- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Första delen. A - G /
700

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudstjenst ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

700

Oudaijem^

Gudstjenst.

dikstolen. Polackar och Svenskar, som hade
antagit den påfviska laran, gingo ander
predikningarna fram och tillbaka i kyrkan, med mycket
buller och förargliga åthäfvor, hvarpå väl följde
klagomål, men ingen näpst. Drottning Christina
ansåg billigt, att gudstjensten borde hållas i
kyrkorna, och icke uti enskiidta bus; men alt alla,
som bodde i Svea rike, skulle gå i våra kyrkor,
önskade hon måtte vinnas genom förmaningar,
emedan de fremmande icke borde tvingas. Till den
offentliga och enskiidta gudstjenstens befordran
äskade konung Carl Gustaf en trogen åtgärd af
alla lärare, både vid kyrkor, akademier, gymnasier
och skolor, samt informatorer i busen. De skulle
räkna ibland sina förnämsta pligter, att förmana
och tillhålla sina åhörare och anförtrodda ungdom
af högre och lägre stånd, ingen undantagen, att
med andakt och vördnad förrätta sin gudstjenst,
så väl offentligen med Guds församling å
kyrkodagar, som ock hemma i busen. Under konung
Carl XI klagade regeringen, "att många funnos,
hvilka sällan eller aldrig kommo till kyrkan.
Deras ondska gick så vida, att de vårdade hvarken
hvad Gud befallte, eller hvad andra kristne derom
dömde. Ocb till öfverflöd sökte de med
förargliga ord och försmädelser att sin synd förfäkta."
Dessa menniskor blefvo ansedde för "okristna och
vederstyggliga." Och derföre, när en sådan, efter
föregångna åt varningar, sig ej bättrade, skulle
han vara förfallen både under kyrkoaga och
verldslig dom, samt, efter omständigheterna af sin
hårdhet och ogudaktighet, ålder och vilkor, straffas
med hugg, häcktelse, böter, tjensts förlust, eller
ock, om han likafullt fortfore, anses som en Guds
ords försmadare. Det är nogsamt kändt, hvad
kyrkolagen af år 1686 stadgar och innehåller.
Den allmänna gudstjensten skall alltid och noga
vidmagthållas, och alla, som äro boende i
for-samlingarne, böra densamma uti Guds hus och
kyrkan bivista, och dersammastädes bruka sina
salighetsmedel. Folket skall ock tillsägas, atl icke
gå utur kyrkan, förrän den heliga nattvarden är
hållen, och gudstjensten slutad med välsignelse, så
framt icke någon, af dess skäligare orsaker, blir
dertill föranledd, eller för opasslighets skull icke
förmär afbida slutet. Den förnyade kongl.
stadgan om eder och sabbatsbrott, hvilken utkom år
1687, är icke mindre allvarsam. Den fordrar af
alla, att de skola begå den allmänna gudstjensten.
På det också den oseden, att komma sent uti
kyrkan, och att gå derutur, förrän gudstjensten är
slutad, måtte blifva hämmad, förordnade den
gudfruk-tige konung Carl XI, "att de, som befinnas af
egen-vilja och sjelfsvåld, och utan nöd gå utur kyrkan,
och de, som icke under, eller straxt efter
sam-manringningen, sig der inställa, skola plikta med
en mark silfvermynt. Men kommer han tredje
eller flera gånger igen, och således skönjeligt är,
att han uppsätligen härutinnan förser och
försummar sig, så skall han böta dubbelt så mycket." Är
1746 befallte konung Fredrik samtlige Sveriges
presterskap, "att det, när sön- och
högtidsdags-texterna dertill gifva anledning, skola drifva läran

om h vilodagens tillbörliga helgande, samt de
heliga sakramentens bruk, så ock nyttan att
bivista den allmänna gudstjensten; samt att de ock
derjemte skola föreställa sina åhörare
angelägenheten af enskild och daglig gudsfruktan." Samma
gång utkom jemväl Kongl. Maj:ts föreställning och
varning till samtlige undersåtarne i riket, om
sön-och högtidsdagars behöriga firande. Det blefve för
vidlyftigt att bär anföra flere handlingar, som äro
utfärdade i detta ämne. Följande lagrum torde
göra tillfyllest för dem alla: "Gjör någor föracbt
af then allmänna Gudstjensten, så at han sällan
kommer til Kyrkio på Söndagar och Högtidsdagar;
Är han therföre varnad, som i Kyrkio-Ordningen
sägs; böle lijo daler. Ilåller någor sitt husfolk
ifrån Kyrkio, således som sagdt är; vare lag
samma." Trenne slags samqväm, som söka skydd
under namn af gudstjenst, hafva som oftast bidragit
till den offentliga gudstjenstens förakt och
försummelse, och äro derföre dels förbjudna, dels
mycket inskränkta, nemligen huspredikningar, utöfning
af fremmande gudstjensten och de s. k. hemliga
sammankomsterna. Drottning Christina förmodade
år 1647, att det missbruk, hvilket inrotat sig hos
en och anuan, att för ganska ringa orsaker, hälla
gudstjenst hemma i husen, skulle utan något stort
besvär kunna afhjelpas. Men ridderskapet och adeln
fann sig likväl, år 1649, icke särdeles nöjd, att
bon uti presterskapets privilegier låtit införa, det
alle af ridderskapet och adeln, som icke hade
laga förfall, skola, när gudstjenst hälles, komma
till kyrkorna med sitt husfolk, att der utöfva sin
andakt, låta döpa sina barn, begå herrans
nattvard och förrätta brudvigsel m. m. Drottningen
visade, att hon till detta förordnande hade
vigtiga orsaker. "F.n rättsinnig öfverhet", sade bon,
"borde förekomma förargliga oordningar, utan
afseende pä något stånd. Kyrkorna voro för alla,
och uppbyggde till en allmännelig gudstjenst, alt
uti dem skola sakramentens utdelande, brudvigniog
och barndop, samt andra dylika ceremonier,
förrättas i bela församlingens åsyn. Ehuru en eller
några få af ridderskapet och adeln funnos boende
långt ifrån sockenkyrkan, det understundom kuude
falla sig besvärligt för dem att komma med sitt
husfolk till kyrkan, så var fördenskull icke
skäligt, utan mycken förargelse och oordentligbet,
att de skulle hålla egna husprester och’ försumma
kyrkogången. Landet skulle således uppfyllas med
flere prester, än som med lägenheter kunde
tillbörligen förses, de der ändtligen skulle nödgas,
riket till vanheder, och sjelfva ståndet till förakt,
sätta sig ner på hemman å landet, och blifva
bönder, eller ock låta bruka sig af adeln, såsom
andra tjenare. De af ridderskapet, som hade någon
skälig undskyllan, att under liden afbålla sig från
sockenkyrkorna, kunde, i sådana fall, antingen
sjelfve, eller genom deras barns lärare, hålla
bönstunder hemma för sitt husfolk. Och i fall någon
sjukdom tillstötte, kunde de kalla till sig den
ordentliga sockenpresten." Drottningen stadgade
fördenskull, år 1650, såsom en beständig lag, att
som många enskildte huspredikningar förorsakade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/1/0704.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free