Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudstjenst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
CandralOf.
O annar Griipe. 709
grottan ligga flere mindre stenar, hvilka tros vara
ditlagda af menniskohand och förmodas hafva
tjenat åhörarne till bänkar. Enligt gamla
berättelser skall i uråldriga tider gudstjenst blifvit bållen
härstädes, hvarföre denna grotta lätt namn af
kyrka. Stället anses af allmogen med en viss
vidskeplig vördnad; ty grottan anses vara bevakad af
en mycket stor orm, som uppehåller sig ander den
flata altarstenen. Namnet Gumskyrkan härleder sig
deraf, att denna grotta, vid infallande regn och
oväder, är en tillflyktsort för de på bolmen
betande fåren.
4>undral8r, säteri i Skåne. Se: Rulsbo,
frälsesäteri.
Gunguer (mythol.). Odens ryktbara spjut. Det
var förfärdigadt af Ivaldes söner (dvergar), med
sådan konst, att det aldrig förfelade sitt mål.
Dess underkraft förmår dock ingenting emot
Surturs skaror, Muspels söner, när de en gång
komma för att bekriga Walhalls gudar.
Gunliild, Anund Jakobs gemål, lefde någon tid
enka efter hans död.
GunlUd eller Gunlaud, Gunlttda (mythol.).
Jätten Sattungs sköna och tjusande dotter. Fadern
bade satt henne till att vakta det kostbara
skal-demjödet, hvaraf han kom i besittning sålunda,
att han tog det af dvergarne Fjalar och Galar,
till bot för sina föräldrars mord. — Odén, som
gerna ville komma åt den herrliga drycken,
begagnade sig af mycken list, för att vinna inträde
i Suttungs boning (se: Bålverk, Boge). Då ban
ändtligen vann sin afsigt och fick se Gunlöd, blef ban
så betagen af kärlek, alt han qvarstannade hos
benne i tre dygn. Likaledes förstod han att, å
sin sida, göra sig älskvärd och intagande, så att
bon tillät honom att tre gånger få dricka af det
kostbara mjödet. Odén tömde då, i ett drag,
kitteln Odrärer, i ett annat, karet Böda och i ett
tredje, karet Son. Straxt derpå skapade han sig
till en örn och flög bort derifrån. Sattung, då
ban blef varse bedrägeriet, antog äfven örngestalt
och förföljde Odén. Då han var nära att
upphinna honom, utgöt Odén något af mjödet på
jorden, för att uppehålla jätten. — Den menniska,
som kommer att njuta af delta senare mjöd, och
icke af det rena, från Walhall, blir icke skald,
utan fuskare i skaldekonsten.
Gunnar (mythol.). Konung Gjukes och drottning
Grimhilds äldste son. Hans bror var Ilögne, bans
halfbror Guttorm. Hans syster Gudran, blef gift
med den tappre Sigurd Fafnersbane, och på samma
gång svuro Gunnar och Högne fostbrödralag med
Sigurd. Gunnar hade hört talas om sköldmön
Bryn-hild eller Brynbilda, konung Atles syster, och ville
hafva henne till maka; emedan hon var så
atom-ordentligt skön och älskvärd. Sigurd åtog sig att
fria för sin svåger, och så följdes de åt, Sigurd,
Ilögne och Gunnar, till den ensliga skogsborg, der
den stolta mon bodde. Denna hade dock, af sorg
deröfver, att Sigurd svek benne, beslutit att
förblifva ogift, och på det att ingen man skulle fà
henne, hade hon omgifvit sin boning med en ström
af eld, kallad Wafurlågor, öfvertygad att ingen
friare skalle våga sig genom elden. Gunnar ville
dock rida igenom den; men hans ridhäst
skygga-de för lågorna. Sigurd, som hade en besynnerlig
kappa, medelst hvilken han kunde än göra sig
osynlig, än antaga en annans skepnad, antog nu
Gunnars gestalt, red in i borgen, friade till
Brynhil-da, som ej kände vägra, då han uppfyldt det
utsatta vilkoret, och böll bröllop med benne samma
dag, hvarefter han åter bytte skepnad med
Gunnar, som hemförde sin brud och lefde lyckligt med
henne under ett par år. Men dä listen blef
upptäckt, genom en tvist mellan de båda
svägerskorna, blef Brynbilda ond och ville öfvertala
sin man, Gunnar, och sia svåger, Högne, att
mörda Sigurd. Gunnar och Ilögne kunde det
icke, emedan de svurit honom fostbrödralag; men
Guttorm, halfbrodern verkställde det. Brynhilda
ångrade sig, att Iton vållat Sigurds död,
hvarföre hon kastade sig på sitt svärd, dog och blef
bränd pä samma bål som Sigurd. Sigurds enka,
Gudrun, gifte sig med konung Atle, Brynbildas
bror. Någon tid derefter bjöd Atle sina svågrar,
Gunnar och Högne, till sig på gästabud.
Derunder var blott list och svek, ty dels var Atle
gramse på dem för systerns, Brynbildas skull, dels
ville han komma åt Fafnersskalten, som de hade
i förvar; men innan Gjukungarne begåfvo sig
hemifrån, nedsänkte de allt guldet i sjön, och sedan
fick aldrig någon menniska rätt på det. Då
Gunnar och Högne kommo till Atle, öfverföll han dem
med beväpnad styrka och tog dem till fånga.
Eddan berättar om hans barbariska förfarande mot
dem sålunda: att han lät skära hjertat ur Högne,
medan han lefde; deremot lät han kasta Gunnar i
en ormgrop. Någon medlidsam menniska hade
dock, Atle ovetande, gifvit den olycklige Gunnar
en harpa, hvarpå han slog med sina tår; emedan
bans händer voro bundna. Detta verkade så
mycket, att alla ormarne söfdes, utom en hnggorm.
Denne stack honom i bröstet och sög sig fast vid
Gunnars lefver, till dess han dog.
Gunnar H|u, samt GJVderich BJUrnsaon,
voro namn, dem riksrådet Gustaf Bonde
begagnade på titeln bland flera af sina skrifter. En
källa med särdeles friskt vatten, som han upptäckt
i sjelfva sjökanten vid Djurgårdsbrunns-viken vid
Stockholm, kallas ännu: Gunnar Blås kalla.
Gunnar GrUpe* namn är inväfdt med
legenderna om Sveriges omvändelse till kristendomen. Han
lefde under konung Olof Skötkonungs tid, och var
en mägtig man; enligt någras förmenande,
domare i Värend i Småland. Under hans tid predikade
biskop Sigfrid kristna läran i Sverige, äfven i
Småland, hvarest han tillsatte, såsom väktare
öfver de nybildade församlingarne, trenne från
England medförda slägtingar, Unaman, Vinaman och
Sunaman. Men under Sigfrids frånvaro reste sig
Småländningarne under Gunnar Gröpes anförande
emot de kristne lärarne, dödade dem och lade
deras hufvuden i en så, hvilken nedsänktes i den vid
Wexjö liggande sjön. Emellertid skall Sigfrid en
afton vid sin återkomst gått utmed sjöstranden,
bedröfvad öfver den timade illgerningen, då ban
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
