Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
l||i|||llie.
HumlebKek.
167
Humble* Christoffer Olsson, kontraktsprost,
kyrkoherde i Frötuna och Kådmansö, född 1753.
Har utgifvit: Fiskeskärs Morgon- ock A/lon-böner,
och öfversatt, på prosa, Klopstocks Messias. —
En Humble, Olof Carl, bar, jemte
Brooc-man, fortsatt Lidéns: llisloriola tilteraria.
Huuierus, Bonde, domprost i Wexjö, född
1659, död 1727, en patriarkalisk, from,
vältänkande och aktad man. Fadern var kyrkoherde i
Lekaryd, nära Wexjö. Sonen anträdde vid 31 års
ålder en utländsk resa och promoverades till
magister i Jena, hvarvid han var ultimus, blef år
1696 e. o. professor och bibliotbekarie i Lund,
der ban sökte iordningsätta bibliotbeket, hvilket
var på ett oförsvarligt sätt vårdslösadt, blef math.
professor 1716, hvarvid Carl XII bivistade hans
invignings-akt, domprost 1718 och theol. doktor vid
kröningen följande året, då ban bivistade
riksdagen. Skänkte 16,000 daler s. m. till ett
stipendium för studerande af Wexjö stift. När ban
begrofs, kom den unge Linné, som var ställd
til) bonom, in till staden, och intrycket af den
nedslående tidningen, den första ban mötte, och
hvilken för ögonblicket kullkastade bans
förhoppnin-gar, gjorde på bonom ett så smärtsamt intryck, att
han sedan ej kunde täla höra klockringning, och icke
ens tillät den vid medicine doktors-promotioner.
Huiiiln (Bombus), ett insektslägte af steklarnes
ordning, utmärkt af en i allmänhet stor och tjock
kropp, alldeles öfverklädd med ett sammetslikt
ludd, hvars färger ofta bestämma olika arter och
kön; trindt hufvud, lägre än bröstskölden; brutna
cylindriska ledade antenner; invändigt urholkade
mandibler olika bos hannen, och de andra båda
könen; punktlika ögon i linjer tvert öfver hjessan;
bakbenen försedde med en s. k. benkorg, hvilken
tjenar till att bortföra det på blommorna
samlade frömjölet; vingarne medelmåttiga. De hafva
ådragit sig uppmärksamhet isynnerhet genom sitt
egna brummande läte, på hvilket dess namn i de
flesta språk häntyder, likaledes genom den rika
kroppsbeklädnaden, som icke i så ymnigt mått finnes
bos någon annan insekt, och hvilken synes stå i ett
bestämdt förhållande till det klimat der humlorna
vistas, nemligen i den höga norden, som är
hemorten för de flesta och större arterne af slägtet, och
dessa äro mera ludna ju högre upp de vistas. De
lefva om sommaren i samhällen, hvilka äro temligen
talrika, men upplösas om hösten. De samla
honing, och bygga af vax bon, som äro anlagde
under jorden, men mycket ofullkomligare än biens.
Boet grundas alltid af en stammoder eller vise,
hvilkeo blifvit befruktad om hösten och öfverlefvat
vintern, samt fullbordas slutligen af arbetshumlor,
när de blifvit utkläckta. Cellerna äro
äggformi-ga, bildade af orent med hvarjehanda ämnen
blandadt vax, och sammanhängande i horisontela eller
oregelbundna kakor. Under visens äggläggning
bygga arbetsbumlorna på boet och anskaffa föda
åt ungarne, hvarvid de äfven stjäla honing frän
hvarandra eller ur bikupor, ehuru de lätt förjagas
af bien. De äro stilla och fredliga, samt anfalla
aldrig någon, om de ej sjelfva först angripas; men
då försvara de sig häftigt och enhälligt, kasta sig
på ryggen under ett starkt brummande och
utsträcka botande tidt och ofta ur gumpen den
grofva gadden, på hvars spets giftdroppen redan
synes, hvilket förorsakar ett djupt smärtsamt stygn,
åtföljdt af en viss lamhet i den sårade delen, men
som likväl vanligen går öfver på vid pass en
timma, utan att efterlemna inflammation eller
svullnad, emedan gadden ej, såsom biens, qvarstannar
i såret. De hafva många fiender, bland hvilka
mårdar,’ igelkottar, mullvadar och näbbmöss äro
de värsta; emedan de ofta uppäta bela boet, med
alla dess invånare. De utmärktaste af våra
inhemska arter äro: Jordhumlan, Mjödhumlan,
Mosshumlan, Stenhumlan, Trädgårdshumlan och Åkerhumlan.
(Se dessa ord.)
Humla, annex till Blidsberg, beläget i Redvägs
härad af Elfsborgs län, mil O.N.O. från
Ulricehamn. Kyrkan, byggd af sten, är liten, men
vacker, dess ålder okänd. Socknen innefattar 6-| mtl.
med 278 invånare. Af dess areal, 3,286 tunnl.,
äro 32 sjöar och kärr. Adr. Ulricehamn.
Humle, vildhumle, skogshumle (Humulus Lupulus),
en mångårig skildkönad växt, hvilken förekommer
på stenbunden mark, isynnerhet vid större sjöar,
i Skåne, på Öland, i Småland, Halland, Bohuslän,
Westergötland, Nerike, på öar i Mälaren, i
Roslagen, Medelpad och Jemtland, samt odlas allmänt
för sin frukt, eller honhängen, de s. k.
humleknopparne eller humle, hvilken, såsom bekant är,
användes till krvddning af maltdrycker, ej
allenast för att meddela dem en egen angenäm,
aromatiskt bäsk smak, ntan äfven för att göra dem
mera hållbara, hvilket beror derpå, att humlen,
jemte elt eget bittert aromatiskt harts kalladt
lu-pulin, innehåller en betydlig mängd garfsyra,
hvaraf under kokningen med maltvörten, den deruti
innehållna fröhvitan och andra qväfhaltiga ämnen,
hvilkas närvaro gör drickat benäget att öfvergå i
ättikjäsning, surna, koaguleras, ystas, i förening
med garfsyran och afskiljes i små flockor, så att
vörten, som man säger "skär sig", och då den
sedan silas, qvarstannar i silén jemte den urkokade
humlen, så att vörten befrias derifrån. Den hos
oss odlade humlen är dock i allmänhet af sämre
beskaffenhet och frambringas ej heller i tillräcklig
mängd för landets behof, så att årligen omkring
10,000 lisp:d införes mot 1 Rdr 24 sk. tull per
lisp:d. Ilumlerefvan innehåller en grof men
mycket stark tåga, hvilken genom rötning och
beredning kan frånskiljas alldeles som lin och hampa,
samt är lika sä tjenlig till gröfre väfnader som
den sistnämnde.
Humle, konung. Se: Huna-folket.
Huuilebtick. Här landsteg Carl XII på Seland d.
25 Juli, n. st. d. 4 Aug. 1700, och då fartygen ej
kunde, i det grunda vattnet, komma nog nära
stranden, sprang ban i vattnet åtföljd af trupperna. Den
Danska styrkan, hvilken sökte hindra
landstigningen, förjagades. När den unge konungen hörde
något hvina omkring sig i luften och på sin
fråga fick till svar, att det var fiendens kulor,
ropade han: "detta skall hädanefter blifva min mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
