Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Horg.
Hora.
lefva min död, som do förespär 1 Följ püg till
Midgårdsormen och lät oss der pröfva våra
krafter." Dervid sprang ban sjelf öfver bord, Horder
följde honom och de syntes aldrig mera.
Horf kallades i hednatiden altaren, byggda under
bar himmel, egnade åt gudarne, och de
prestinnor, som dervid tjenstgjorde, fingo namn af
Hor-gabrudar. De ansågos som heliga och utöfvade
stort inflytande på folket. Ännu finnas på många
ställen i landet minnen af sådana altaren och de
ställen, der de stått, kallas Horgshögen, Horgshageu.
Icke långt ifrån Litslena prestgård är en sådan
höjd, som bär namnet: Horgsbacken.
Hori[udanien. Se: Hanebo-polskan.
Moria, annex till Hool, beläget i Kullings härad
af Elfsborgs län, I * mil Ö. från Alingsås.
Kyrkan är byggd af sten; dess ålder obekant. Enligt
sägen skall den år 1715 blifvit afbränd. Socknen
består af 6 {- mtl. och har 443 invånare. Af dess
areal, 4,258 tunnl., äro 35 sjöar och kärr. Adr.
Alingsås.
■ormuniberget i Transtrands kapell-socken af
Dalarne, på östra sidan om Dal-elfven. På vestra
sidan ligger Kastarberget. Sägnen förmäler, att
pä dessa berg stodo en gång tvenne emot
hvarandra fiendlligt sinnade jättar. Jätten på
Ilor-munsberget slungade en stor sten mot sin fiende
på andra sidan; men stenen nedföll på halfva
vägen, och visas ännu vid lågt vatten i elf ven, midt
emellan nämnde berg. Jätten på Kastarberget
slungade med väldigare arm sin sten, så att den
träffade jätten på Hormunsberget och krossade dennes
ena ben. På vestra sidan af delta berg finnes en
rymlig grotla, kallad Trollstaf huset.
■oro. Denna vidsträckta ätt, af hvilken sjutton
beklädt rådsembetet, delar sig i flera grenar: Horn
af Björneborg, Horn af Ekebyholm, Horn af
Ränt-lien, Horn af Åminne, Horn af Marienborg och
Horn till Rankas. Dess stamfader skall hafva
varit en Sigmund Horn, härstammande från Brabant
och inkommen till Sverige med hertig Albrekt,
konung Albrekts fader, då ban nedsatte sig på Öland.
Af densamma hafva funnits tre grefliga och tre
fri-berrliga ätter. De utmärktaste bland deras
efterkommande äro:
Horn, Clas Henrikason, hvilken år 1499 var
riksråd, häradshöfding och lagman i Södra Finland
och är 1512 underskref Malmö recess. Hans sonson,
Horn, Clas Christerason, hvars födelseår icke
är uppgifvit, men torde hafva inträffat inemot år
1520, emedan ban skall hafva varit några och
tjogo år gammal, då ban 1544 bivistade Westerås
riksdag, samt kort derefter blef häradshöfding i
Haseborgs län. År 1554 följde ban Bagge på
dess tåg mot Ryssland, blef följande året
"öfverste för knektarne", bidrog verksamt till Wiborgs
försvar och erhöll till belöning ståthållarskapet
öfver denna vigliga gränsort, med dess län. Vid
Eriks kröning blef ban frånvarande upphöjd till
friherre, den andra af denna klass, inryckte i
Estland, hvilket ban tog i besittning och gjorde ett
iofaU i Lifland, eröfrade med storm Pentan, Padis,
m. fl. Då Danska kriget började ir 1563, inkal-
lades han i ridet oeb fick befälet näst efter
konungen öfver den bär, som sammandrogs mot
Småländska gränsen. Han deltog då i det blodiga
slaget vid Fjälgränne, der man å ömse sidor tillskref
sig segern. Anfallen mot Halmstad och Bohus
-blefvo fruktlösa, hvaröfver Erik väl förtörnades, men
likväl straxt derefter uppdrog II. befälet i
Westergötland, tillika med Mornay. Efter Bagges
tillfångatagande måste H. taga befälet öfver flottan,
och denna räknar under honom sitt mest lysande
tidskifte. Straxt efter sedan ban tillträdt den
betydelsefulla posten, sammandrabbade ban med
Danska flottan vid Jungfrun, slog henne efter två
dagars strid och tvang henne alt återvända hem, så
att bon icke mera det året vågade hålla sjön.
Denna måste nu äfven H. lemna, för att öfvertaga
landthärens ledning, inryckte först i Blekinge och
sedan i Halland, der kriget, enligt tidens råa
sed, fördes med härjningar och grymheter, samt
återvände med rikt byte, sedan ingen fiende
mera fanns inom Svenska gränsen. År 1565 gick
ban, efter ett kort landtlig, hvarvid Laholm och
Engelholm uppbrändes, om våren ut med en flotta
af femtio skepp, den största Sverige på
århundraden utskickat, slog fienden i fem träffningar, hvari
tvenne amiraler stupade och en blef fången, samt
höll i Juli månad ett segrande intåg i Stockholm.
I Augusti utlopp ban ånyo, jagade Lybeckarne
framför sig, tog mänga fartyg och återvände ej
förr än fiendens flottor nödgades söka hamn och
fälttåget var slutadt. År 1566 gick han ut den
28 April med 68 segel, tog på en enda dag 200
saltskepp, slog Danskarne och Lybeckarne vid
Öland och kallades nu af konungen att taga
befälet öfver landthären. På vägen dit afled ban
likväl oförmodadt d. 19 Sept. samma år på Åby
prestgård i Östergöthland. Med honom nedgick
Eriks goda stjerna. De yttre fienderna och det
egna dystra lynnet, mot hvilka H. så kraftigt
kämpat, blefvo honom nu öfvermägtiga. H. hade
nemligen vid flera än ett tillfälle hindrat Eriks
öfver-ilningar, varnat honom mot onda rådslag, och då
ban, efter triumftåget i Stockholm, häftigt utfor
mot den fångne Danske amiralen Otto Rud, samt,
ännu mera retad genom dennes frimodiga svar,
rusade fram med dragen värja, böll Horn honom
tillbaka, föreställande bonom, att Rud ej gjort
annat, än som en redlig man uppfyllt sin pligt
emot sin konung. II. var en ibland dem, som Erik
prydde med S:t Salvators-orden. — Horns söner
bade icke ärft hans egenskaper. Den äldste,
Jakob, följde Sigismund och qvarblef bos honom,
men, som det tyckes, med föga belåtenhet, helst
han förlorade sin egendom i Sverige och der hade
sin fästmö.— Den andre i ordningen, Christer,
lagman, var en lärd man och hade ett vackert
bibliothek; men var för öfrigt föga utmärkt. Höll
sig först till hertig Carl, men öfvergick sedan till
Sigismund, anklagades derföre i Linköping och
måste åskåda de öfrige fångarnes afrättning. År
1605 hade ban ett lika missöde; men blef äfven
nu benådad, ehuru bans morbroder, Hogenschild
Bjelke, blef afrättad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
