Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hempelman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
■■jölster.
HJ orter.
133
Gustaf I:s testamente tillföll staden hertig Magnus
och sedan konung Johans son, hertig Johan,
hvilken senare lät med stor kostnad anlägga en
brygga från landet, flere famnar ut i sjön, der den så
kallade Hjo-ån har sitt utlopp. Här idkas
jordbruk och landthandel samt sjöfart med mindre
båtar, hvilka afgå i handelsväg till Wadstena,
Jönköping och Askersund. Kyrkan afbrann år 1734, och
stadsförsamlingen utgör nu annex till Foglås
socken. Stadens privilegier stadfästades af Johan III
och förökades af Gustaf II Adolf 1620. Den
styres af en borgmästare, bör till femte klassens
städer, och har N:o 66. Vapnet är en båt med nedfäldt
segel. Här finnes postkontor och apotbek.
Marknader hållas i Februari, Maj, September och
November. Folknummern beräknas till 620
personer. Staden har 70 hus och tomter, samt 690
tunnl. den tillhörig jord. Dess uppskattningsvärde
utgör 7 1,922 R:dr B:ko. Utanför södra
tullporten, bredvid sjöstranden, är en liten backe,
kallad kossackbacken, der man vid gräfningar funnit
lemningar efter flere menniskokroppar, förmodligen
efter de 25 Kyska fångar, hvilka förlades hit efter
slaget vid Narva, och här blifvit begrafne.
HJolatfTr, jölster, bjelster, hilster, vilster,
hal-ster, joster, vikar (Salix petandra), ett mindre
träd eller större buske, som växer på kärraktiga
och sidländta ställen, isynnerhet och i form af
träd uti de norra skogstrakterna, ända till Enara
träsk i Lappland, i buskform allmänt pä de
sydligare slättbygderna ända till Skåne. Telningarne
begagnas till vidjor, lofven både torra och färska
till boskapsfoder och barken i medicinen.
HJonelags-penuingnr. Se: Mantals-penningar.
■Jör, i fornsvenskan liktydigt med svärd.
Hjort (Cervus), är egentligen benämningen för ett
belt djurslägte, börande till de idisslande
däggdjuren. utmärkt genom sina årligen affallande
greniga horn, eller rättare benutskott, hvilka dock
saknas bos honorna med undantag af renhonan. Hos
oss finnes deraf följande arter, nemligen: elg,
ren, dof- och kronhjort samt rådjur eller råbjort,
men benämningen användes företrädesvis, eller
uteslutande, och utan tillägg för Kronhjorten (Cervus
elaphus), och hvaraf hannen får namn af hjortoxe
honan af hind eller bjortko. Hornen äro trinda,
fint knottriga, rigtade uppåt bakåt och något utåt
samt mot spetsen böjda inåt, och endast från
främre sidan mer eller mindre greniga efter djurets
ålder. Djurets längd är omkring 6 J fot, höjden
3^ fot; hufvudet är aflångt och litet i proportion
mot kroppen, som är smärt med höga och
smidiga ben; färgen, om sommaren röd eller
kastanie-brnn, under bvitaktig, om vintern mera grå, hos
ungen till tredje månaden gulbrun med hvita
fläckar. Hannen är så väl genom sin växt som sina
vackra born ett af de skönaste djur; honan som
är mindre och saknar born är också oansenligare.
Vild träffas kronhjorten hos oss troligen endast i
Skåne och lefver då gerna i stora skockar
tillsammans på en viss trakt, hvilken får namn af
hjortstånd och hvarifrån ban aflägsnar sig endast i
följd af parningsdriften, hungern, förnyade förföl-
jelser eller traktens uthuggning. Dess syn, hörsel
och lukt äro ganska skarpa och ban synes älska
musik, så att ban stundom framlockas genom
ljudet af åtskilliga blåsinstrumenter. Tidigt fångad
kan ban tämjas; men blir då ofta ganska ilsken,
fastän ban i vilda tillståndet är from och skygg,
utom under parningstiden, då ban till och med är
farlig för menniskan. Denna inträffar från början
till medlet eller för mycket unga ända till slutet
af September och hannarne strida dervid ofta
blodigt, till dess slutligen den starkaste förjagat
alla de öfriga, eller till och med nedlagt den som
icke annorlunda gifvit med sig, då ban ensam
parar sig med ända till 20 hindar. Dessa gå
dräg-tiga 8 j månad till 40 veckor och föda i Maj en
sällan två kalfvar, uti en tät skogstrakt och på
en bädd af mossa. Kalfven kan redan efter
fjerde dagen följa modern, hvilken däggar och vårdar
honom till dess hon ånyo blir dräglig.
Födoämnena bestå hufvudsakligen af gräs, örter, löf,
grön säd, samt ax af den mogna, äfvensom
svampar, bär och ollon; om vintern af knoppar,
qvistar och bark af yngre träd, samt ljung och mossa.
Köttet, isynnerhet af yngre djur, är ganska
läckert; huden begagnas förnämligast till beredning af
sämsk, båren till stoppning; talgen såsom nöttalg
och bornen dels till skaft på knifvar o. dyl., dels
raspade till beredning af gelé samt till några
far-maceutiska preparater. För dessa orsaker
underhållas hjortar på flera ställen uti s. k. djurgårdar
samt skjutas, så väl der som på de ställen der
de finnas vilda, med kula.
Hjort, Kriciis Svenonia, hade varit
hofpredikant hos Gustaf I, hvilken år 1541 utnämnde
honom till kyrkoherde i Skellefteå i Westerbotten.
Han stod dock icke särdeles väl hos sina
sockenboer, emedan ban alldeles bortlade Latinska
messan och öfriga katbolska bruk, vid hvilka
allmogen ännu fastbängde. Som ban bär icke fann sin
trefnad, begärde ban at| befrias från den
obehagliga tjensten och flyttades af konungen straxt
derefter till biskopens i Skara, Sven Jakobsson,
medhjelpare, och när denne sjelf begärde sitt
entledigande från embetet, utnämndes Iljort till hans
efterträdare år 1544; men dog redan följande året
och hann således föga uträtta inom stiftet.
HJortaknipen , ett anmärkningsvärdt bräddjup,
utgörande en smal bergsvägg, hvilken stiäcker sig
utöfver bergsdalen Skärali i Skåne. Ofvanifrån
utlöper på densamma en smal gångstig, hvilken
ytterst vidgar sig. Det berättas, att en dödsfånge
en gäng skall hafva räddat sitt lif, derigenom att
ban med förbundna ögon och på en blind häst
ridit ut på klippan och oskadad vändt tillbaka.
HJorter, Olof, en utmärkt astronom, Nils Celsii
svåger, vän och medhjelpare, var född i Jemtland
år 1696 och död 1750 i Upsala, der ban först
1746 blef astronomie-observator. Han var född
till stjernkunnig, och började redan som gosse
göra små observationer. Under en resa till Holland,
der han gaf undervisning i sjömanskonsten,
gjorde man honom de fördelaktigaste anbud; men dem
han var nog oklok att icke antaga, emedan ban
Del. II. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
