Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inlösen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Interiui.
Intresse»
255
med tideo likväl vissa religionshögtidligheter
tillälos. Detta straff, såsom bögst vigtigt och
hvilket träffade både skyldige och oskyldige, fick ej
åläggas utan af påfven, eller biskop med kapitlets
bifall. Det kallades locale, om det afsades öfver
en bel menighet, såsom ett rike, stad, församling-,
personale, oin det fastställdes emot en viss
person, i hvars närvaro religionsangelägenheter ej
fingo ntföras; mixtum, om det var rigtadt emot
både ort och person. Det missbrukades ofta på ett
oförsynt sätt, till mycken oreda uti staterna, och
vår politiska historia företer flere exempel derpå.
Ibland annat, som konung Sigismunds försäkran
angående religionen år 1594 innehöll, var jemväl
det, att biskopar skulle hafva magt, att belägga
dem med interdikt, hvilka sig okristligt och
obot-färdigt förhöllo, intill dess de bättrade sig igen.
(Se äfven Bannlysning.)
Interim. Då kejsar Carl V, i förening med
påfven, efter Luthers död, trodde sig kunna
återställa kyrkans enhet och bringa de protestantiska
staterna tillbaka under påfliga stolens lydnad,
författades en trosbekännelse, som kallades Interim
och skulle vara en modifikation af både
katholi-cism och protestantism. Tre sådana böcker
sam-manskrefvos; men det är egentligen den som år
1547 författades i Augsburg, hvilken angår
Sverige, emedan den hitskickades af kejsaren.
Konung Gustaf I lät då i Upsala sammankalla några
tbeologer, hvilka afgåfvo det betänkande, att
boken innehöll jesuitiskt gift, samt ej åsyftade annat,
än att draga menigbeten tillbaka till den gamla
vidskepelsen. Doken förkastades således, och
samma öde rönte den öfverallt, emedan den icke
tillfredsställde någotdera partiet,
lutet vill jas liu*n, var benämningen på en lek,
som uppfördes af de unga bofherrarne under Carl
Xl:s lid, synnerligast då konungen i sina yngre år
vistades på Strömsholm eller Kungsör. Denna lek
vidtog, när någon mindre hyfsad och utan ärende
kom för nära konungens person. Då skuffade en
hvar af hofberrarne en sådan person ifrån sig,
under beständigt rop: "Inte vill jag ban!" ända
till dess ban kom ut från rummet; men leken var
för äldre personer ibland nog hård. Det bände
väl äfven, att konungen godlgjordc några, hvilka
härigenom blefvo oskyldigt oförrättade. Så
berättas det, alt skolmästaren vid Strömsholms
slottsstat, Möllner, hvilken såg enfaldig ut, och kanhända
ej heller var nog väl klädd, en gång kom
oför-varandes och oskyldigt med uti leken. Då gamle
stallmästaren Reutercrantz såg att Möllner
skuffades hit och dit, började ban bedja för honom
och sade: "Nej, ers majestät! nej, ers majestät!
inte så der, det är en så bra karl. Han läser så
väl för barn, bar liten lön och är trogen!" —
"Är ban trogen?" svarade Carl; "ja, ers majestät!"
sade R. — "Tig och gif dig tillfreds gubbe",
fortfor konungen; "vet du inlet, att ban är utnämnd
till vår egen hofpredikant vid Kungsör|"
Intrader, kronans. Med benämningen intrader,
eller inkomster, menas de afgifter till bestridande
•f slatsbebofven, hvarigenom det tillflyter kronan en
verklig tillgång uti penningar eller persedlar; med
onera publica, hvilka äfven kunna hitföras, menas
skattebesvär eller serviluter, last och tunga,
hvilka utgöras för kronans eller det allmännas behof,
och förbindas de med inkomster, emedan genom
prestation deraf kronan eller det allmänna erhålla
någon förmän, hvarigenom en eljest oundviklig
utgift af allmänna medel bespares. T. ex.
knektehållet, roteringsbesväret, är ett onus; det
inbringar ej någon inkomst i Svenska statskassan;
likväl tillkommer derigenom en beväpnad styrka, till
hvars upprätthållande eljest skulle erfordras
utgifter, hvilka nu besparas. Kronans intrader äro
antingen ordinarie eller extra-ordinarie, och skiljas
såsom sådana i räkenskaperna. Med de ordinarie
förstås alla de inkomster, hvilka äro påräknade i
riksstaten, och ej inflyta under namn af bevillning,
såsom ordinarie räntan, afrads- och krono-tionde
spannmål, lagmans- och häradshöfdingeräntan,
gerningsören, mantalspenningar, sakören, m. m.
jemväl skogs- och stubbe-ören, hvilka nu mera räknas
under ordinarie räntan, samt vakans-afgifter af
rotenumror och bästvakans-spannniål, m. m. Till
ordinarie inkomsterne räknas ock de medel, som
erhållas genom försäljning af flere kronans in
natura lemnade intrader vanligtvis och årligen:
krut-och saltpeter-medel, persedle- och tionde-jern,
samt hammarskattsjern, afradskoppar, svafvel och
alun, hvilka alla antingen lösas efter fastställdt
pris eller säljas på auktion. Extra ordinarie
statsinkomster äro sådana, hvilka enligt 1809 års
regeringsform § 60, anses såsom bevillning, t. ex.
sjötullsmedel, poslmedel, brännvinsbrännings-afgift,
cbartæ sigillatæ-medel, samt qvarntull och acciser
i städerna; hvartill ock kunna föras opäräknade
inkomster, de der, ehuru tillförsäkrade kronan genom
drätsel-lagarne, ej kunnat upptagas i riks-staten,
emedan de belt och hållet bero på tillfälligbeter,
såsom dana-arf, bytes och reduktionsmedel, o. s. v.
Intraderna regleras genom de allmänna
förfatlnin-garne, intill dess de komma in till statsverkets
disposition, antingen i landtranterierna eller kongl,
räntekammaren, och kunna, såsom statsverkets
tillgångar, användas till rikets behof. Statsverkets
inkomster för år 1843 utgjorde 10,579,647 R:dr
B:ko, hvaraf 4,829,616 voro ordinarie, samt det
öfriga extra ordinarie inkomster. (Se äfven
Statsverket, Statsmedel, o. s. v.
Intresse eller ränta på penningar får i Sverige
icke öfverstiga 6 för hundrade. Hvad derutöfver
kräfves, utgör ocker och straffas med förlust af
bela räntan, samt en tiondel af kapitalet. Räntans
läggande till kapitalet räknas deremot icke för
ocker, om det skett vid skuldebrefvets förnyande
och med gäldenärens och borgenärens samtycke.
Detta blir samma sak, som att borgenären utlånar
räntan till samma person, som har hans kapital.
Intresse kan äfven åläggas för sådana fordringar
der den ej varit från början betingad, nemligen
om skulden ej betalas i rättan tid; räntan räknas
då ifrån förfallodagen. Vid konkurser äger
fordringsägaren rätt till ränta, dock med den
inskränkning att ränta, som varit upplupen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
