Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hempelman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
108
Herrebarn»
Herremän»
de allmänna riksdagarne, så blef ock herrenamnet
småningom allt mera allmänt, genom de lägre
ståndens tillväxt både i anspråk och i verkligt
inflytande, bildning och förmögenhet.
Herrebarn bli icke alltid de bKsta, ett
gammalt Svenskt ordspråk.
Herreboruin, gammalt frälse-säteri i Skällviks
socken af Östergöthland, består med de derunder
afbyste hemman af mtl. Mangården ligger
vid Saltsjön. Har ifrån äldre tider tillhört
slägten Banér och har sedan dels genom arf, dels
genom köp tillfallit slägterna Gyllenstjerna, Posse
och Mörner. Pä ägorna märkes: Hosenhags och
Snackenas grufvor.
Herredagar kallades de aristokratiska
riksförsamlingar, hvilka brukades i Sverige, sedan de
gamla allsheriartingen upphört. Då nemligen
kristendomen upphäfde den gemenskap, som den
gamla afgudatjensten underhållit emellan Svenska
folkets olika stammar, förföll den gamla
författningen, förbundet emellan Svear och Göther upplöste
sig, den yttre anledningen till allsheriartingen,
nemligen de stora offren i Upsala, fanns ej mera
och en långvarig strid emellan stammarne uppstod.
Denna strid förenades med mägtiga ätters anspråk
på kronan. Den infaller under tidehvarfvet från
Olof Skötkonung och hans söner till
Folkungaättens uppstigande på thronen. Denna tid är
således den gamla författningens upplösningsperiod.
Vid dess slut visar sig den gamla
odalmanna-fri-heten inskränkt af en mägtig aristokrati, hvilken,
under Magnus Ladulås, skiljer sig från
skattebön-derne genom det adliga frälset och med sig
inför-lifvar den katholska hierarkien. All lagstiftande
magt hvilar sedan hos de store, och deras
riksmöten kallas herredagar; emedan de icke voro
folkets utan berrarnes möten. Den äldre
benämningen var dock icke herredag utan Dag, äfven Hof.
Den första herredagen säges hafva blifvit hållen
är 1200 vid Askebäck, nu Askeberga i Wadsbo
härad af Westergöthland. Der skall hafva
blifvit skatt ålagd folket, utan dess börande. Det är
dock obevist om detta verkligen var första
gången. Vid sådana möten infunno sig biskopar,
konungens råd samt riddare och mägtiga herrar.
Sammansättningen var obestämd och verkningskretsen
likaså. Den verkliga magten inskränktes stundom
för tillfället af folkskarornas uppror.
Herredagarne voro dels sammankallade af konungen, dels fria
föreningar eller s. k. samband af magnaterne.
Sådana samband styrde Sverige till en slor del ända
till Gustaf Wasas regering, och herredagarne
upphörde först under honom. Magnus Ladulås hade
redan erkänt dem såsom en laglig myndighet, då
ban förordnade år 12S0, att ingen annan skulle få
infinna sig till konungens samtal, än de som
blifvit kallade eller som bade något att andraga. Han
aflyste således de gamla folkförsamlingarne,
allsheriartingen, och gaf laglig helgd åt den
aristokrati, som börjat bilda sig. Likväl dröjde det ej
länge, förr än nya allmänna riksmöten började
uppkomma. Vid Magnus Erikssons val till konung 1319
voro äfven de ringare klasserna närvarande; men
icke såsom pà allsheriartingen, utan nu mera
tør-delade i stånd. Man får dock icke tro att
stånden voro skarpt åtskiljda; de lägre bildade
snarare en enda massa och voro väl ofta tillsamman
med de högre; men en ståndsskillnad fanns och
visade sig vid riksmötena. Dessa ståndsmöten
fort-gingo vid sidan af herredagarne, så att det
berodde på den som kallade tillsamman mötet och på
tidens omständigheter om det blef herredag eller
riksdag. Då folket uppträdde med stor värdighet,
framsteg det också vid riksmötena, och då en
mägtig riksföreståndare behöfde en motvigt emot de
stora herrarne, uppkallade ban folkmassan. Så
gjorde Sturarne, hvarföre ock Sten Sture d. ä. blifvit
berömd såsom den der kallat borgare och bönder
till riksdagen. Han gjorde det, men icke för
första gången; ty om det äfven är ovisst huruvida
borgare deltogo i konungavalet 1319, så är det
säkrare att alla stånden nämnas i riksdagskallelsen
1359. Herredagarne fortforo derjemte. Det var
en herredag, som kallade Gustaf Wasa till
riksföreståndare 1521, och då konungens råd ännu den
tiden var ett obestämdt begrepp i vår statsrätt,
så liknade rådens sammankomster ännu på bans tid
ganska mycket herredagar. Allmänna riksmöten
blefvo dock från den tiden allt mera vanliga; meta
namnet herredag bortlades ej alldeles. Ännu i
1720 års regeringsform är ordet berredagsman
liktydigt med riksdagsman; men brukades nu on>
ledamöter af hvad stånd som helst.
Herredags-penningar hafva utgått åtminstone
sedan 1599, då dertill skulle användas häradets
andel i sakören. Nu mera när riksdag infaller och
bondeståndet enligt grundlagen dertill afsänder
full-mägtige, efter sammansättning af ett eller flere
härader inom samma domsaga, och om den består
af mindre än 100 bemman, med häradet inom en
annan domsaga, skall dem bestås ersättning för
skjuts och underhåll, så länge de uppehålla sig vid
riksdagen, antingen efter beräkning för hvarje dag,
eller i ett för allt. Sådant kallas
herredags-penningar, hvilka utgöras af alla kronohemman, hvaraf
kronan uppbär ränta efter de allmänna
beskatt-ningslagarne, enär deras ägare och innehafvare
deltaga i riksdagsmanna-valen. Fordom tycktes
det som rust håll skulle vara fria, emedan deras
rätt bevakades af krigsbefälet; men detta bar nu
mera upphört, sedan krigsbefälet ej vidare serskildt
infinner sig vid riksdagarne. Frie äro ock
boställen i allmänhet, af hurudan beskaffenhet som helst;
emedan allmogen, såsom ensam berättigad alt välja
till bondeståndets riksdagsmän, på sådan grund
blifvit ålagd alt ansvara för deras underhåll och
resekostnader. Herredags-penningar erläggas efter det
förmedlade hemmantalet, och förskottsvis för tre
månader i sender, samt upptages af kronofogde,
hvilken för besväret dervid ej åtnjuter något arfvode.
Herregunst Ur intet arfvegods, med detta
gamla ordspråk betecknas, att berregunst icke är
att lita på.
Herremanna-gardar. Se: Sdleri.
Herremän, utgör numera benämning på alla
dem, hvilka ej tillhöra bonde eller arbetande kla*-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
