Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudstjenst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
720
Gyllenborg.
Gyllenborg»
Förordnad till aktör mot konungens förmyndare,
utförde han detta värf utan skonsmål, likasom
sjelfva reduktionen, b vars cbef han slutligen blef.
Förut hade han varit kammar-råd och direktör i
liqvidations-kommissionen, hvilken plats han
köpte med ett förräderi mot sin vän, kongl. rådet och
presidenten Clas Fleming. I alla dessa värf
understöddes och handleddes han af sin svärfader,
den bekante Tengner, efter hvilken han blef
landshöfding i Stockholms och Upsala län. Vid 1693
irs riksdag var han landtmarskalk samt
understöd-de troget Carls afsigter att utvidga
konungamag-ten, och belönades med riksråds- och
grefve-vär-digbeterna. Han afled den 11 Mars år 1701,
endast 53 år gammal, och efterlemnade åt sina
elfva barn — han hade haft 19 — föga annat arf,
an en god uppfostran; ty de flera gods, ban
erhållit med sin hustru, voro starkt skuldbelastade.
Sådant kom visserligen icke från någon särdeles
oegennytta och samvetsgrannhet, ulan deraf, att
ban mera tänkt på hvad han ansåg Tör heder, d.
v. s. konungagunst och yttre utmärkelser, än
penningar. Han älskade poesien och skref äfven i
sin ungdom någon sådan. Hans äldste son,
Gyllenborg, Olol*, född 1676, död 1737 som
landshöfding öfver Nyköpings län, var en lycklig
idkare af vitterheten och har isynnerhet
efterlemnat en ganska värderad Kärlekss/Ing. Hans öfriga
skrifter äro: En gudfruktig och en ogudaktig
menniskas olika tankar om evigheten; en månadsskrift
kallad: Skuggan af den döde Argus (en fortsättning
af Dalins), och några skaldestycken i Carlssons
och Sahlstedts samlingar. Hans yngre broder,
Gyllenborg, Carl, Arvid Horns lycklige rival
och efterträdare, var född den 11 Mars 1679,
och utmärkte sig som ung genom en sällsynt
ta-lareförmåga, blef, vid 19 år, Upsala akademies
rec-tor illustris, hvilken plats han innehade ett år, och
gjorde åtskilligt till lärosätets bästa, antogs år 1701
till adjutant bos fältmarskalken grefve Mörner; men
öfvergaf snart krigets bana, för att beträda
politikens, dit hans anlag egentligen drogo honom,
och blef först kommissions-sekreterare vid Svenska
legationen i England, 1710 resident och 1715
minister. Ilär inlät han sig i en anläggning till
pretendentens förmån; men planen upptäcktes, G.
arresterades och hans brefvexling trycktes. Sedan
ban hållits fangslad i 24 veckor, skickades han
likväl om hösten är 1717 på en Engelsk fregatt
till Sverige, der hans emottagande röjde, att hans
förfarande i England icke ogillades af Svenska
hofvet. Han blef nemligen stats-sekreterare för
handels-expedifionea och afsändes som
fredsunderhandlare till Åland. Återkommen från den fruktlösa
expeditionen, utnämndes han till hofkansler och 1725
till riksråd, omfattade Holsteinska partiet och
uppträdde såsom Horns motståndare. Detta var det
enda system han alltid troget följde, och han slöt
sig således till Frankrike, sedan Horn öfvergifvit
dess parti. Häraf alstrades visserligen, fem år
senare, år 1739, Gyllenborgs upphöjelse till
kanslipresident, d. v. s. till primier-minister, på Horns
fall; men också 1742—43 årens förderfliga krig
mot Ryssland. Till G:s och hans vänners ursäkt
måste likväl erkännas, att sjelfva krigets idé icke
var så origtig, som icke mera sättet, hvarpå det
fördes. Detta kom åter deraf, att äfven
utnämnandet af befälhafvarne var, såsom allt vid
denna tid, en partisak, och valet föll på de
oskickligaste det möjligtvis kunde träffa; men hvilka
för tillfället råkade vara af politisk betydenhet.
Missnöjet hotade nu de rådande stals-cheferne
och särdeles Gyllenborg, hvilken Dalkarlarne
också utsett till ett af de första offren, vid deras
uppresning och inryckande i Stockholm. Sådant
hindrade likväl icke G. att träda upp ibland dem,
trotsa de mot honom rigtade mordgevären, tilltala
och söka afvända dem från deras förvillelse. —
G. bibehöll sig på sin post till sin död d. 9 Dec.
1746. Han var ingen djup statsman; men
välsinnad, varm fosterlandsvän, isynnerhet uppmuntrare
af fabriker och näringar, redlig, oegennyttig samt
något fåfäng och lättrogen. Lunds universitet, som
år 1728 valt honom till sin kansler, står hos
honom i stora förbindelser. Akademiehuset
reparerades, genom hans försorg, likasom konsistorii
samlingsrum; en anatomisal blef inrättad, bibliotheket
ordnadt, en fysices profession inrättad och
instrumenter for densamma anskaffade. Han sjelf
förärade akademien en Egyptisk mumie, den första
som funnits i Sverige. Hans namn lefde också
länge i ett kärt minne vid detta lärosäte.
Kärlek till vitterbeten, hvilken syntes vara ett arf i hans
slägt, börde äfven till hans utmärkande
karaktersdrag. Han har öfversatt en tragedi: Andromache,
skrifvit en komedi: Svenska Spràtthuken, uppförd
1737, på den då nyligen inrättade Svenska
theatern; lokaliserat en Engelsk pjes: En bättrad
vildhjerna, författat en Engelsk afhandling:
Discovt-ries of the dangers of Popery, samt några
politiska skrifter och bref. — Hans yngre broder,
Gyllenborg, Johan, gick den militära vägen,
deltog i slaget vid Riga år 1701 och följde Carl
XII under alla fälttågen ända till Pultava, der han
blef fången. Han hade förut vid många tillfällen
gifvit prof, ej blott på ett oförskräckt mod, utan
äfven på en mindre vanlig oegennytta och
mensklighet. Angripen af 500 Ryska dragoner på en
Polsk herrgård, der ban, då kornett, jemte det
öfriga befälet och 50 man hvilat ut några dagar,
lyckades de att fördrifva fienden, hvaraf några
instängde sig i en badstuga, på hvilken kapitenen lät
sätta eld. En Rysk major kom utspringande,
omfattade halsen på Gyllenborgs häst och bad om
sitt lif, hvilket äfven beviljades honom. Denna
handling medförde sedan sin belöning; ty då den
räddade sju år senare träffade honom sjtik och
lidande brist på allt i fångenskapen, tog ban
honom in i sitt tält och lät sköta honom med den
tacksammaste omvårdnad. Han fördes sedan till
Solikamski och qvarhölls der till 1718, då tsaren
bade den artigheten att tillåta fredsunderhandlarena
på Åland utvälja hvar sin Svenske fänge, hvilken
genast skulle återfå friheten. Carl Gyllenborg
valde då siirbror, Johan, som likväl först i November
år 1719 återkom till fäderneslandet. Här blef ban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
