid
gränse-tullarne förefallande konfiskationsmål, o. dyl. Men
i nyare tider hafva efterhand dessa rätter, i
Elfsborgs, Wermlands och Stora Kopparbergs län samt
vid Grisslehamn blifvit upphäfda, och deras ärender
öfverflyttade på de vanliga domstolarne.
Gränsor för Sveriges rike hafva varit olika
under olika tider. Den äldsta Svenska monarkien,
under den hedniska tiden, motsvarade
hufvudsakligen det mellersta Sverige eller Mälar-provinserna,
dock med tillägg af Öster- och Westergötland
samt Småland. Skåne hade egna konungar och var
mera Danskt än Svenskt. Norrland var endast
bebodt af enstaka kolouister och stråtröfvare, och
fick sin befolkning lika mycket ifrån Norrige som
ifrån Svealand. I den mån Norrland blef befolkadt
kom en del deraf, nemligen Bottniska vikens
kaster, att utgöra en del af Sveaväldet; men de inre
landskapen, Jemtland och Herjeådalen, blefvo
Norrska. Likväl var besittningen af dessa länder
omtvistad, och Sveriges konungar togo stundom skatt
derifrån. Ön Gottland framträder också ander
medeltiden såsom ett Svenskt landskap, och med Finlands
eröfring flyttas gränsorna bortom hafvet. Likväl
kan detta land ej kallas Svenskt förr än fjortonde
århundradet. Äran af dess intagande tillbör
trenne af vår medeltids störste män, Erik den Helige,
Birger Jarl och Thorkel Knutsson. Kort efter den
senares tid utvidgades Sveriges gränsor i söder,
genom fürvärfvandet af Skåne, Halland och
Blekinge, hvarigenom den Svenska magien uppnådde den
gräns, som naturen utvisat för densamma. Men dessa
länder voro Svenska blott en kort tid, och med
undantag af några årtionden under fjortonde
århundradet var Sverige inskränkt inom dess gamla
landamären, och utsträckte sedan sin omkrets långt
bortom Östersjön, innan Skandinaviens södra del
blifvit för alltid införlifvad dermed. Äfven ön
Gottland skiljdes, under konung Albrekts lid, ifrån
Sveriges krona, och återvanns först efter mera än
tvenne århundraden. Konung Gustaf I regerade
således blott öfver Svea och Götha land, ntom den
sydligaste delen, samt Norrlands kustorter.
Jomt-lands och Ilerjeådalens besittning fortfor alt vara
tvistefrön emellan Sverige och Danmark, eller
rättare det med Danmark förenade Norrige. Deremot
innehade Gustaf Wasa Bohuslän ander en del af
sin regering; men återlemnade, efter några år, detta
land åt Norrige, och Sverige fortfor intill medlet
af 1600-talet att vara utcstängdt från Nordsjön
utom på den punkt, der Westergötland sträcker
sig ned till hafvet. Så mycket nödvändigare blef
det att begagna denna pankt för en handelsstad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>