Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudstjenst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gyllenstjerna»
Gyllenstjerna.
72?
Polen. Vid Catharina Månsdotters kröning höll
han kronan; men öfvervaldigades af en svimning
och släppte henne, hvilket ansågs som ett
olyckligt förebud. Hans äldste son,
Gyllenstjerna, Johan, är mest bekant genom
sitt romaneska giftermål, hvilket på den tiden
gjorde mycket uppseende. Han vann nemligen
Sigrid Brahes, grefve Pehrs dotters, kärlek, samt
erhöll äfven hennes hand genom prinsessan Annas
beskydd. Men Erik Bjelke, med hvilken fadern
förlofvat henne, satte allt i rörelse för att
hämnas, och blott genom prinsessans bemedling
lyckades det att bilägga tvisten, hvilken kunnat
blifva ett riksdagsärende. Förliknings-vilkoren voro,
att G. betalte 2,000 R:dr i skadestånd åt Bjelke,
skänkte 800 R:dr till Upsala universitet och ett år
höll sig med sin huslru undan pä sina egendomar.
Denna kärlekshistoria har gifvit Gustaf III ämne
till dramen: Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna;
men hvarvid han tillåtit sig en väsendtlig
afvikelse från historien, då han inför kronprinsen
Gustaf Adolf såsom fredsstiftare. Denne var nemligen
då blott några månader gammal; ty de båda
älskandes bröllop lirades den 13 Mars 1595.
Sedan Johan G. öfvergått till Sigismund, anställdes
ban af denne såsom chef för hans adel och
hofmän, vid tåget till Sverige år 1598, och anförde
följande året, såsom amiral, en flotta, hvarmed
han sökte öfverraska Elfsborg, hvilket likväl
misslyckades. lian qvarstannade sedan i Polen, der
hans son,
Gyllenstjerna, Sigismund, blef senator,
ka-sl ellan i Danzig och dog der år 1668, såsom
Lutheran och mycket värderad bland de lärde, samt
af konung l]|adislaus, hos hvilken han stod i
särdeles vnnest.
Gyllenstjerna, GMran Biilsson, andre sonen
till riksdrotset, höll först Sigismunds parti och
misstänktes af hertig Carl för att äfven hafva
öfvergått till katbolska läran; men återkom snart
och lyckades ådagalägga sin oskuld, så att han
blef riksråd och amiral, samt 1CI0 riks-amiral.
Sèsom (lottans befälhafvare hade han likväl icke
någon särdeles lycka; ty han var ständigt utsatt
för stormar och uträttade aldrig något. Dog 1618.
Hans son,
Gyllenstjerna, GUran, dog 1686 i en ålder
af 54 år, såsom president i Götha hofrätt, sedan
ban förut varit riksråd, guvernör för drottning
Christinas underhållsländer och öfverståthållare i
Stockholm, lian upphöjdes i grefligt stånd, jemte
sin bror, Jolian, och hans grefliga ätt blef den
längst fort lefvande. Hans son,
Gyllenstjerna, IVils, utmärkte sig vid flera
tillfällen under Carl Xll:s krig. Ar 1703, då ban
var öfvcrst-löjlnant vid Norra Skånska kavalleriet,
eröfrade han det starkt befästade klostret Sokal,
tog der 12 metallkanoner och ett rikt byte,
uppsatte år 1 707 ett nytt dragon-regemente, hvilket
ban sedan anförde, slog Kyssarne vid Bielki år
1709, hvarvid han förlorade mänga officerare af
regementet, blef fången efter slaget vid Pultava,
(ordes till Wosnesensk och qvarbölls der till 1722.
Hemkommen, utnämndes han till general-löjtnant,
landshöfding i Nyköping och 1727 till riksråd.
År 1731 begärde han ett förskott af penningar
till en utländsk resa, för att återställa sin
försvagade helsa. Ansökningen försändes till
stän-derne, afslogs af prester och borgare; men
bifölls af adel och bönder. Samma dag saken
af-gjordes hos bonde-ståndet dog sökanden i
Stockholm den 22 Februari.
Gyllenstjerna, Johan GUransson, den mest
utmärkte, icke blott af sin slägt, utan äfven af
sina samtida inom Sverige, och en af de djupast
tänkande statsmän det någonsin ägt, var son till
amiralen och landshöfdingen i Upland, Göran
Göransson G., och född på F.lfsjö i Brännkyrka nära
Stockholm, d. 18 Febr. år 1635. Han ville,
såsom nng, ingå i krigsståndet, och yttrade sin
önskan derom till Carl X Gustaf, som dock afslog
den, förmodligen emedan han icke ansåg bonom
äga några militära anlag, en åsigt, hvari ban
tyckes haft rätt, och hvilket bekräftades då G.,
under Carl Xl:s krig, fick något inflytande på
krigsföretagen. Han saknade likväl icke personligt mod,
hvilket han visade vid Christianopel, som han år
1677 eröfrade med endast 500 man, då den
fångna Danska besättningen utgjorde 750, utom
snapphanar och borgare. Politiken var likväl hans fält.
Af Carl Gustaf utnämnd till kammarherre, blef
han år 1666 hof-kansler, 1668 landtmarskalk och
riksråd samt 1674 general-guvernör i Skåne. Han
lyckades vinna Carl Xl:s fullkomliga förtroende,
och var, så länge lian lefde, hans förklarade
gunstling, ulan hvars råd konungen ej förelog någonting.
Dessa råd voro också, om man får dömma efter
fienders och vänners sammanstämmande uppgifter,
af en i allmänhet mera storartad och fosterländsk
syftning, än dem man har sig bekanta efter
någon annan Svensk statsman. De voro nemligen,
att underkasta de kongl. förmyndarnes
förvaltning en behöflig undersökning, att företaga
reduktionen af de bortslösta kronogodsen, att
öfvergifva de Tyska eröfringarna, såsom ogagneliga för
Sverige, att i stället söka vinna Norrige, att
afstå från det skadliga Franska förbundet och
deremot sluta sig till Danmark, hvarefter
Skandinavien skulle uppträda som en sjelfständig, nära
in-sulär, stat, hvilken grundade sin styrka mera på
handel och en stark flotta, än på någon
landt-magt, och kunde undvara utländskt
penninge-un-derslöd, betala sin statsskuld, och lefva mägtig
och lycklig inom sig. Denna högtänkta plan, åt
hvilken man ännu, efter tvenne århundraden,
svårligen kan undgå alt skänka det fullkomligaste bifall,
och som Carl XI äfven sedan till en stor del
följde, hafva G:s fiender och afundsmän (ty desse
hafva egentligen tecknat hans lefnad) tillagt de mest
orena bevekelsegrunder. Han ville, säga de,
undanrödja konungen, hvilken skulle falla för fiendens
eller lönnmördarens band, sedan bilda en republik,
hvars hufvud han sjelf skulle blifva, krossa
aristokratien, for sådant ändamål upphöja och smickra
medelklassen, o. s. v. Några bevis härpå har man
emellertid ej kunnat åstadkomma, och ingen san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
