Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudstjenst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
702
fiudatjeaut*
Gudstjenst.
så lätt aflägga», och en inrotad vidskepelse är
mägtig att missleda all förnuftig eftertanke. Utan
tvifvel planterades kristendomen i Sverige af de
Engelska presterna pä deras språk, hvilket då ägde
en stor öfverensstämmelse med vårt. Sedan
kristendomen någorlunda hunnit till stadga, under konung
Olof Skötkonung, började man införa nti den
Svenska församlingen messan pä Latin, hvilket då
brakades allmänt uti bela den Romerska kyrkan. Man
anser S:t Sigfrid hafva varit den första, som införde
Latinska språket till andeligt bruk i Sverige.
Sålunda voro Svenskarne, vid reformationen, en
ganska lång tid vane, att låta öronen uppfyllas med
Latinska böner och sånger, under inbillning, att
deruti låg en ganska stor kraft och nytta.
Olans Petri var den, som år 1524, först
började i Stockholm bruka det Svenska tungomålet
vid den allmänna gudstjensten. Konungen försökte
äfven är 1526, vid Gamla Upsala högar, att
bevisa allmogen orimligheten af en gudstjenst på
fremmande språk; men den förnuftigaste möda
kunde icke öfvervinna en vantrogen envishet,
llu-ru förvändt menige man uppfattade de Latinska
orden i de böner, som hörde till gudstjensten, kan
inhemtas af följande anteckningar, hvilka alla
förskrifva sig från Wermland: Arje Marié grase,
Domer i dike, Buller i Amen. Maja i möre, Meckel i
bi ore, Messe ree, Böcker Bree. Guds ord, Amen.
Man finner lätt alt det är rådbråkad Latin.
Denna bön torde i det närmaste kunna ultolkas
sålunda: "Ave Maria! gralias Domino dico — —
Mariam ora mecum labora, miserere — —En
bruklig bordsbön lydde: Mal i tirum, Gul i lirum,
Silbonass, Sluk i tass; Br ålan grön, Kom te sjön,
Salt Guds ängel las i bok, Kors i lanna, mobile poss.
Andemeningen häraf torde vara svår att utleta.
Följande tre anses hafva varit trosbekännelsen:
Inkom domen i dejom, påle pä tömlom, ärnom
tär-nom Jesu Chrisl, Karlevagn äro förvist, Kar le Ckrist,
förutan brist, Karlen var en sånglor, in kom Nils
i påltri, Amen. — Arne tärne, Gudi Ijeni, danma
såd, Arne Nisi, du ka den, son a selfbroa, Amen.
— Arom, tärnom Jesum Chrisl, inkom domen i
Näs, Skjol i vik, vik i kd, kå i Chrisl, sång i
lärom, påt på tömtan, Gudi tjena, Danmans son,
duk i deras son, af vår selbroder, Amen. Man kan
lätt finna bnru alla dessa tre äro förvände af det
apostoliska credo på Lalin: Inkom domen i dejom,
påle på tömlom, Credo in Dominum Deum,
omni-polenlem. Ärnom tärnom, in aslernum; sångtor,
sanclorum, o. s. v. Dland de böner, som
förrättades på Svenska, må anföras: "Sankl Johans
evan-gelist, han byggde bro för Jesum Cbrist. Vår
Herre är min brynja och Jesus är mitt försvar.
Ser väl för min fall i dag och hvar dag. För den
heta eld, för den hvassa orm, för den blinde
man, som alla väbla villa kan. Den ena böna för
min nöd, den ara för min död, den tredje för min
fattiga själ. Den, som denne söndags-verse läsa
kan, tre resor om dag, för han åt eller drick,
han skall vara skiljd från pina och nöd, med Gudi
ord, Amen." Delta var en söndagsbön; nästföljande
en aftonbön: "Jag lägger i vårs Herres tröst, kor-
sa gör jag för mitt bröst. Signe mig sol och
signe mig måne och all den fröjd, som jorden
bär. Jorden är min brynja och himmelen är min
sköld, och jungfru Maria är mitt svärd, Amen.*
År 1528 ville konung Gustaf införa en likhet nti
alla stadsförsamlingarne i Stockholm. Han
ernade då aflysa den Latinska gudstjensten, oeh
låta förrätta den öfverallt på Svenska. Rådet
hördes deröfver, och då meningarne voro
delade, dömde konungen, det gudstjensten skulle,
efter presternes godtfinnande, ömsom hållas på
begge språken. Men på landsbygden ville han icke
tillåta någon ändring med den Latinska messan.
Landshöfdingarne begynte väl tillhålla
presterskapet, att förrätta gudstjenslen på modersmålet;
men konungen lät förslå, att sådant var ännu för
tidigt, samt att allmogen borde förut grundeligen
undervisas, genom kristeliga predikanter och lärare.
Han hade största orsak, att bruka denna
försigtighet. Ty på de orter, hvarest man bjöd till, att
låta Guds lof och pris begripas af
menigheten, följde buller och uppresning. Det gick så
långt, att Dal-allmogen, uti sina besvärs-punkter
emot konungen år 1527, anförde, det han tillät
messan hållas på Svenska. Äfven ifrån
Westergötland hördes samma orsak till uppror, hvartill
konung Gustaf svarade på riksdagen i Strengnäs
år 1529, att han om Svenska messan ingenting
befallt eller förbjudit; att de, som derom
anslal-tat, beropade sig uppå Guds ord, hvaröfver bao
ägde ingen magt, samt att den Latinska messan
var bortlagd äfven i Tyskland, Lifland, Danmark,
Holstein och andra länder. Man kunde icke
komma till nägot visst beslut, att döpelsen skulle ske
på vårt tungomål, förrän år 1529, pä det möte,
som hölls uti Örebro. Olai Petri penna hade ett
besynnerligt eftertryck både hos vänner och
ovänner. Uti sitt företal till kyrkohandboken, hvilken
utkom samma år, föreställde han orimligheten, alt ds
heliga förrätlningarne skulle ske på fremmande
tungomål. Församlingen borde svara Amen till de
Latinska bönerna, och var likväl okunnig om
deras innehåll. Likaledes, när döpelsen skedde på
Latin, visste ju icke faddrarne, hvad de, på
barnets vägnar, skulle afsäga och utlofva. Han
bevisade ock, uti en serskild skrift, år 1531, att
gudstjensten borde nödvändigt förrättas på bekant
tungomål. Vi finna jemväl af hans första
messordning, hvilken utgafs samma år, att man tänkte
låta bela gudstjenslen genast ske på Svenska
språket. Nyttan och nödvändigbeten deraf visade
erkebiskopen Laurentius Petri uti en afhandling, den han
sammanskref år 1542 om messan. Men uppsåtet
kunde ej verkställas så snart, som det var påtänkt
och dess sanning bevisad. Många höllo Latinet innu
för omistligt. De sade, att man icke borde så
förskjuta en sed, som den vördiga ålderdomen hade
helgat. Åtskillige funnos äfven, hvilka förstodo det
Lalinska språket, och en del ville lära detsamma.
Det blef derföre tillåtet uti den bandbok, som
utgafs år 1557, alt både ingången i messan,
gra-duale och sjelfva trosbekännelsen kunde ske
antingen på Svenska eller Lalin. Samma förbehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
