Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudstjenst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gudstjenst.
Gudstjenst.
701
slor oordning, och gjorde folket säkert och sjelf—
värdigt, födde af sig Guds ords och
prediko-em-betets förakt och missvördning, ty skulle
ridderskapet och andre i riket boende, som icke något
lagligt hinder kunde förebära, på de tider, som
gudstjensten bölls, antingen uti deras egna
socknekyrkor, eller på andra orter, der de kunde vara
stadde, komma med sina tjenare och busfolk
tillstädes uti Guds bus och Herrans tempel, och
dersammastädes gudeligen, androm till exempel, göra
sina böner och gudstjenst, enkannerligen
dersammastädes låta döpa sina barn, begå herrans nattvard,
förrätta brudvigsel och kyrkogång efter barn, nti
församlingens närvaro och åsyn. Men hvar
nödfall vore, der mätte man alltid lämpa sig efter
tiden." Hempredikningar hade dock år 1665 så
inrotat sig, att de ej allenast höllos ibland dem af
adelsstånd och förnäma personer, som dertill, för
vigtiga orsaker, ägde frihet, utan ork ibland
många andra, hvilka icke behöfde dem. Af sjelfsvåld
och böginod drogo de sig ifrån den öfriga
allmänna församlingen, och läto förrätta gudstjensten
hemma i busen, mera af plägsed an för någon
gudelighet. Regeringen fann derföre nödigt, att
föreskrifna vissa gränsor, utom hvilka ingen
borde träda. De personer, för hvilka en sådan
enskildt gudstjenst kunde tillåtas, utmärktes under
följande omständigheter. De skulle af ålder vara
så försvagade, eller af annan sjukdom så
belägne, att de ej förmådde komma till kyrkan. De
kunde, för någon oundviklig händelse, såsom
häftig öfverkommen olycka, sjukdom och sorg, en
eller annan gång, hindras ifrån den allmänna
gudstjensten. Sådant tilläts ridderskapet och adeln
på landsbygden, som bodde så vida ifrån
kyrkorna, att de icke, ulan stort besvär,
särdeles i obeqväma årstider, kunde infinna sig
derstädes. Eller ock skulle de hafva så stora bof och
vidlyftigt hushåll, som utgjorde en församling.
Likväl gafs tillåtelsen med den förmodan, att
hvar och en skulle finnas benägen, att offentligen
lemna uppväckande exempel, och heldre förrätta
sin gudstjenst uppenbarligen med den öfriga (iiids
församling, än ibland få i löndom. Detta
hindrade likväl icke, att presterskapet vid 1668 års
riksdag klagade, huru den allmänna gudstjensten i
kyrkorna kom i förakt, och den enskildta hemma
i husen tillväxte. Öfverheten utlät sig, "att
presterskapet måtte vidare upptäcka och föreslå, med
hvad medel de förmente att allt missbruk och
oordning härutinnan skulle stå till att förekomma, så
skulle dem all handräckning vederfaras." Det ålåg
dem förnämligast alt hämma sådant, dels igenom
goda förmaningar, dels medelst ett sparsamt
ordinerande af prester, hvarom de samtliga borde
förena sig. Omsider gaf kvrko-ordningen af är
1686 bestämd föreskrift i detta länge omtvistade
ärendet. "Utom de prester, som den offentliga
gudstjensten förrätta, måga icke särdeles prester
(orordnas, till att betjena en eller annan i deras
hus med predikande. Allenast konungens och
riksens råd behälla den fribeten, att antaga och
braka hemma i husen goda och skickliga prester. Dc
af ridderskapet och adeln, som sådant åstunda,
skola först hos den biskop och konsistorium, som
vederbör, angifva de skäl, som dem dertill
föranleda. Ocb böra de detta tillstånd med
bempredik-ningar så nyttja, att det ej må ske oftare, än
när någon sjukdom, eller andra lagliga orsaker
det fordra, och på desamma stunder, som
gudstjensten i kyrkorna plägar förrättas." Kongl.
brefvet af d. 22 Okt. 1784 tillade åter rättigheten att
kalla busprest, åt alla besutne af ridderskapet och
adeln, hvilka bo på sina sätesgårdar, eller vistas der
någon tid af året. (Beträffande fremmande
reli-gions-förvandters gudstjenst, se: Relnjwns-ö/ntng.’)
Hemliga sammankomster, de der anställas, under
sken af gudaktighet, af sådana, hvilka säga sig
vara våra trosförvandter, hafva ock skäligen blifvit
misstänkta och förbudna. Så snart konung Carl XI
år 1694 kom i erfarenhet, att åtskilliga
svärmerier om chiliasmen, besynnerliga uppenbarelser och
bortryrkningar, fortplantades genom sådana
hemliga samqväm, lät han genast utfärda förbud einot
dem. Ännu tydligare försporde man år 1713
påföljden af dessa församlingar. Många, som
bi-vistade dem, föraktade eller uttydde egenvilligt
öfverhetens påbud. De lastade och förringade
pre-diko-embetet, under förebärande, att alla kunde vara
andelige prester. Vår offentliga gudstjenst,
kyrkogång och kristliga ceremonier ansågos med förakt.
Den heliga nattvarden vördades litet eller intet.
Döpelsen utropades såsom onödig. Skriftermål och
aflösning kallades inrättningar för enfaldige. De
inbillade sig en besynnerlig fiillkomlighet framför
andra; berömde sig af en särdeles innerlig
upplysning, uppenbarelse och erfarenhet; talade
föraktligt om äkta ståndet; satte besynnerlig helighet
uti afbållandet ifrån den lekamliga och tillåtna
ve-derqvickelsen, samt höllo alla prediko-embelets
förrättningar för kraftlösa, när något fel
för-märktes hos läraren. Vid dessa omständigheter
måste regeringen gripa till roten, de hemliga
sammankomsterna, hvarifrån dessa forgiftiga
frukter bekommit både blomma och mognad. De
hade likväl, 1721 och de följande ären, så
innästlat sig, särdeles uti hufvudstaden, att
konung Fredrik nödgades, för att hämma dem,
låta förnya de förra stränga påbud, med utsatt
straff för öfver|rädarena. Understöd sig någon,
att bålla och tillåta sådana olofliga
sammankomster, skulle han första gången böta 200, andra
gången 400 daler silfvermynt, eller i brist af
böter, plikta första gången med fjorton dagars och
andra gången med tre veckors fängelse vid vatten
och bröd. Men kom han tredje gången åter,
skulle han på tvenne år förvisas riket. Alla, som
inställde sig dervid, borde ock hvar för sig förslå
gången böta fyratio mark silfvermynt, andra
gången dubbelt och tredje gången fyradubbelt. —
Det minsta barn i vår tid kan begripa, att den
offentliga gudstjensten bör hållas uppå ett språk,
som af de församlade kunna förstås; men denna
sanning retade våra förfäder till missnöje och
uppror ander konung Gustaf l:s regering. En
antagen plägsed, ehurn den orimligaste, kan icke
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
