Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
190
nr vitsippa.
Hvlttaryd.
mil N.N.V. från Carlstad. Den omfattar mtl.
med 1,803 invånare. Dess areal finnes npptagen
jemte modersocknens. Adr. Carlstad.
Hvitsippa, bvitve, luk, bvitvis (Anemone
nemo-rosa), en allmänt bekant mångårig växt, hvilken
förekommer i skogar och skogsängar, öfverallt i
riket från Skåne till norra delen af Ångermanland.
Hela växten är ganska skarp emedan den
innehåller en betydlig mängd anemonin, och är skadlig
för de flesta kreatur; men begagnas något i
medicinen.
Hvitsjudning, hvitkokning, kallas den
behandling som mynt och annat silfver undergår, för att
på ytan förvandlas till finsilfver, och derigenom
er-bålla den egna matta silfverhvita färg, som
opolerade silfverarbeten äga; hvilket sker genom
kokning med utspädd svafvelsyra som upplöser
kopparn uti ytan och lemnar silfvret rent i form af
en tunn hinna. Ilvitsjuduing kallas äfven det
arbete, hvarmedelst kopparkärl förses med ett tunnt
öfverdrag af tenn.
Hvitspiiiuare, ringe]fjäril (Bombyx Neustria), en
insekt af fjärilarnes ordning, af £ till | tums
längd och 1 £ till I £ tums bredd emellan
vingspetsarne; till färgen rödbrun eller grågul med
svarlbruna ögon och tvenne ljusa eller mörka
vågstreck midt på tvären af framvingarne, samt en
ljus eller mörk båglinje tvärs öfver bakvingarnes
afvigsida, och skiftevis ljusa eller mörka fläckar
1 båda vingparens fransar. Förekommer, som
nattfjäril, öfverallt i riket och uppehåller sig såsom
larv isynnerhet på äppel, plommon, hägg, slån,
hagtorn och pilträdens löf, mera sällan på ek,
björk, alm och poppel, samt är den allmännaste
löfmasken i våra trädgårdar. Honan, lägger vid
pass 400 ägg tillsammans uti spiraler så att de
bilda likasom en cylinder omkriog unga grenar eller
qvistar på löfträden, och larven som kläckes
under loppet af April till och med Juni, lefver i
början tillsammans i samhällen; men då de efter
fjerde hudömsningen äro fullvuxna skilja de sig
och lefva ensamma. De äro något öfver 2 tum
långa, länglagda och slankiga, beströdda med
långa fina bårpenslar, hvilka på ryggen äro
gråsvarta, men på sidorna och öfver fötterna gulbruna;
kroppen under grå, ofvan rödgul och blåstrimmig
ined hvit rygglinje; hufvudet stort, askblått med
två svarta fläckar; balsringen har 2 stora och 2
små, sista segmentet öfver buken en dubbel och
2 små svarta vantar. Vid förpuppningen spinner
han in sig uti eu bylsa af snöhvitt silke, hvaraf
han fått sitt namn, och denna kokong är på
åtskilliga ställen öfverpudrad med ett gult pulver.
Puppan är slät, kroppen 1 tum lång, mörkbrun
med blå anlöpning och utväxer inom tre veckor.
Larven gör bety dlig skada på frukt- och löfträden
-i allmänhet.
Hvitstrupig dopping, silkes-and, tofs-lom,
krag-lem (Podiceps cristatur), en gumpfotad simfogel,
af 20—22 tums längd, med svart hufvud och
öfver nacken en tvådelad svart tofs, undre hakan,
kinderna och ögonbrynen hvita; under hakan och
kinderna en yfvig brunröd, svartkantad krage, bals-
ryggen opptill svart, nedtill askgrå, sidorna af
bröstet och magen rostbrunaktiga, de undre
kroppsdelarne atlasbvita. Förekommer om sommaren i
södra och mellersta delarne af riket, helst i
sådana sjöar, som vid stranden hafva vass af rör och
och säf, samt derutanför en fri och stor
vattenspegel; anländer i April och flyttar bort i
Oktober; är rädd och försigtig, samt dyker långa
stycken under vatten vid minsta tecken till fara;
flyger äfven både högt och snabbi, men sällan.
Födoämnena utgöras af vattenväxter och
vatten-insekter, äfven små fiskar. Honan lägger i Juni
4 smutsigt hvita, mycket aflånga ägg, uti ett bo,
af en på vattnet flytande tufva af vattenväxter,
fästad vid några rör i vassen. Köttet är ej
ätligt och fjädern föga användbar, hvarföre fogeln
sällan skjutes hos oss.
IIvitsärk, en af Ragnar Lodbroks söner med
Aslög, hvilken erhöll, efter faderns död, af hans rike,
Julland och några andra landskap, enligt andra
uppgifter Österrike eller Ryssland och Winland
eller Wenden. Namnet Hvitsàrk lärer beteckna de
hvita kläder ban brukade bära. Se vidare: Iwar
B en lös.
Ilvitsiiiidag, eller dominica in all/is sc. veslibus,
eller Quasimodo genili, den första söndagen efter påsk
(se: Hvila Vadum). Med den hvita drägten
betecknades, att man medelst döpelsen iklädt sig "de rena
Jesu Christi rätlfärdighets kläder."
Södermanlands-lagen uti dess Tingmåbla balks 11 Flock, talar
ock om denna dag: "Kiöpinga frider i
Stränge-näse gånger in vin Fredagz qvald, epte
askuodins-dagh, ok stannir til qväls vm hvita Sundagb."
På denna dag sjöngs en sång af följande
innehåll: Qvasimodo genili infanles Alleluja)
ralionabi-les sine dolo lac concupiscile, Alleluja."
Hvlttaryd, en socken, med Berga och Dörarp,
belägen i Sunnerbo härad och kontrakt af
Kronobergs län och Wexjö stift, 6 j mil V.N.V. från
Wexjö. Kyrkan, af sten, är af okänd ålder. På
sjelfva gränsen emellan Jonsboda och Lindshult
hemman grönskade fordom en ovanligt stor lind,
hvilken gifvit anledning till namnen Lindelius,
Linnaeus och Tiliander (lind = Tilia), lärde och
frejdade män från samma stamfader, bonden Jöus i
Linnegården, af hvilkens manliga efterkommande dock
numera ingen enda är öfrig. Också är den
gamla, i tre större armar förgrenade linden förtorkad,
jemte sina teluingar. Man uppger, att en del
bortvissnade med Lindelierne; den större och mest
betydande delen med Linnæerne, hvarefter den
slutligen utdog med Tiliandrarne. Men dess ovanligt
stora stam, hvilken med sina’ grenar üfverlacker ett
stort stenrör pä en åker derstädes, förvaras af
gårdens ägare ännu i dag såsom en helgedom, en
talisman för trefnad och lycka; och minnet af den
gamla liuden skall der städse fortlefva, lika
oförgätligt, som i Svenska litteratur-historien de män,
hvilkas namn blifvit föranledda af densamma.
Wieselgren anför i sin Ny Småtands beskrifning, att
"den år 1823 qvarliggande sista stammen ansågs
så helig, att ingen dristade deraf taga en spån,
något som ej bevisar folkets vördnad för de tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
